Sollängtande vintersjälar och jeansblå himmel...

Godkväll!

Man trodde inte det var sant i morse när himmelen hade öppnat sig och det där gråvita täcket som legat som en blöt filt över vårt land i evigheters evigheter var som uppslukat och rymden var så där overkligt jeansblå och solen sken som aldrig förr och gatorna var februarigrusiga och det låg lite små smälta snöhögar här och där och tydligen har stadens första tussilago ploppat upp och det var som en värsta aprildag. Men bara det att frusna och sollängtande vintersjälar fick känna den där kommande våren. Om än bara för en liten stund.

Och att man kunde öppna dörren ut till glasverandan och en dotter som stod i solskottet och spelade gitarr och sjöng för sin mamma som gick och plockade bland miljoners stövlar och skor huller om bladder.

Och som kände våren i sig.

Kram