När hela himlen var full av papper och luften vibrerade, den där majdagen 1945...

Godmorgon!

Älskad liten mormor sitter och dinglar med benen över soffkanten. Jag sitter på stolen mittemot, bredvid den fina byrån med svartvita gamla foton i vackra ramar, och gråter. Tårarna rinner. Mormor berättar om när hon jobbade i det södra Kungstornet på Kungsgatan i Stockholm och hur hon och morfar var där den där dagen. Den där majdagen 1945 när kriget var slut och när hela himlen var full av papper och luften vibrerade av lättnad och glädje och framtidshopp. Och om hur hon gick där med morfar och alla papper som nådde ända upp till navet på cykelhjulet. Att de vadade fram på Kungsgatan. Att de faktiskt var med om ett stort historiskt ögonblick.

Hon berättar om när hennes far hade så förtvivlat ont i magen och om blindtarmen som brast och hur han tog spårvagnen hem och sedan ringde till doktorn. Om ambulansen som kom och om hissarna som inte fungerade. Att han fick ligga där i 14 dagar. På sjukhuset. 1934.

Om en liten pappa som inte fick träffa sin lilla dotter. Om en liten flicka som aldrig mer fick träffa sin älskade pappa. Aldrig mer. Hur himlans sorgsligt det var. Att han gick bort och att hon inte fick hälsa på. Att han fick lämna jordelivet dagen innan lilla mormor skulle fylla 12. Hur det präglat hela hennes liv. Att hon fortfarande längtar efter sin lilla pappa. Hur hon mindes deras promenader. Alla museibesök. Hur älskad hon var. 

Att hon fick ett piano på hennes 7-årsdag. Att pianot står hemma hos mig nu. Och att jag fick det när jag var liten. Att Fideli spelar på det nu.

Att hon som sistaårselev fick skriva och hålla det där fina talet till rektorns 50-årsdag. Och att hon minns precis vilken klänning hon hade på sig. Som om det vore igår.

Om trådar och historier och förvecklingar och tragik och lycka och sorg.

Om kärlek. Om livet.

Och tårarna rinner.

Kram