Godkväll!
Förra veckan tog vi ett stort beslut. Efter mycket vånda. Och det där klurandet och funderandet har nu fått ett slut. Vi har kommit till vägs ände. Men det är inte det där när man vill klappa händerna och slå sig för bröstet och man är tjoande lycklig och glad. Utan mer ett konstaterande. En lättnad på ett vis. Eftersom det är så infernaliskt jobbigt att ta stora beslut. Och dystert på ett annat.
Här är hela texten om en stuga där historien är glömd sedan länge.
Kram på er!
Sockenstugans öde, del 2
Man undrar nu hur de tänkte då. Men på 30-talet var inte 1800-talet så långt
bort och man ville ha nytt, fräscht och modernt och bort med det gamla och
slitna och in med det nya. Och när arkitekten Magnus Dahlander från Säter ritade
den nya ståtliga Sockenstugan, som invigdes med pompa och ståt söndagen den 8 okt
1939, så var det liksom i den tidens anda. Tanken var också att återerövra det
storslagna och förnäma. Man var stolt över sin Sockenstuga och därför
förtjänade den också därefter och planer fanns också att stugan skulle få en
värdig ram med vackra planteringar och fina gräsmattor runt omkring.
Dahlander ville också göra bilden av exteriören fullkomlig
och valde därför blyfönster och en stor och ståtlig entré på framsidan, samt en
farstukvist på norrgaveln och en vindflöjel med en grann förgylld tupp på skorstenen.
Som pricken över i.
Det är tydligt att arkitektens intention och strävan var att
Sockenstugan skulle återfå sin forna glans och ville med den nya ombyggnaden
återskapa en känsla av 1600-tal. Det var nog därför som valet föll på
blyfönster och pardörrar i fiskbenspanel, som var en vanlig dörrmodell under
1600- och 1700-talet.
I dagens tänkande så tycker man att det var synd att de
förstörde Sockenstugan och rev ut precis allt som var gammalt och ersatte det
med nytt, dock i en gammal stil. I dagens tänkande är inte stugan knappt mer än
75 år gammal. Byggnadshistoriskt sett. Eftersom allt i princip är från 1939,
förutom det som ytterligare renoverades bort vid renoveringen 1979.
Men man måste återigen komma ihåg att man inte tänkte på det
viset då. Som man gör nu. Tankesättet var ett helt annat. Ande- och
känslomässigt så var Sockenstugan ca 300 år gammal. Trots ett otal om- och
tillbyggnader. Man ville, genom den omfattande renoveringen 1939 och flytten på
25 m norrut, att stugan skulle stå minst i 300 år till och det fanns en oerhörd
stolthet över Sockenstugan. Och att den nu var ändamålsenlig. Syftet och
intentionen var innerlig.
Efter invigningen av Sockenstugan, med högtidlig
högmässopredikan av kyrkoherde Forsell, samlades kommun- och kyrkofullmäktige
samt ett antal höjdare inom Fagerstakoncernen, till kyrkkaffe i prästgården.
Forsell redogjorde för restaureringsarbetet och för stugans historia. Han berättade
att man egentligen inte visste exakt hur gammal Sockenstugan var, då det fanns
sparsamt med protokoll och handlingar från 1600-talet. Dock vet man med
säkerhet att den fanns år 1668 och att man gjorde den första renoveringen redan
1670. År 1710 gjordes den första
ombyggnationen och därefter omtalats ett otal reparationer och förbättringar.
Periodvis stod också stugan oanvänd som sammanträdeslokal, men när församlingen
blev eget pastorat, år 1811, så blev Sockenstugan återigen en samlingsplats för
nämnder och råd.
Kyrkoherde Forsell talade om att Sockenstugan tidvis hade
använts som undervisningsplats åt läsbarn och även att den högre folkskolan
hade använt lokalen under en viss tid. Och att nästan exakt ett år tidigare,
den 9 okt 1938, så hade kommunfullmäktige beviljat anslaget på 30 000 kr för
det omfattande ombyggnads- och restaureringsarbetet. Ytterligare 4 850 kr
anvisades till ett arkivrum i källarvåningen och anslaget hade överskridits med
481 kr, men eftersom kyrkan troligtvis skulle betala vissa kostnader så skulle
ett överskott uppstå på omkring 7 kr. I och med detta så skulle planteringar
utanför Sockenstugan få anstå till året därefter. Forsell yttrade även: ”De må för oss framstå som en heder att
bevara de gamla minnen vi ha. Som arvet från fädren vi vårda skall framtiden
vörda vårt verk”. Detta med anledning av att arbetet med stugan hade
föregåtts med invändningar av dem som hellre velat se en helt ny Sockenstuga.
Därefter överlämnade den stolta kyrkoherden Forsell
symbolisk den restaurerade sockenstugan till kommunal- och kyrkofullmäktiges
ordförande, riksdagsman David Norman, som mottog ordförandeklubban, som var skänkt
av Västanfors snickerifabrik. Norman tog
till orda och framhöll hur materiell och andlig kultur grep in i varandra och för
det allmännas bästa i en socken måste samhörighetens band mellan den borgerliga
och kyrkliga kommunen vara starka. Talaren uttryckte sin glädje över att
handläggningen av kyrkliga och kommunala ärenden nu kunde ske under samma tak
och att stugan skulle bli en hemvist för de båda beslutande organen. Han
uttryckte även sitt erkännande till byggnadsmästare Gustav Segerström i
Norberg, som hade utfört det gedigna arbetet samt hans förhoppning om ”att ansvar och omtanke i förening med
skicklighet och god medborgaranda måtte få bli bofasta i den nya Sockenstugan”.
Den 9 okt 1938 klubbades alltså förslaget ang. att bygga om den
gamla Sockenstugan och medel därtill. Dock hade det varit på tal om att istället
bygga ett nytt och storslaget kommunalhus för den avskräckande summan av 400
000 kr. Man beslöt att se tiden an och bildade en kommunalhusfond.
Kommunfullmäktige hade tidigare beslutat om att försöka förvärva tomten mitt
emot prästgården, där den gamla Sockenstugan låg, vilket föranledde inspektor
Nordin i Fagersta att påpeka att kommunen vid detta markköp även skulle bli
ägare av Sockenstugan och därmed också få överta ansvaret för den gamla
traditionsrika byggnadens öde. Nordin ansåg det naturligt att man försökte bibehålla
Sockenstugan till glädje för kommande generationer.
Man var överens om att Sockenstugan var värd ett bättre öde
än att långsamt förfalla eller rivas för en nybyggnad. När arkitekt Magnus
Dahlander gjorde ett besök i Västanfors för att ta stugan i ett närmare
betraktade, fann han att den var i exakt samma stil och storlek som Säters
hembygdsgård och han såg förslaget att renovera stugan var det mest idealiska
och herr Dahlander fick då uppdraget. Eftersom vägen till Fagersta också
passerade alldeles intill stugan och skulle både breddas och rätas någon gång i
framtiden, beslutade man också att flytta huset på samma gång.
Trots att byggnaden inte alltid använts som Sockenstuga så
är den dock intimt förknippad med socknens historia. ”Många dugande och kraftfulla män har varit med och skrivit Västanfors
sockens historia och har där gjort sina röster hörda”. I mitten av
1800-talet användes Sockenstugan som
bostadshus och i slutet av århundrandet som drängkammare.
NUTID
I maj månad fick vi tillåtelse att riva lite av ytskiktet på
insidan av Sockenstugan, för att kunna bilda oss en uppfattning av stugans
skick. Direkt blev vi misstänksamma när vi såg timrets kondition och blev varse
att stugan i själva verket var sammansatt av timmer från ett flertal hus,
vilket i och för sig var brukligt på den tiden. Att man helt enkelt återanvände
timmer från gamla hus och byggde nya hus. Dock så förstod vi direkt att timret
i Sockenstugan inte var från 1600-talet. Möjligtvis någon stock här och där. På
vissa stockar finns gammal limfärg kvar och dessa är stänkmålade med målad bård
och skulle mycket väl kunna härstamma från den ursprungliga stugan. Resten av
timret är i olika skick och från olika tidsåldrar. Vissa timmerstockar är
lerklinade och andra är rödmålade eller helt rena. Knutarna är endast hoplagda,
då inte knutarna passar ihop, eftersom de kommer från olika hus. På vissa
ställen kan man stoppa in hela armen och ända ut till ytterpanelen. Både klipp-
och trådspik har använts och det finns även mycket återanvänd pärlspontspanel
på väggarna, som kan härstamma från de andra ekonomibyggnaderna som revs på
prästgården 1939. Eller från den gamla Sockenstugan, innan den flyttades.
1939 så gjorde man den nya grunden av betong och man rev
bärande innerväggar för att få till den stora överläggningssalen. En stolpe
under en av takstolarna togs bort och ersattes med två bärlinor, ca 10 m långa
järnbalkar. Även övervåningen revs och fönsteröppningarna breddades och gjordes
samtidigt lägre och de båda fönstren på gavlarna byttes ut mot lunettfönster,
halvcirkelformiga fönster. De gamla golven ersattes med dubbla golv och överst
lades kvistren furu i stavmönster. Man tog även bort vindsgolvet i salen och
brädade in bjälklag och taklag för att få ett högt takvalv och väggarna kläddes
med porös masonit. Man gjorde symmetriska indelningar på väggarna med listverk
och dekorerade takpanelen konstnärligt. Man försåg även salen med en gigantisk
och pompös öppen spis och man drog in elektriskt uppvärmningssystem.
Ytterdörrarna breddades och nya pardörrar sattes in med rombhyvlad panel.
Inspektor Nordin var också mycket noga med att det var av stort
kulturhistoriskt värde att det skulle finnas ett bildgalleri av de personer som
särskilt gjort sig bemärkta inom det kyrkliga och kommunala livet i Västanfors.
Denna enormt stora ombyggnad av Sockenstugan, som i princip
innebar att man blåste ut hela huset på allt det gamla och gjorde allt helt
nytt, gör ju också att det är ett enda lappverk av timmerstommen, eftersom man
har ändrat och flyttat. Man har lagat och lappat och på vissa ställen saknas
timmer helt och man har ersatt med plank. Att det också saknas knutar som
håller ihop huset, samt att hela den bärande takkonstruktionen har ändrats gör
att hela hållbarheten är en smula instabil om man ska plocka ner huset. Det
försvårar åtminstone.
På utsidan håller bultade naror ihop väggarna för att de
inte ska ge vika. Det innebär att arbetet med att flytta stugans timmerstomme
är dels mycket svårt, men även tidsödande. Allt går, men med det så följer
också fördyrade kostnader eftersom det tar längre tid. Vi har tagit mycket
erfarna timmermän till stugan för att få deras åsikt. Dels fick vi våra
misstankar bekräftade. Sockenstugan är inte byggd, som den ser ut nu, på
1600-talet. Dock härstammar troligtvis några stockar från originalstugan. En
flytt blir komplicerad, men skulle vara möjlig. Ett förslag, för att
underlätta, skulle vara att minska några meter på längden för att få bort de
värsta trasiga och lappade bitarna. Men då är man också tvungen att bygga
tillbaka de bärande väggarna i salen för att återfå stommens hållfasthet, om
man inte vill ha järnbalkarna kvar. För att vara helt säker på om projektet
skulle vara möjligt och genomförbart, så skulle hela husets ytterbeklädnad
behövas rivas bort, så man ser skicket på hela timmerstommen.
Det har varit ett litet detektivarbete att få fram fakta om
Sockenstugan och kommunen saknar i princip handlingar då Byggnadslagen började
gälla först 1947. En liten tapetbit, stor som enkrona, som satt på en
timmerstock, lyckades vi spåra som tapeten ”Erken” från Värmland, som
tillverkades för första gången omkring år 1850. Troligtvis återanvände man
timmerväggarna på övervåningen och satte igen de gamla fönstren på
nedervåningen. Så tapeten kanske satt i en gammal drängkammare på den forna
övervåningen. I Fagersta-Postens källare letade vi igenom alla gamla tidningar
från 1938 – 1940 och fann slutligen alla de fakta som vi så gärna ville få
bekräftade. Hur tänkte de? Vad gjorde de? På några timmerstockar finns fragment
av gamla tidningar och små oläsliga bitar av födelseannonser och en halvt
avriven artikel om Dawesplanen, vilket handlar om Tysklands oförmåga att betala
krigsskadeståndet efter första världskriget till Frankrike och Storbritannien
och för att avhjälpa detta så accepterades den s k Dawesplanen och
skadeståndssumman reducerades. Det har också varit mycket intressant att ta reda
på mer om Sockenstugan och spännande att finna NK:s inköpsliggare på nätet ang.
möbler som beställdes till stugan 1939. På vinden fann vi gamla kommunpapper
från sent 30-tal och fram till mitten av 40-talet. Vi fyllde tio proppfulla
papperskassar och körde upp till kommunens arkiv. Med damm och över 70-årigt
gammal spindelväv.
Vi har också hela tiden haft kontakt med både kommunen,
kyrkan och hembygdsgården. Extra viktigt har vi tyckt att den sistnämnda varit
med på tåget, eftersom vi hela tiden har tyckt att stugan skulle passa och
komma till sin rätt där. Och vi har haft kontakt och träffats och gått igenom
tankar och funderingar. Vi har också haft kontakt med byggnadsantikvarien från
Västmanlands Läns Museum, som i mars månad gjorde en historisk beskrivning av
Sockenstugan. Hon bjöds in igen, när vi hade blottat en del av timmerstommen
och även hon bekräftade ovanstående. Att Sockenstugan, som den står nu, inte är
från 1600-talet.
Men det spelar ingen roll. Man känner ändå historiens
vingslag i detta hus. En respekt och ödmjukhet. Oavsett skick och ålder. Stugan
har också ett starkt samhällshistoriskt värde och inte minst ett stort
miljöskapande värde i kyrkomiljön. Vet inte om det är viktigt eller oviktigt
att huset inte är så gammalt som man har trott. Men på ett sätt så tronar
Sockenstugan nu som ett monument över 1600-talet, vilket inte riktigt stämmer,
om man nu ska vara korrekt. Ibland är historien kort och man glömmer. Dock så
tronar Sockenstugan, med all rätt och om än nu lite skamfilad, som en symbol
över vår historia. Oavsett. Det kommer man inte ifrån. Det fanns dock en stark
och gedigen önskan hos de styrande på 1930-talet att den kommunala gamla
högborgen åter skulle bli en byggnad som sockenborna skulle tycka vara fin och ståtlig
och som de skulle känna sig stolta över att äga. Och det är med stor sorg i
hjärtat att komma fram till, efter ett noggrant övervägande, att vi inte har
råd att flytta den. Och att vi verkligen har försökt att vrida och vända på
alla möjligheter. Förnuftet har brottats med det oförnuftiga. Hjärtat med
magen. Men två brinnande byggnadsvårdshjärtan måste också inse, till slut, att
det hade varit vida över vårt förstånd. Tyvärr. Den här gången. Kulturarv eller
inte.
Sorgligt nog.
Och vemodigt.
Inte minst.
Vänliga hälsningar
Petronella och Niklas Hjertqvist
Fagersta 2014-06-25