Godmorgon!
Sov knappt en blund natten innan. Bad till Gud att inte vattnet skulle gå som en störtflod på natten. Men den lilla låg ju rätt därinne och det ingav lite mikrolugn. Rörde mig i sakta mak och alla rörelser gick i slow motion. Kunde inte peta i mig någon frukost. Kramade och pussade flickorna på F. Om ett par timmar hoppades vi att ringa. Så hade det ju varit de senaste gångerna.
Det hade varit en sådan otrolig anspänning denna gång. Så mycket oro, så lång väntan. Man önskade så hett att inget skulle gå på tok.
Kände att det totala lugnet sköljde över mig när vi äntligen steg över tröskeln till förlossningen. Nu var vi äntligen där så nu kunde man lägga ifrån sig all oro och ångest, att den lilla skulle födas hemma. I någon tokig ställning. I säte, går ju i alla fall. I värsta fall. Liksom worst case scenario. Tvärläge, går ju absolut inte.
Det skulle bara göras ett litet snabbt rutinultraljud för att kontrollera att den lilla låg med huvudet neråt, som den gjort tre dagar tidigare.
Det blev tyst i rummet när läkaren förde instrumentet över den kletiga magen. - Nej, den här lilla rackaren har lagt sig i tvärläge igen. Trodde inte mina öron. Igen. Måste väl vara omöjligt. Var ju i vecka 38. - Jo, sa doktorn, men den här lilla har också osedvanligt mycket fostervatten att snurra runt i och sedan finns det ju lite plats. Det här är ju inte ditt första barn heller.
Nej, det var det ju inte. Men ändå. Tänkte på Mollbergarna och Pikarna. På paraplydrinkarna och solisarna. Tårarna bara rann och rann. Det gick inte att stoppa. - Du får åka ner till förlossningen så får dom försöka vända bebisen där nere. All ångest och panik sköljde över mig igen och kom tillbaka blixtsnabbt och jag frågade om det fanns några risker. - Ja, det finns alltid risk för navelsträngsprolaps, sa doktorn allvarligt. - Men du är ju på plats, och vi står beredda med kejsarsnitt.
- Jamen, snälla du, hulkade jag. - Jag vill inte ta några risker. Jag orkar inte. Jag är helt slut. Jag har knappt ätit, druckit eller sovit på en vecka. Jag orkar inte.
Jag bönade och bad: - Snälla doktorn, kan jag inte få ta kejsarsnitt direkt nu? Jag vill verkligen inte utsätta mitt barn, mitt sista barn, för någon risk över huvud taget. Jag var helt förstörd och skakade och grinade och grinade. Fast det hjälpte föga.
Jag var inte mig själv. Det var jag inte. Är inte någon pjoskig person i vanliga fall. Men doktorn hade inte heller legat hemma i min soffa i flera veckor med dödsångest för den lilla. Långt ifrån ett sjukhus. Jag hade varit så sjukt orolig. Kände att det var droppen. Var liksom både psykiskt och fysiskt nedbruten, innan jag kom dit.
Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.
Doktorn var obeveklig. Vaginalt skulle det bli. Till varje pris.
Åkte grinandes ner till förlossningen. De vände på den lilla bebisen och satte dropp. Värkarna satte igång. Jag grät hela dagen. Petade i mig två kalla makaroner med tomatsås på. Drack någon mun saft. Gick inte att äta. Var helt förstörd. Det fanns inget stopp på tårarna. Hur mycket tårar får det plats i en människa egentligen?
Gick med dropp hela dagen och hela kvällen. Grät sakta, oavbrutet. Hade så ont. Sent på kvällen hade jag öppnat mig en cm. Bebisen låg inte rätt ner som den skulle, utan snett på sidan. Därför hade inte värkarna gjort någon nytta alls. Hade gått hela dagen med värkar till ingen nytta. Inget huvud hade ju tryckt på. De stängde av droppet och frågade om jag ville åka hem över natten. - Aldrig i livet, sa jag. Jag rör mig inte en meter. Gråten stockades i halsen. Tänkte att de kunde väl inte skicka hem en hysterisk kvinna som ska till att föda sitt sjätte barn, som fick sitt tredje barn i ambulans, som gått med dropp hela dagen, grinat i 12 timmar konstant och som inte hade ätit på en vecka. Typ. Dessutom har vi åtta mil att åka.
Efter fem minuter rörde det om i magen. Ganska mycket. Ringde på klockan. - Tror det har hänt något, sa jag. Ni måste kolla med ultraljud.
- Nämen, det var väl en busig liten bebis. Den ligger i tvärläge igen.
Tårarna sprutade. Var helt slut. Totalt slut. Fanns inga krafter kvar.
- Jag orkar inget mer. Ni får skära ut bebisen. Typ nu.
- Jag orkar inget mer. Ni får skära ut bebisen. Typ nu.
Doktorn var obeveklig. Skulle göra ett nytt vändingsförsök i morgon. Jag grät och grät. Sov inte en blund på den kalla galonklädda förlossningssängen, med ett tunt lakan som snodde sig hela tiden och halkade runt. N låg på en saccosäck nedanför och dåsade och slumrade till då och då.
Jag grät och stirrade ut i mörkret. Rummet låg precis mittemot kejsarsnittsrummet. Hörde snabba spring och fokuserade läkarröster hela natten och sedan ljuvligt bebisskrik några minuter efter. Många bebisar föddes i det rummet den här natten.
Vår bebis låg i hängmatteläge och ville inte komma ut.
Det blev en lång natt.
Kram