Ibland behövs det inte så mycket för att bli riktigt lycklig...

Godmorgon!

Lillflisan är så full med lek och sprill och sprall och skratt och bus och tacos och glass och chokladtårta med tryffel och kakor och bullar och julmust, fast det bara är oktober och lite fuskigt, och är så glad och nöjd och har både fått varit och hälsat på farmor och gammelmormor och hunnit med lekparkshäng och blivit vän med de vackraste bruna ögonen och det gladaste skrattet och hjärtat är lyckligt och liksom inbäddat i fluffig bomull och som det är när man hittar någon där det klickar och som man känner att man tycker hemskt mycket om. Sådär på direkten och bums. När det är stört omöjligt att sluta fnissa och slita blicken från någon. När man själv liksom blir som självlysande.

Vi kramas och säger hej då till de vackra bruna ögonen och det är höstigt svart ute och egentligen läggdags och sovsand och drömtider för länge sedan och Flisan är glad och nöjd och känner att tröttheten sköljer över henne i den mörka varma bilen och ögonlocken blir tunga som bly och kroppen kraftlös och vi rusar fort och skyndsamt över spegelblank och glänsande regnig asfalt och in på Coop precis innan de stänger kl 22, för att hinna köpa välling till lillkorven. 

När vi betalat går hon fram till godisautomaterna utanför kassorna och pekar och har bedjande blick och visar tramsiga och plastiga armband i grälla färger, som är som en dragkejda, och mamman tycker att det bara är skräp och bjäfs och krafs och tjafs, men Flisans ögon lyser som solen och som om det vore diamanter och renaste guld i den genomskinliga plastbollen och det finaste hon någonsin sett och mamman känner med ens att hon inte vill förstöra den här fantastiska roliga och perfekta dagen och att det inte är hela världen med lite bjäfs och trams i alla fall och Felicia blir så himmelens glad och är ju liksom en liten person som aldrig skräder orden och hon trycker den lilla bollen ömt mot sitt bröst och säger:

- Mamma, du vet inte hur otroligt lycklig jag är. Jag kan knappt tro att det är sant. Vilken dag, mamma! Och vilken avslutning! Världen finaste armband! Tack snälla mamma! Du är helt enkelt den bästa mamman i världen!

Mamman får tårar i ögonen. Känner att hon älskar den här lilla femåringen med chokladsås på kinden och lekparksspår på de rosa manchesterbyxorna. Med krafsigt dragkejdearmband. Så gränslöst mycket. Så det gör ont.

Och tänker.

Att ibland behövs det inte så mycket.

För att bli riktigt lycklig.

Kram