Godmorgon!
Plötsligt från ingenstans dyker han upp. Den otäckaste otäcka. Han går emot och jag har ingenstans att ta vägen. Att ta skydd. Är inträngd. Han är smutsig och stor. Jättestor. Hotfull. Jag kan inte slå. Kan inte springa. Och precis när han är framför mig så slår jag ut armarna och kramar om honom. Känner att den stora, otäckaste otäcka. Slappnar av. Blir mjukare. Flyttar mina händer. På hans rygg. Och kramar om. Länge. Länge står vi där. Och den otäckaste otäcka gråter. Och stora tårar rinner ner för hans kind och bildar ett mönster i smutsen.
Och jag tänker att världen behöver mer kramar.
Och ibland det enda som behövs.
Att världen behöver mer kärlek.
Och jag minns plötsligt.
Jag har varit med om det förut.
Så många gånger.
Kram
4 kommentarer:
Kram på dig!
Eva
Så sant så ....
Kramar om ♡
Verkligen...
Kraaaaaamar ilass!
/Anna
Ja, visst är det så. Jag jobbade några pr som behandlande fosterhem och fick hem vilsna tonårskillar som dömts till denna behandling. Efter ett tag, när man vunnit deras förtroende, då var en kram eller en klapp på ryggen det bästa de kunde få. De blev som förbytta ifrån hårdhet till mjuk sårbarhet.
Skicka en kommentar