När man vill att jullovet aldrig ska ta slut...

Godkväll!

Och plötsligt är det snö i hela hallen och liv och hallå och röda kinder som blossar och hettar. Och ett mindre berg med jackor ut och in och stökiga overaller och stövlar huller om buller och snöiga mössor och dyblöta vantar. Och sedan rusar skocken in och äter nybakade baugetter med cheddarost och dricker kokhett och rykande blåbärste och säger att de var det godaste bröd de ätit och alla äter tills de knappt orkar röra sig.

Och sedan ligger de där i en enda stor röra med filtar och täcken och ser på Draktränaren och Flisan säger att hon önskar att hennes jullov aldrig ska ta slut.

Aldrig någonsin.

Kram

Och vinnarskallemamman stampar med foten och surar...

Godkväll!

Och den där vinnarskallemamman stampar med foten och surar och slänger Wii-kontrollen förargat i soffan och är helt och fast övertygad och förvissad att det måste vara något fel på den grejen eller att någon kanske har micklat med den eftersom hon ju typ är världsbäst på tennis och baseball. Och den där vinnarturpellepappan som förmodligen fuskar så mycket han orkar och mäktar med, skrattar så han nästan pinkar på sig och viker sig dubbel och det är förmodligen den skyldige såklart och alla de där ouppfostrade toviga flickorna helt utan takt och ton och helt avsaknad av lite modersempati håller på att dö och flabbar nästan ihjäl sig och tappar andan och slår sig på knäna och har totalt skåpat ur sin stackars lilla mamma. De med. 

Mamman säger att hon och tycker att det är ett helt värdelöst spel och tar sig för pannan och skyller på feber och att hon förmodligen tillfälligt är lite ur slag.

Så det så.

Kram

Still alive and kicking...

Godkväll!

När man är så pirrig så man kan spricka...

Den där jullediga mamman har legat ett par dagar och varit ynklig och lealös och bara kurat under lager av filtar och täcken med en massa onödig decemberfeber och fökylningskrafs och en envis hosta. Och de där raketdagarna före den där hett efterlängtade dopparedagen så var det liksom fullt upp och en mamma och en pappa som nästan somnade på stående fot bland paketinslagning och julfixande och mystrixande. 

Lite julfirande i Prästgården den 23 december också...

Och de där flickorna tindrade sedan ikapp med julljusen och fick krama självaste tomten och var så nöjda och sade att det var den bästa julafton någonsin. Och den där hålögda mamman och slutkörda pappan kände äntligen den där julfriden som sänkte sig över Bellevuehuset och nu skulle det minsann bara pysas och liggas i en soffa hela långa julhelgen och inte göras ett skapandes grann. Förutom att krama flickor och spela spel och lite filmtittandes. Sådär ni vet. Film efter film. Som man aldrig har tid med annars.

Och mamman och pappan åkte iväg på julottan den där iskalla och gnistrande juldagen och precis som förra året så fick de kämpa för att stå ut med allt det vackra och den där Jussi Björlingmannen stod på balkongen igen och sjöng så det dånade och vibrerade och precis som förra året fick vi svälja och svälja och tappade nästan andan och kände den där fina julkänslan. Och sedan julfrukost på Odensnäs Herrgård och så svimmade vi nästan igen och satt mållösa med tappade hakor.

Så gott folk. Jag har inte övergett er. Bara ordnat lite jul. Bara firat lite jul. Och varit lite krasslig och en smula klen.

Hoppas Er jul var fröjdefull och fin!

Kram

Liten Skorpa somnade vid bordet efter allt julfirande... 

Fina Odensnäs Herrgård...

Så vackert som man man svimmar...

Det gula Bellevuehuset med frostnupet tak...

Godmorgon!

Och så tänder vi det fjärde ljuset idag och känner att det närmar sig. Och vi har lite sjukstuga i det gula Bellevuehuset med frostnupet tak, så allt går lite slowmotionaktigt och saktfärdigt och i sin stilla ban liksom.

Och det gör typ inte så mycket att julklappar inte har blivit inslagna och att inga köttbullar blivit rullade eller julbullar blivit gräddade eller att det frostnupna huset inte blivit städat från topp till tå. Än.

För det blir nog jul ändå.

Det brukar liksom bli det.

Kram

Veckoslutströtta pärmvärldsfingrar i decembermörkret...

Godmorgon!

Alla har gått hem och lysrörskorridorerna är nedsläckta sedan länge. Bara den sneda lampan ovanför skrivbordet lyser svagt. Och den runda globlampans skimmer utanför i decembermörkret orkar knappt igenom institutionsgardinernas hårda och kantiga mönster. Det rasslar till lite i ett rör och konvektorelementet brassar på bredvid och värmer kalla och stela pärmvärldsfingrar som rör sig lite stelt och veckoslutströtta över tangentbordet. Och hon försöker komma ikapp och försöker pussla ihop kalendern och beta av listor och bocka av allt eftersom. Dokument och uppdrag och mail som ska skickas. Papper som ska fyllas i. Möten som ska planeras. Möten som måste ställas in. Sedan pratar de länge. Jättelänge. Fast torsdagsgrytan har kallnat för längesedan. Och hon känner att det inte spelar någon roll. För att hon gjort skillnad.

Och att det är värt det.

I alla fall.

För någon.

Där ute.

I decembermörket.

Kram

Gränslösa är ett vackert ord...

Godkväll!

Lillflisan säger att hon tycker att Gränslösa är ett vackert ord. Och sedan sitter vi där på kyrkbänken och adventsryser och njuter till den fina kören och känner den där julen som närmar sig och är på väg. Och Felicia säger att hon ska ligga i och träna på det där fiolspelandet nu eftersom det var så vackert så man nästan svimmade lite.

Och mamman hummar och håller med.

För banne mig.

Vad fint det var.

Kram

När man mest vill lussa omkring hela tiden och göra andra lite gladare...

Godkväll!

Det värmer ett mammahjärta när Filippa och Felicia och lillkorven övar och övar hela luciaförmiddagen helt själva och sätter ihop ett eget litet luciaprogram med egenvalda sånger och skriver omsorgsfullt ett fint kort och ritar hjärtan och lussar för två kära på sjukhuset och när de båda säger att det kändes så bra och fint att göra någon lite glad och att de liksom bara vill lussa omkring mest hela tiden och göra andra en smula gladare. Som ensamma och sjuka.

Och då blir mammahjärtat så där jättevarmt och lyckligt.

Över pepparkakstärnan och lucian med det röda bandet i håret. Och den lilla luciatomtekorven.

Och nästan spricker.

Av luciastolthet.

Kram

När man prompt ska vara en liten luciatomte...

Godmorgon!

Och då har de fina äntligen lussat och stått i och inte ett öga har varit torrt hos de stolta mammorna och papporna. Och liten Flora sjöng för full hals och de där långhåriga systrarna bara gapade och liksom bara var tvungna att krama den där lilla sångglada luciatomten extra hårt efteråt.

Och så är då den där extra farliga natten över med övernaturliga krafter som härjar och djur som kan tala. Och vi mumsar saffransbullar och riktigt insuper den där överdådiga och vackra luciastämningen nu på morgonen vid TV:n.

Och vi önskar alla en fin Lucia!

Kram

Att låtsas om än bara för en enda solig dag...

 Godkväll!

Och så kommer hon att tänka på den där dagen i september när solen än värmde på bara sommarbruna armar och fåglarna däruppe fortfarande var kvar gulgröna björktoppar och sjöng tidiga höstserenader och när mamman och lilla Florpan Skorpan tog en day off och liksom låtsades hela dagen att allt var som förr och kunde vakna när de var färdigsovda och ligga och kura och kramas tills de liksom var helt klara och undanstökade med det och äta frukost i lugn och ro och gå till parken och jaga änderna och hålla handen och snurra runt med en liten korv med sol i håret tills molnen åkte virvelvind på himlen. Och leka och bara vara.

Och ge sken av allt var som förut.

Om än bara för en enda solig dag.

I september.

Kram

När flera fina stunder återstår...

Godkväll!

Fanny

Ikväll har vi varit och lyssnat på Kulturskolans konsert i Västanfors kyrka och det var så otroligt fint och stämningsfullt och mamman kunde inte riktigt fatta och förstå att barnen och ungdomarna var så in i norden duktiga och kyrkan var minsann full till randen och åskådarna njöt och applåderna ville inte ta slut.

Så har vi då betat av ännu en jättefin decemberkonsert.

Men flera återstår.

Och flera fina stunder.

Kram

Så vi struntar och bemödar oss att lämna den därhän...

Godkväll!

Vi jular och adventspysslar lite i det gula Bellevuehuset. Sätter upp några granar till. Fixar lite mer belysning runt glasverandan. Och försöker glömma och ignorera den där som flåsar en i nacken. Non stop och dygnet runt. Tiden. Så vi struntar och bemödar oss att lämna den därhän. Och äter clementiner och tänder andra ljuset och ser på julkalendern och tar fram lite julsaker till. Och sätter vinda och sneda och vackra barngjorda ljusstakar på hedersplatser. Och läser en bok och tar lite kvällsgröt.

Och så decemberhostar vi lite mellan varven och dricker varmt ingefärste.

Och tänder lite ljus. Och anstränger oss allt vad vi orkar för att få till det så där lite sagolikt.

Så här på söndagskvällen.

Kram

Att bara så lite som att få snudda...

Godmorgon!

Varför gör man det. När man jobbar heltid och har hundrafemtiosju ungar. Trettioåtta decembertillställningar med konserter och avslutningar och julbord och luciatåg och kvällsmöten. Mount Everesthöga tvätthögar och bautadiskar på diskbänken. När man ändå liksom måste jobba ikapp. Sedan. I pärmvärlden.

Men gillar man historiens vingslag. Att bara så lite som att få snudda. Lite grann. Så ger det så mycket. Och att få berätta. 

Och varje gång. 

Känner jag.

Att de är där.

Kram

Tiden är ur led och stackars liten hostkråka...

Godkväll!

Det känns så märkligt att ha julkransar på dörrarna när pelargonerna håller i och inte riktigt vill släppa taget än. Tiden är ur led. Och Sverige är i kaos.

En enda röra och oreda och förvirring och villervalla och ett sammelsurium.

Och mamman har varit hemma ett par dagar och tagit hand om en liten hostkråka.

Och burit varma temuggar och stoppat om.

Och det är redan onsdag.

Igen.

Kram