Hela rymden exploderar och GOTT NYTT ÅR!

Gott Nytt År!

Känns som vanligt så himla otroligt overkligt att det är årets sista dag och nu är det bara några få ynka skälvande timmar kvar! Och som vanligt håller mamman i det gamla som i ett järngrepp och tänker på det som varit och är nostalgisk och tillbakablickande och snart är det verkligen dags för "Ring in det nya och ring ut det gamla, i årets första skälfvande minut"....

Vi ska snart äta smörgåstårta som alla har hjälpts åt med och barnen har klätt sig fina och vi ska skåla med de vackraste glasen och det ska klinga kalasigt och festligt och vi ska önska varandra ett riktigt Gott Nytt År och vi ska gå ut och titta på himlens fyrverkerier och raketer och hela rymden exploderar och vi ska kramas och säga godnatt och imorgon ska vi vakna till ett rykande färskt 2014!

Och jag vill så gärna innerligt önska alla Er alla ett riktigt 

GOTT NYTT ÅR!

Nyårskram

Hellre livsfarliga manövrar än däckad och eliminerad...

Godkväll!

Vi längtar efter lilla Buskorven...

Jodå, det bullrar härhemma igen och det är väl fantastiskt att det finns medicin som kan göra utslagna och knockade hyfsat pigga och fulla med liv igen och så pass piggelin att man ånyo orkar dra sura skämt och reta upp någon småsyrra och krama om sin mamma och nästan låtsasboxa med sin pappa och spela spel och nynna på låtar och städa sin garderob. Fideli is soon back on track igen och vi hurrar och gör vågen och håller tummarna att den lilla Floriskorven också kunde bli på alerten igen och stöka och riva till och klättra och göra livsfarliga manövrar på höga möbler och busa och tjoa och stimma.

Allt är bättre än en däckad och eliminerad liten sjukkorv som hostar och kraxar och har feber vareviga kväll. Och är varm som en bakugn och som ska vara plåsternära sin mamma och pappa.

Som tycker så synd om sin lilla älskade korv.

Och stryker henne i pannan.

Och håller tummarna.

Kram

Tänk att det är Nyårsafton imorgon...

När man blir vrålorolig och superängslig...

God förmiddag!

Ni vet när man har så där vanlig förkylningsomsorg och tyckasyndomomtanke om någon och springer med te och klappar panna och hämtar filtar. Och att det är en helt annan sak när man blir så där vrålorolig och superängslig och jätterädd och hispig och undrar om någon verkligen ska bli så där vansinnigt och himla sjuk på bara ett dygn och när man känner att man måste åka till akuten pronto och direkt och utan att passera gå och när  doktorn sätter in penicillin omedelbart bums och genast då ens stora tjej har en kraftig och extra stridslysten och anfallande infektion i kroppen.

Så vi fortsätter den här julslowmotiontakten de här mellandagarna. Att pyssla om dem som behöver te och filtar och lite klappar på pannor. Och ta hand om dem som är lite krassligare och klena än så.

Och så håller vi tummarna och hoppas att det där penicillinet är extra aggressivt och verkar snabbt. För vi vill gärna ha tillbaka den där Fideli som spelar musik och gitarr hela dagarna och som spelar den här låten dygnet runt: 

Lady Gaga - Dope

Den där Fideli som det låter och bullrar om.

Och det illa kvickt.

Kram

"Hundraåringen", förträffliga fynd och sjukstuga...

Godkväll!

Allt går i lite sakta mak och lite julslowmotion som det brukar göra så här i mellandagarna. Liten Floriskorv är hängig och slängig och varm som en kamin emellanåt och snorig och hostig och ligger mellan mamman och pappan på nätterna och är febrig och kokhet och mamman och pappan stryker liten stekhet korv på ryggen och ojar sig och tycker synd. Och pappan är också sjuk och eländig och hängig och ligger mest i soffan och hostar och tar sig för pannan. Så korven och pappan hostar ikapp och ligger under tjocka täcken mest hela tiden och tittar på världens starkaste Pippi.

Lillflisan kraxar som en kråka och Fideli har superont i halsen och är frusen och rödögd och dan.

Den hyfsat pigga mamman har dock fyndat en hel massa fint som dukar och fina krukor och kransar och änglar och en superfin ljuskrona och krokar och vackra skålar på både Hembygdsgården och Lövparkens Trädgård och det gör mamman lycklig. Och glad. Jätteglad.

Annandagen ägnades till att se "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" och det var en helt galen, knäpp, tokig, orimlig, vansinnig och helknasig film . För att inte tala om fantastisk, obeskrivlig, enastående, absurd och helt enkelt lysande.

Undrar hur han kom på den där historien. Den där Jonas Jonasson.

Smart kille.

Och duktig.

Som bara den.


Kram

Tomtekramar och förtrollande vackert...

Godkväll!

Det blev en grön jul i år...

Då var den hett efterlängtade julaftonen över för denna gång och små flickor på F började sin julaftonsmorgon i kyrkan och ställde ut figurer i julkrubban och lyssnade andäktigt på julevangeliet och sedan åt vi makalöst god julmat hos barnens kära farmor, innan det var dags för "Kalle Anka och hans Vänner" och vi ojade oss i soffan och ville bara ha mer jul och Tomten fick krama snälla små pirriga flickor som inte visste till sig av tomtelängtan och liten Floriskorv hoppade upp och ner och drog i röda julklänningen innan hon nöjt tog emot sitt paket och slängde sig om halsen på snälla Tomten.

På julaftonskvällen gick Fideli och en vän iväg på Blues för Ensamma och Fideli fick spela sin egen låt och var nöjd med sin dag. Inte alla som har en familj runt omkring sig, en dag som denna. Och flickorna ställde ut grötfat till den lilla Grå Tomten innan de somnade. Lycksaliga och med innerlig julglädje i sina bröst. Precis som Karl-Bertil Jonsson.

I morse gick vi upp med stjärnorna och det var marschaller och facklor och "Koppången" och "O Helga Natt" så att man nästan inte stod ut och så vackert så det värkte i kroppen. Hundratals levande ljus och det var som om det var självaste Jussi Björling som stod och lyfte armarna mot skyn på balkongen och den mörka, klara julotterösten dånade mellan kyrkväggarna och det vibrerade i ljuskronorna och det var tårar som brände och halsar som svalde och bröst som tappade andan och så mycket julkänsla som det någonsin bara kan bli. En gryende juldagsmorgon.

Som inte det var nog var det skinkmacka efteråt på Odensnäs Herrgård och det var nästan så att mamman och pappan svimmade på fläcken där och då. Det var som att förlyttas exakt 120 år tillbaka i tiden och huset var som en saga och så fint och tjusigt och det var murriga färger och vackra tapeter och  vi bara gapade och var mållösa och tappade hakan, då vi nog aldrig sett ett sådant oförstört hus. Målaren och byggnadsvårdaren synade allt i sömmarna och den inredningstokige kunde inte se sig mätt på granna gardinuppsättningar och sammetssoffor.

Och något säger mig att vi kanske snart får komma tillbaka, då det lyckligtvis råkar bo världens trevligaste människor i det där vackra sagoslottet.

Annars är juldagen nästan den bästa dagen under hela julen.

Och det tar på krafterna att få vara med om vackra saker.

Så vackra att man nästan inte står ut.

Alls.

Juldagskram

Vackra Odensnäs 

Dagen som mammor och pappor önskade var tio gånger så lång...

Godnatt alla fina bloggläsare!

Jul i prästgården...

Jag tycker så mycket om att ligga nära en liten Floriskorv under täcket medan kakelugnen brummar när man nyss gjort en brasa. Jag tycker så mycket om att lyssna till surret till barn som äter skumtomtar och ost och kex och julsångerna som spelas hela dagen lång. Jag tycker så mycket om att ha magen full av hembakt valnötsbröd som är så gott att man nästan svimmar och tomatsoppa och laxsoppa och hembakta kex som min bror har bakat och att ha haft julmys hela eftermiddagen i prästgården och spännande julklappsutdelning.

Jag tycker om att det rullar mysiga julfilmer på tv:n dygnet runt och krypa ner under varma filtar och undra varför man i allsin dar inte bygger sådär vackra hus som det är på Tomtens huvudgata på Nordpolen i filmen Fred Claus. 

Och jag tycker så mycket om dagen före julafton. Som mammor och pappor önskar var tio gånger så lång för att hinna med och som förväntansfulla barn önskar bara var hälften så lång.

Jag tycker så mycket om den här dagen.

Och jag är tacksam.

Önskar er alla en riktig God Jul!

Julkram

Uppesittarkväll i Villa Bellevue...

Paketinslagning och rymningsbenägna granar...

Godnatt på er!

Det är inte klokt vad de här dagarna inför julafton är superkorta och supersnabba och man försöker hinna med så himla mycket och trycka in så mycket man bara kan. Sedan var vi också lite extra trötta idag efter att ha spelat Monopol halva natten och fått världens godaste mat hos världen goaste vänner. Annars har det fjärdeadventstormat väldans idag och vi har jagat rymningsbenägna granar över gårdsplanen och nyss stod regnet som spön i backen. Och mamman försöker övertala besvikna och slokörade flickor på F som drömmer om en White Christmas och snöflingor stora som dasslock och pulkåkning och snöänglar och att Villa Bellevue ska vara inbäddat i snövallar. Att julen finns i hjärtat. Själva känslan.

Huset sover tungt och mamman slår in paket och har tända ljus överallt och fnular på om allt har hunnits med. Det är ju liksom lite att fixa och trixa med så här någon dag innan.

Och nu är det faktiskt nära.

Väldigt nära faktiskt.

Kram

Efterlängtat jullov och pepparkaksknäck...

Godkväll!

Ja, är det julavslutning så är det...

Vi gråter och är tagna och gripna och tittar på Svenska Hjältar och får träffa alla dessa modiga och heroiska människor. Och vi har varit på världens finaste julavslutning i kyrkan och sett på traditionsenligt vackert julspel och Fanny och hennes kompis spelade lite fiol medan jullovslängtande skolbarn sjöng " Underbart" av Kalle Moreus och Filippa har varit på disco och vann danstävlingen och kände sig som värsta discodrottningen och småtjejerna har varit på restaurang med farmor.

Och en är på glöggmys med kompisar och en har haft efterlängtat kompishäng efter att ha varit världens modigaste och iprenätande en hel vecka. Och en har ätit pizza med kompis. Och pappan är någonstans i Sverige och hjälper till och hämtar ett lass med vackra Disneygranar som hugade spekulanter och sista minutenköpare kan norpa åt sig på Lövparkens Trädgård. Ända tills självaste julafton faktiskt.

Och vi andra har varma filtar över frusna vinterben och proppar i oss pepparkaksknäck.

Allt vad vi bara orkar.

Kram

Lilla Floriskorven och lilla tomten...

Att det nog blir en jul ändå...

Godkväll!

Snart stundar den allra sista julkonserten och vi förbereder för julrysningar och magisk decemberkänsla och lite julvärme i hjärtat och att det börjar närma sig och nalkas. Och känner att julfriden börjar sänka sig över Villa Bellevue. Trots gröna gräsmattor och mjuk jord och att mamman långt ifrån är klar med alla förberedelser. Dock så vägrar hon att låta sig hetsas och stressas och vet att det blir en jul ändå.

Även om man inte hinner göra allt som man har tänkt sig.

För det hinner man aldrig ändå.

Och varje år blir det jul i alla fall.

Som tur är.

Och nu är det banne mig inte många dagar kvar.

Kram

Om man älskar kafferep och förritidengrejer...

Goddag!

"Sött från förr" av Therésia Erneborg

Om man nu fullkomligt älskar kafferep och förritidengrejer och att fika och baka om tiden finnes och husmorstips och förkläden och gräddnäsor på ungar och vippklänningar och snirkliga gamla serviser och udda vackra koppar och silverskedar och tårtspadar och nästan utslitna sockerkaksformar.

Ja, då blir man liksom himmelens lycklig och glad och man då råkar vinna en underbar bok med klassiska gamla kakrecept på t ex Karlsspaderbullar och Schackrutor och Glaskringlor och Jitterbuggare och Chokladkaka från 40-talet och en hoper andra smarriga grejer som Citrusmarmelad och Rosendricka och Sirapslingon.

Ja, då blir man lycklig och skickar slängpussar genom cyberrymden till fina Queen of Kammebornia som anordnade tävlingen.

Och för att citera boken.

"Vissa saker var helt klart bättre förr".

Kram

- Men då finns kanske inte du längre...

Godmorgon!

Vet inte om det finns en femåring som längtar så förtvivlat efter sin sexårsdag och födelsedag i januari och räknar dagarna och har full koll på att den är nära och inte alls så himla långt efter julen. Vi åker hem från dagis och Felicia säger att hon längtar efter sexårs men kommer att sakna sitt älskade dagis. - Sen börjar jag ettan och sen tvåan, trean, fyran, femman, sexan, sjuan, åttan och sen tredje ring, säger hon.

Jag korrigerar lite fint och upplyser om att man kan fortsätta med både högskola och universitet efteråt. Om man vill alltså. Att man kan gå i skolan. Fast man är vuxen. 

Flisan tycker att det lite konstigt och säger: - Och sen blir jag mamma.

- Ja, hoppas det, säger jag. Sånt vet man liksom aldrig. Och du kanske gifter dig en dag med en person som du tycker hemskt mycket om också, fortsätter jag.

- Mmm, säger hon. Och sedan går mina barn på dagis och sedan på sexårs och en fasligt massa år i skolan som helst och sen får de barn och då blir jag mormor.

- Ja, säger jag. Tänk va.

- Men då finns kanske inte du längre, säger hon.

- Nej, säger jag. Och får ett plötsligt tryck över bröstet. 

- Och det är så himla sorgligt, säger hon.

- Mmmm. Himla sorgligt. Säger jag. Fast lite tystare.

Och så klappar den lilla sexårslängtade kloka jäntungen sin mamma på armen. 

Liksom för att skänka lite tröst.

Kram

Som vi har längtat och nu kan det bli jul...

Godmorgon!

Min soffkompis...

Vi har längtat ett helt år. Tiden är inne. Det är dags. Timmen är slagen. Det är tajm. Till sist och till slut och sent omsider. 

Slutligen. 

Och äntligen.

Vi tittar på The Holiday. Som två kraschade högar i varsin soffa. Njuter. 

Det är tjejtid.

Och det kan äntligen bli jul.

Kram

Magiska eldar och högst overkligt och godhjärtade nattmänniskor...

Godmorgon!

En liten Floriskorv som kanske inte kommer ihåg och som måste kolla hela tiden om det inte är glass ändå....

Tror bestämt att december bestämt sig för att köra varannandagsprincipen och det snöar och töar om vartannat och har lite svårt att komma till sans och fattning.

Sedan får jag inte nog och tillräckligt av alla vackra adventskonserter som det bjuds på nu. Vill bara ha mer av ljuslyktor och mantlar och eldsfacklor och "O Helga Natt" och vackra kyrkor och kandelabrar och ljuskronor och granar och skönsång så nackhåren reser sig.

Inte så himla dumt heller att sitta på en fäll och stirra in i en öppen eld halva adventsnatten. Med stjärnorna som tak. Och när det är så där fasligt hemtrevligt och angenämt att man inte kommer sig för att gå. Fast man borde. För längesedan.

 Därefter är det också högst märkligt och egendomligt att plötsligt befinna sig i en film. I allra högsta grad kolossalt overkligt. Tur det finns underbara och snälla och rara människor med stort och bussigt hjärta. 

Eller var det en dröm. Kanske.

Det hela känns lite osäkert idag.

Dock.

Kram på er!

Modiga och tappra så till den milda grad...

 Godkväll!

Det är inte klokt vad vissa är modiga och tappra och får mamman att tappa hakan och bli mäkta stolt och pösig och peka att det där är vår. För idag har det varit en riktig nagelbitardag och mamman har allt varit lite hispig och stirrig. Medan den tappre och modige varit lugn och sansad.

Och nu skämmer vi bort den djärva och morska. 

Som varit heroisk idag.

Och en annan hjälte har vågat sig ut på isen och snurrat runt på osäkra skrillorben på spännande och roligt skridskodisco. Och hållit sig lite i en stol. Utifall att.

En har läst luciavers och en annan har klättrat våghalsigt i lekparken.

En har handlat själv och betalat. Och en har ringt och fixat viktiga grejer.

Så nu proppar vi i oss lite godis och kör lite luciamys,

Känns som det är okej.

Efter en dag som denna.

LUCIAKRAM

Mitt möte med Jan Guillou....

Godmorgon!

Som miljoners år...

Jag är på kurs. Eller snarare typ föreläsningar. Deltagarna liksom turas om. Har en dag var. Jag lyssnar väldigt intresserat. Är engagerad och vetgirig. På Universums gåtor och invecklade kvarkar och sprakande nebulosor och sugande svarta hål. Jag hummar med. Tar in. Och lär. Det är vansinnigt spännande och föreläsaren med de runda klokglasögonen på näsan är vansinnigt lärd och intelligent och skärpt. Jag är djupt imponerad. Gillar smarta hjärnor.

Nästa dag är det min tur. Jag är totalt oförberedd. Noll framförhållning. Börjar läsa in mig lite snabbt på superinvecklad fysikastronomi. Tänker att det kanske inte blir helt bra. Inte helt hundra. Att låtsas. Att spela med.

Sven Lidman är med i min grupp. Och Jan Guillou. Alltså "The Janne" liksom. Ni fattar. Man ljuger inte för Janne.
Mannen. Myten. Legenden.

Sven slänger fram en hög med glossiga och glassiga National Geographic. Otroliga bilder. Vackra texter. Jag dånar. Helimpad. Han säger: - Jag tänker köra på det som jag är bäst på. Berätta om det som jag kan. Verkligen kan. Nema problema, säger han. Med jordens självklarhet. 

Och han pekar på Guillou. Med krokigt finger. Och säger: - Han där är världens enklaste man. Egentligen. Han bryr sig inte om pengar. Makt eller berömmelse. Han är faktiskt nöjd med det lilla. Och han brinner för det han gör. Du behöver inte vara rädd.

Jag tittar på mannen som spottar ur sig böcker på löpande band. Förundrad. Nyfiken.

Jag slänger mig ner på den röda sammetssoffan med enorma guldkrusiduller. Jag känner att jag ger upp kvantfysiken. Och ser inte klok ut. En snabblook i barockspegeln och jag är mer lik Selma Lagerlöf än mig själv. Det är ingen ordning på någonting. Håret ser ut som en gammal utsliten kvast och jag är mörk under ögonen och ser trött ut. Som miljoners år. Orkar inte lyfta en fena. Börjar känna en aningen stress. Jag ska snart in. Alldeles strax. Jag ligger på magen och håller händerna under hakan. På Pippivis. Som en sjuåring. Herreguud. Ingen stil och finess alls.

Blir kanske så när man känner uppgivenhet. Att det är kört. Kan lika gärna strunta i etiketten då.

Guillou sitter bredvid. I en gigantisk vacker fåtölj. Som han brukar göra i alla TV-program. Han har lagt pannan i bekymrade veck. Håller händerna knäppta ihop. Lägger huvudet lite på sned. Fingrar på en ring. Ser på mig med små kloka ögon. 

Han skrattar bullrande och undrar vad jag har för problem. Egentligen.

- Du ska prata om drömmar, säger han. Jag ser frågande ut. Tycker att det låter lite småflummigt efter supersmarta resonemang om rymden och världsalltet. Lite futtigt.

Guillou spänner ögonen i mig:

 - Det är ju det som du är bäst på. Drömmar är störst av allt. Det är det som för människan och hela mänskligheten framåt. Utan drömmar är vi ingenting. Det är det som ger luft under vingarna och att man blir oövervinnerlig och stark och kan göra vad som helst. Som ger kraft och bränsle. Att våga. Att kasta sig ut. 

De snälla ögonen frågar vad som hindrar mig.

Jag spärrar upp ögonen. Rättar till Selmafrisyren. Tar mig i kragen. Rycker upp mig.

Tänker att det ska jag banne mig göra.

Tänker att han inte är så dum den där. Guillou. 

Att jag vill ge honom en kram.

Hinner inte. Får en puss på kinden av mannen. Det är dags. Dags att ta tag i frukostbestyr, väcka hundra ungar, plocka, bädda, diska, tvätta. Packa gympapåsar. Stryka lucialinnen.

Guillous ord ringer i öronen.

Tänker.

Kanske dags att ta sig i kragen. Att rycka upp sig.

Hög tid.

Kram på er därute!

Det allra sötaste lilla luciatåg och när det är klackskorsläge...

Godkväll!

Liten Flisa...

Ja, man ville typ lägga alla små söta lucior och tomtenissar och pepparkaksgubbar på mackan och äta upp dem på direkten och bums. Och vi har återigen fått njuta av skönsång och pepparkakor och lussebullar.

Sedan tyckte små flickor på F att det absolut var läge för klackskor. Det var ju för sjutton och minsann luciauppvisning och lite fest. Och någon ordning får det väl ändå vara.

Och ja. Mamman gav med sig.

För är det fest.

Så är det fest.

Kram

Filippa tycker det är viktigt att ha lite stil och finess...

När man är betagen av historia...

Godkväll!

Västanfors Herrgård

Stoppar in några vedpinnar i vedspisen. Häller upp den kokheta glöggen. Lyssnar och lär. Lånar böcker på biblioteket. Läser innan jag somnar. Vecklar ut släktträd. Studerar gamla svartvita repiga kort. Tittar på klänningar och enorma hattar. Känner historiens vingslag. Känner respekt. Ödmjukhet.

Vill inte gå hem.

Går nog dit imorgon igen.

Och lyssnar och lär.

Kram

Älvriken och sagor som snurrar...

Godkväll!

I våras så fick flickorna den allra finaste sagoboken. Den finaste som någonsin skådats. Boken är gammal och läst för barn för längesedan och den är väldigt stor och det är de vackraste bilder man kan tänka sig. 

Flickorna fick den i gåva. Av han med de snälla ögonen. Som har sorg i sitt hjärta.

Sagor snurrar och vimlar i huvudet och mamman vill skriva ner sina sagor. Som finns därinne.

En dag.

När det blir någon minut över.

Kram

Underliga tillfälligheter och snöstorm i ansiktet...

Godmorgon!

Det är så konstigt. Vad är det som gör att man lyfter telefonluren. Fast man inte tänkt. Men gör det ändå. Och vad är det som gör att man ställer frågan. Fast man inte tänkt.  Men gör det ändå. Ställer frågan som man vet är körd. Omöjlig. Ogenomförbar. Som är försent. Som man vet är preskriberad för länge sedan. Som man t o m fått papper på. Det som gnagt. Tärt. I så många år. Som skulle hjälpa oss så mycket. Som inte blev. Som kanske blir nu. För att beslutet var fel. Men som snart hade varit för evigt försent. Om man inte hade ställt frågan. Om man inte lyft telefonluren.

Det är så konstigt.

Annars blir mamman lycklig när hon har snöstorm i ansiktet och pulsar i snön som yr och får krama kära arbetskamrater och skratta och äta gott och önska varandra God Jul. Att få känna att man är efterlängtad och önskad. Det gör mamman lycklig.

Dock är hon lite bekymrad. Över andra saker. 

Men hon har hoppet.

In i det sista.

Kram

Som vit fluffig bomull och när man förmodligen inte kommer ihåg...

Godmorgon!

Förundrad och snötagen tittar liten Floriskorv ut och kommer kanske och förmodligen inte ihåg den snö som föll i fjol och beundrade hänfört decemberhimlen. Stora flak signade ner och färgade mark och klädde träden vita och sedan kom regnet och tog alltihopa.

Idag vaknar vi till vitt landskap igen och det är så innerligt vackert.

Som vit fluffig bomull överallt.

Och vi är hänförda och beundrande.

Precis som alla år.

Kram

Efterlängtad snö och halmhjärtan...

Godmorgon!

Mörk torsdagsmorgon som viskar om annalkande stormar och oväder i den kalla decemberluften. Vi dricker O´boy och äter grekiskt lantbröd med god ost och värmer oss och små hjälpande händer räcker mamman halmhjärtan och smågranar och grangirlanger som hängs runt speglar och på kakelugnar och ovanför vedspisen.

Vi tar det lite torsdagslugnt.

Och inväntar.

Snön.

Den efterlängtade.

Kram

Hon gör mig glad!

Godmorgon!

Hon gör mig glad.

Hon sitter och sprätter spaghetti och vägrar ha haklapp och det är köttfärssås lite varstans och hon ler och hon sträcker ut sina armar och vill ha en kram och hon tokar sig och sträcker ut tungan och skrattar så hon kiknar och jag undrar om jag ska äta upp henne till kvällsmat eller på direkten och stört och vi älskar henne så otroligt mycket. Allihop.

Och hon gör mig glad.

Ända in och ut.

Så in i norden.

Kram

- Kom får du en kraaaam!

När mammans trosor får hänga med till skolan...

Godmorgon!

Alltså, hur pinsam är den där mamman...

Det kan hända att det lilla locket på den pyttelilla duschflaskan liksom skruvar upp sig och blir lite otät i skolväskan bland blöta badkläder och blytunga handdukar och att det läcker ut lite i väskan och typ överallt och att mamman kastar in väskan i tvättmaskinen eftersom det är duscholja också och lite svårt att få bort och kanske slänger hon in lite andra saker också och tittar inte så noga och petigt och kanske kommer flickan hem från skolan och visar mammans trosor som fortfarande sitter som berget på skolväskans kardborreband och att flickan upptäckte det på skolutflykten när pannkakor och riskakor skulle upp och gömde det lite diskret och inte ville genera mamman då det det hela var ytterst penibelt och dråpligt och komiskt.

När flickan kommer hem och visar upp spektaklet och eländet så skrattar vi så vi nästan kissar på oss och tårarna rinner och det är stört omöjligt att sluta gapflabba och vi frågar oss liksom hur det kan bli så himla tokigt och tackar gudarna att ingen såg.

Men vi bjuder på det idag.

Fast vi besparar er bilden.

Ni fattar va.

Kram på er

Novemberrus och extra kramar...

Goddag!

Då har då den alldeles och på tok för korta novembermånaden rusat igenom kakelugnsbrasor och vindar och lövprassel och kvällseldar och plötsligt och tvärt är det vackra december och advent och vi har tänt ljus och varit på konsert och ryst till vacker julmusik och flängt på julloppis och julstuga och fyndat fina ljusstakar och allt möjligt roligt och hängt upp pappersstjärnor i fönstren och rotat bland ljusslingor och julsaker i spännande lådor och tittat på Hedenhös och kramats extra mycket.

För ibland så behövs det.

För både stora som små.

Kram

När man kroknar, fast slipper ligga sömnlös i fortsättningen...

Godkväll!

Mest har mamman stått med näsan i skafferiet och städat och rensat hela långa dagen och håller typ på att ramla ihop i en liten utpumpad fredagskvällshög. Tur att lite hallon- och kolasnören piggar upp lite så mamman orkar släpa sig till datorn också, innan det är godnatt i Bellevuehuset. 

Och sedan är det totalt lika obegripligt vareviga gång hur mycket papper och skräp som det är så vansinnigt lätt att bara slänga in i detta stora skafferi. Lite tillfälligt. Som man ska kolla igenom en annan gång. När man får tid. Och lust. Ja, ni vet. Dock har extremt viktiga papper kommit fram, som har orsakat lite sömnlöshet och grubblerier och gett mamman lite extra och ovälkomna kråksparkar på köpet och en bortglömd icketillbakalämnad biblioteksbok låg i en skrynklig påse. Nu igen liksom.

Ska man inte bara ha mat i ett skafferi?

Då och då har mamman tröttnat på att sortera försäkringspapper och löneavier och scheman och räkningar och födelsedagskort och teckningar och pyntat och piffat lite istället.

Det är ju snart advent. 

Tydligen.

Kram

Även en prinsessmamma har sina brister...

Godkväll!

Det har stormat idag och vi har fått in hela kvarterets löv på tomten...

Fast och trots mamman har kvällströtta och tvättstugematta ben så rullar hon köttbullar för glatta livet och skalar en stor kastrull med potatis till en skock hungriga och köttbullesugna vargungar. Mamman kryddar lite extra då de senast smakade lite lamt och som ett öppet fönster. Ungefär.

De finkänsliga flickorna på F säger lite fint och försynt att köttbullarna var lite väl salta och tar istället bara potatis och sås.

Äh, vilket pjosk, tänker mamman och öser på ett mindre berg. Hungrig som hon är.

Sedan håller hon god min och pinar i sig och biter ihop.

Och äter upp sina köttbullar. Som smakar som Döda Havet.

Och pappan steker isterband till varghögen istället.

Även en prinsessmamma kan misslyckas ibland.

Kram

Tankar och drömmar och underbar granlukt...

Godkväll!

Gillar när det är lite drömskt och suddigt och oklart.
Som en saga...

Har gjort något trevligt och spännande idag och jag funderar lite. Annars luktar det gran i Villa Bellevue och apelsiner och nejlikor måste införskaffas och jag grunnar mycket och tänker en del. På det ena och det andra. Och råkar man ens snudda soffan, bara om det så är i förbigående, så är det godnatt direkt och så drömmer jag.

 Nu både natt som dag.

Är så nu bara.

Kram

Den store Gatsby och världens mest hoppfulle man...

God förmiddag!

Bild lånad från Google

Vi tittar på världens mest hoppfulle man och Fideli säger att det är världens bästa film och har spelat musiken härhemma hela hösten och det är det "glada tjugotalet" och det är jazz och det är överdåd och lyx och fyrverkerier och miljöerna är sagolika och otroliga och filmen är som en gigantisk tårta och som en fantasi och drömsk och overklig och det är makalös vacker musik och den är oerhört tragisk och sorglig och vi sitter som förstenade och det är omöjlig kärlek och det är en man som aldrig tappar hoppet. Och vi gråter.

När den är slut sitter vi tysta. En stund.

Sedan säger jag:

Ska vi titta på den igen?

The Great Gatsby - Trailer

Bild lånad från Google
Och i helgen var Fideli på Gatsby-fest och idag ska hon gå till biblioteket och låna boken...

Kram

Att inte vilja lämna och fylla på lite kraft...

Godmorgon!

Västanfors Herrgårdsflygel

Jag har ungefär 20 minuter på mig och dras mot marschaller och tända ljus i spröjsade fönster. Jag tänker att jag hinner en liten stund, om än en liten. Jag kommer in i hallen och halar snabbt upp min mobil och tar detta kort och går in i köket och får glögg och pepparkaka och går sakta runt i huset och insuper varenda vrå och känner kraft och vill inte gå därifrån och det är jul överallt och det tränger in i höstfrusna hjärtan och jag går upp på övervåningen och står och tittar på alla svartvita fotografier och på Malla och Severin och Cecilia och på alla barnen och hur de sitter och fikar och handarbetar och står uppställda för att föreviga Påsken 1913 och fisketurer och sommarkalas och jag kikar in i barnens sovrum och ser nästan hur de springer omkring i små sjömanskostymer och sommarklänningar därinne. Och hoppar i sängen, när ingen ser på.

Rusar till min saknade vän och sedan sitter vi och fikar och pratar tills de stänger och timmarna flyger iväg och vi går över bron och vi huttrar och vi drar ner våra mössor och det är iskalla och kulna vindar över kanalen.

Men inuti är vi varma och glada.

Och längtar till nästa gång.

Kram

Ovana höstvarma kinder och julmarknadstider...

Godkväll!

På flaket till Tomtebo...

Flickorna har turligen piggat och kryat på sig lite och fick följa med till mysiga Åvestbo julmarknad idag och solen sken och iskall novemberkyla bet i ovana höstvarma kinder. Man blev helt yrslig och lite julsnurrig av alla granar och kransar och bollar och pynt och tomtar och knäck och allt som hör den nalkande julen till. Kan liksom inte få in att det snart är advent och att tiden rusar som ett lokomotiv och att det återigen är overkligt dags för att plocka fram stjärnor och girlanger och ljuvliga hyacinter.

Tar fram lite. Dag för dag.

Men kan ändå inte förstå.

Och ta in.

Kram

Flora, minst sagt lite skeptisk till åkturen...

Och några tårar måste man ju fälla ifall man suttit i självaste Tomtens knä.
Fast godispåsen ser ju rätt spännande ut...

Din hand i min och evig kärlek...

Godmorgon!

Frida tog den fina bilden i somras. Floras hand i sin.

Den stora är så sjuk och ligger och är kokhet och fryser och svettas om vartannat och mamman stryker bort det långa håret i den febervarma pannan och hämtar fluffiga täcken och saft och te med honung och glass och nygjord soppa och tröstar en älskad Frida.

Den lilla har lite mindre feber men är hängig och slängig och vill bli buren och sitta och kura och kramas och dricka saft med sugrör och sörpla lite soppa och har prickiga fötter och händer.

Dock springer krasslig och älskad liten Floriskorv så ofta hon orkar in i mörka sovrummet till Frida och tycker jättesynd och ojar sig och klappar glödande fridakinder och upphettade fridaarmar. 

Och Frida sträcker ut sin febriga hand.

 Och Flora tar den i sin.

Och mamman känner deras kärlek.

Kram

Rockborgen och sjön där husen speglar sig i...

Godmorgon!

Chockad!

Vi sitter lite molokna och tysta i bilen och månen följer oss och vi har precis lämnat Europavägar och neonljus och kramat adjö till stora flickan och lämnat tusen förmaningar om att vara rädd om sig, när du sätter på radion och säger att den där låten har du dansat tryckare till hur många gånger som helst. Jag skrattar och säger att det har du inte alls, för Irene Cara sjunger bara lite lugnt i början och att du blandar ihop. Du skrattar också och så börjar vi prata om Fame och jag säger att min absoluta favorit var Bruno och du undrar om inte han var lite i töntigaste laget och jag försvarar den snälle pianospelaren med det vackra håret och när vi närmar oss sjön där husen speglar sig och staden där hemtrevligt vardagsrumljus flödar, så börjar vi prata näbbstövlar och dansgolv och att jag gick på "Onsdis" när jag gick på mellanstadiet och att det var disco på onsdagar i gamla Rockborgen och så blir vi lite nostalgiska och jag säger att jag kommer ihåg att en kille moonade en gång där och så skrattar vi båda högt när vi kommer på att detta måste ha gjort djupt intryck på mig.

- Ja, du ser, säger jag. 

Jag har knappt hämtat mig från chocken än.

Kram

När man har trolltänder och glömt halva sminket...

Godmorgon!

Alltså, om man nästan har ett helt kompani hemma som ska utfodras och det ska packas gympapåsar och göras matsäckar och tas fram vantar och mössor och hjälpas hjärtan hit och dit så blir det lite tidsnöd och panikigt och lite småstressigt ibland och man får liksom sminka sig lite i omgångar och dra lite på fransar här och borsta lite hår där och man vimsar hit och dit och har ingen struktur och ordning alls och då kan det ju hända att man glömmer bort, då man har huvudet proppfullt med en massa måstekommaihåggrejer och eftersom man knappt tittar sig i spegeln heller. Utan bara lite snabbt i förbifarten liksom. Samtidigt som man hotjar 298 gånger:
- Nu måste vi dra!

Då kan det ju hända att man glömmer halva ansiktet och ser helrolig och lattjo ut fast man inte har den blekaste aning. Eller så kanske man tar en näve mjuk finsk lakrits och kastar in det sista man gör innan man går hemifrån eftersom det är så vansinnigt gott, för att sedan upptäcka när man kommer hem att man ser ut som typ trollet Tryggve eller nåt.

Tur man kan roa sin omgivning.

Ibland. 

Och då och då.

Det piggar ju alltid upp.

Agnes Carlsson - Nu Måste Vi Dra

Kram

Falsettiga, mjuka och stimmiga...

Godmorgon!

Felicia och Filippa slänger upp dörren med en smäll och ser så in i bängen lyckliga ut och två supermjuka och randiga, One Pieceiga tjejer slänger sig om halsen på mamman, Fanny och lilla Floriskorven och hjälper oss av med kläderna i raketfart och pratar och bubblar i mun på varandra och är ivriga och otåliga och stimmiga och det är husvisning i varenda vrå och puttar runt på oss och visar farmors gästrum där de sovit och de kramas om och om igen och ska bära och bubba runt på liten korv hela tiden och talar oavbrutet och volymen och ljudnivån på två små randiga tjejer är falsettig och hög och teckningar rivs fram och det bjuds på choklad och ostkrokar i en rasande fart och det pratas i mun på varandra och de är lite här och där och överallt och högt och lågt och mamman försöker att få dem att stilla sig lite och dämpa sig och tala en i taget och försöker förklara att vi inte har bråttom, utan att vi kan ta det lite lugnt.

Då tittar liten Flisa, som snart knappt har en enda tand kvar i mun och ser väldigt sexårig ut nu när hon tappade båda framtänderna förra veckan, på mamman och ser mycket allvarsam ut och säger:

- Mamma, jag vet att vi är helt upp och ner och jättekonstiga. Jag tycker också det. Men det är ju bara för att vi har haft det så himla roligt och att vi har lääääängtat så mycket efter er...

Och mamman kramar sin lilla tandlösa älskade, mjuka och randiga unge.

Som ju var förlåten på direkten och stört.

Såklart.

Kram