Drygkorven har haft årsmöte...

Godkväll!

Älskade lilla korv...

Jorå. 

Nyss hemkomna från IKEA och det är inte klokt hur mamman och pappan kan hinna springa en halv mara på mindre än en halvtimme innan stängningsdags och jaga en liten buskorv som går bärsärk och rusar in i lagergångar och klättrar livsfarligt på kartonger och leker inte nudda golv och kurragömma och kastar nappen all världens väg och pussar mamman på kinden och drar pappan i skägget och ruffar godisbilar och slänger sugrör och vägrar barnvagnen och nobbar kundvagnen och säger nej till pappaaxlar och ålar sig ur mammafamnen som en orm och sjunger och rullar runt på golvet och gömmer sig bakom kassörskan.

Det är inte klokt vad det är skojigt och festligt i affärer.

Jorå.

Kram

När det är bedövande vackert och himla läskigt på samma gång...

Godkväll!

Nästan bedövande tappaandanvackert var det i septemberskogen idag när skidsugna flickor på F besökte skidbacken i Norberg tillsammans med Högby Alpina och Filippa höll sin mamma hårt, hårt i handen när vi gick på smala stigar med platta skogsmöss och bland bråddjupa gruvhål och hisnande stup och svindlande broar och gula löv och mörka tunnlar och spännande spökorter och såg simmande ormar i läskiga och läbbiga och samtidigt den storslagna och vackra Blå Grottan.

Felicia och Fanny höll inte sin ravinhariga mamma i handen. De sprang modigt och oförskräckt bland höga ormbunkar och fasligt och förskräckligt nära gruvstaket och fort, fort nerför branta och steniga slingervägar.

Visade ingen hänsyn alls till den stackars mamman. Med hjärtat i halsgropen för svarta avgrunder och branta rysliga djup.

Men med korvar i magen och en massa kojbyggande och halva skogen i tofsarna.

Så var flickorna nöjda.

Och grunnade.

När den där snön ska dimpa ner egentligen.

Kram

Mitt hjärta det stannar utan dig...

Godkväll!

Barfotakorven är ohövlig och respektlös och har ingen vördnad och aktning alls mot de ruggiga septembervindarna som drar igenom vår lilla stad och genom vår lilla trädgård där lönnlöven dansar tango i lördagspusten. Ingen hänsyn alls tas till den kyliga och kulna gräsmattan utan barfotakorven bara skrattar och pinnar på det fortaste hon kan så löven yr under små barfotafötter.

Mamman tänker. Vem är du.

Var kommer du ifrån. Lilla barfotabarn.

Som får mitt hjärta att slå kullerbyttor.

Vem är du.

Kram

När målarmannen får fria händer att bestämma glasverandafärg till pardörrarna...

Godkväll!

Ett litet prov...

Om man nu har himla svårt att bestämma färg på glasverandadörrarna och dividerar och diskuterar och överlägger och avhandlar och resonerar i evigheters evigheter och aldrig kommer till skott och om man nu har en man som är målare så är det nog klokt och förnuftigt att till slut säga till mannen, som liksom är fackman och sakkunnig på området, att han får åka och handla själv och får fria händer att bestämma. Och överraska.

Döm om min förvåning när målaren kommer hem med ovan färg och när man känner att just den våghalsiga och modiga kulören hade jag aldrig vågat och tordas köpa.

Men nu går jag här och känner mig djärv som satte allt på spel och tycker färgen är vansinnigt pelargonbladsfin, fast den heter Linblomsgrön, och passar det här krokiga och vinda Pippihuset. Alldeles ypperligt och förträffligt.

Han har den rätta blicken och är rätt så vettig och skarp.

 Den där målaren. 

När man tänker efter.

Kram

Fanny discoglad ikväll...

och fick ta med sig den ännu discogladare lillsyrran...

Den där flortunna gränsen...

Många har gångerna varit. Under alla dessa år. När man tänker tillbaka. När man känt att det varit på gränsen. När man känt att man har haft tur. Efteråt. När man kunnat luta sig mot någon. Någon som man litat på. Som man kunnat gett sitt liv för. Aldrig mindre.

Nu har det hänt. Det ofattbara. Det totalt oväntade. När den där flortunna gränsen plötsligt tippat över. Det otäcka. Fasansfulla. När man inte haft tur. Men ändå haft. När man kunnat luta sig mot någon. Någon man litat på. Som man kan ge sitt liv för. Aldrig mindre.

Jag var inte där. 

Men mina varmaste tankar till er.

Som var där.

Kram

Den allra finaste grinden...

God eftermiddag!

Är det något som jag önskat mig innerligt så är det en grind och när jag hittade denna på Blocket för några år sedan så visste lyckan inga gränser. Den är gammal och hade lite skavanker och var lite trasig här och där, men vad gjorde det. Hade prytt ett gammalt hus i Ramlösa Brunn.

Tyvärr var den väl i minsta laget för Villa Bellevue, så min käre mor och far köpte den istället och idag kom den äntligen på plats. Och den är så fin så man får dåndimpen. Passar så väldigt bra till deras lilla gulliga hus.

Så jag letar vidare.

Än har jag inte gett upp.

Kram

Tvättstugeglad och torktumlarlycklig...

Godkväll!

Så här såg tvättstugan ut i morse. Innan vi började riva...

Tvättstugor över lag är väl kanske inte det roligaste att titta på, men idag kan jag inte låta bli för jag är så in i bombens glad och så in i bombens lycklig för idag så kom en lastbil och släppte av en torktumlare utanför Villa Bellevue. Har inte tänkt så himla mycket på det, utan det är mest kompisar som chockat har ojat sig och varit paffa och mållösa att den gigantiska familjen i tornhuset, som generar lika mycket tvätt som ett helt kompani och ett halvt regemente, INTE har en torktumlare.

Så idag har skåpet tagits ner och flyttats till den pyttelilla toaletten och där har ett annat skåp tagits ner och ska stå på en byrå istället och där står nu en pigtittare som ska få byta byrå och diskbänken har bytts ut mot en rund liten ho istället och då blev det en ny bänk och nya rördragningar och uttag har flyttats och nya har satts dit och en miljon pryttlar och burkar och penslar och rengöringsmedel och smink och flaskor och solkrämer står överallt i hela huset som är kaos och uppochner. 

Det är ju liksom lite att rodda med när man kör igång rokader i hela huset. Och om man bor som i en bågnande skokartong liksom.

Och sedan ska man ju hinna med att pyssla om sjuk liten Flisa, handla, tvätta, dammsuga, lite lekparkshäng, gosa med Floriskorven, skicka flickor på fiollektioner, diska, gå på föräldramöte samt att desperat plocka in 547 pelargoner i svinkalla trädgårdsmörkret och de flesta ställdes in på glasverandan. Medan 349 andra trängs bland prylar och rakhyvlar och borstar och tandkrämer och kammar och sånt. På knökfulla matsalsbordet.

Spelar ingen roll. Spelar ingen roll att allt är en enda villervalla nu. För i vinter behöver vi inte ha lakan och handdukar hängandes på dörrar och stolar i hela huset.

Nej.

För vi har fått en torktumlare.

Och jag är så in i bombens lycklig.

Kram

Vår gamla trotjänare som har fått sällis nu...

En suddig bild utifrån glasverandan.
Vi hade vår första frostnatt i natt och jag tror inte de hade klarat en till...

Lilla hysskorven på rappa trumpinneben...

Godkväll!

Shoppingkorven som äter korv...

Det är fasligt vad det ska vara knepigt och marigt att hålla reda på en liten Floriskorv när man är och handlar. Hon far liksom runt som en virvelvind och benen går som trumpinnar och hon är högt och lågt och överallt och under och ovanpå och bakom och klättrar och har sig så mamman blir helt slutkörd och utschasad av att jaga runt efter buskorven som river ner och undersöker och bär runt på kartonger och rycker ner saker i bara farten och skrattar och vinkar och sjunger och pratar obegripligt osammanhängande och rätt som det är bara lägger sig raklång på golvet och studerar lampor och vilar sig lite och lyser som en sol och kutar runt i sin Pippitröja och slänger pyttesmå korvbitar på golvet.

Mamman får lov att ta sin lilla hysskorv i famnen och sno sig och rappa på.

För det är lite vanskligt och krävs liksom lite simultanförmåga och en smula split vision.

Att ha en forskande och upptäcktsgirig liten 1 1/2-åring med sig.

I affärer.

Kram

Suddkorven...

Liggapågolvetkorven...

Springkorven...

Lugnifemsekunderkorven...

För att härda ut och den sorgligaste låten som finns...

Godkväll!

Hon har åkt igen. Och hon har pussat och kramat den lilla plåsterkorven och fyllt på förrådet. Till nästa gång. För att härda ut. För att stärka sig. För att orka.

Och hon har spelat den sorgligaste låten som finns.

Han med den sorgligaste rösten.

Så det skär i hjärtat.

En röst full med tårar.

Knockin On Heavens Door - Antony & The Johnsons

Kram

Ett nätt litet skåp och tjuvar och banditer...

Godmorgon!

Om man ser och får syn på ett ensamt litet och slitet skåp som står på loppis och om det dessutom råkar vara pyttelitet och näpet och nött. Ja, då måste det liksom omedelbart och bums med hem och flytta in i Villa Bellevue. På stört och direkt. Utan att passera gå. Även om man inte riktigt är på det klara med var det ska stå. Just där och då. Nu huserar det i alla fall tillfälligt i tjejernas rum och inhyser godnattböcker, så de liksom inte behöver ligga och skräpa både högt och lågt och så man slipper snubbla irriterat och förargat därinne på Madicken och Rasmus på Luffen.

Förresten tycker Filippa att vi kan låtsas om att att det inte finns några tjuvar och banditer. Det känns lite lugnare så tycker hon.

Håller med.

Totalt.

Kram

En fin röd kappa kan ge dubbel glädje...

Godmorgon!

Goa lilla Floriskorven springer på barfotafötter i septembergräset och är lycklig över sin nya röda kappa och en mössa som är alldeles för stor och egentligen inte hennes. I alla fall inte än. Det är himla bra och smart och finurligt och miljövänligt och väldans roligt med klädbytardagar. Då man kan bära hem flera kassar med både kläder och skor. För nästan inga pengar alls.

Smart att det kommer andra till nytta och att andra små barn blir lika kapplyckliga. Som en annan liten flicka sannolikt var för något år sedan. Och kanske sprang runt på barfotafötter och snurrade runt och var lika glad och kappförtjust hon.

Det tror jag. 

Alldeles säkert.

Kram

Om man nu råkar vara förtjust i speglar och ljusstakar...

Godmorgon!

Om man nu råkar vara väldans förtjust i speglar med guldramar eller hederliga gamla bruna och hemskt gärna och ja tack med lite sirligheter uppepå. Ja, då kan det hända att det blir så proppfullt till slut så att det inte finns någon mer byrå eller skåp eller kakelugnshylla eller en liten väggsnutt kvar som rymmer alla speglarna som prinsessmamman släpar hem titt som tätt. Prinsesspappan suckar och ojar sig och kliar sig i huvudet och undrar om han snart måste bygga ut Bellevuehuset för det är nämligen precis på pricken likadant med gamla ljusstakar. 

Det är därför det är så finemang att prinsessmamman rensat ut helt galet många ljusstakar och kandelabrar och sålt dem tokbilligt på loppis i sommar och liksom hamnat på plus igen på prinsesspappans lista. 

Det är ju bara det att det liksom är så förgjordat svårt att låta bli att köpa när man råkar få syn på något vackert i prinsessmammans smak, så nu ligger snart inte mamman på pluslistan längre utan börjar mer och mer glida över till minuslistan. Igen.

Och prinsesspappan suckar och ojar sig.

Och kliar sig i huvudet.

Kram

Skriver med hjärtats penna...

Godmorgon!

Livet går vidare i Villa Bellevue. Det är det liksom tvunget att göra. Trots att det vilar en slags förlamande overklighetsdimma över oss alla. Förutom för lilla gladkorven såklart. Som studsar och klättrar och härjar och undersöker och pillar och river fram och river runt och är här och där och överallt och ingenstans.

Och äter sönderklippta små lakritsfiskbitar för glatta livet.

Det är bara det där otäcka plåstret som skär som knivar i oss andra. När hon far runt och vi jagar liten korv och pussar henne så mycket vi bara hinner och kan.

Suzanne skrev till mig att jag skriver med hjärtats penna. Det lät så fint och jag hoppas att jag är förlåten för att jag skrämde slag på er alla.

Hon mår fint nu, Lilla Floriskorven.

Där hon sitter i soffan och äter sina pyttesmå lakritsbitar.

Och tittar på sitt älskade Saltkråkan.

Kram

Högt älskad liten plåsterkorv...

God eftermiddag!

 Som skrämt livet ur oss alla...

Mitt förra inlägg var hemskt. Gjorde ont att läsa. Även för mig. Allra mest för mig. Det var otydligt och otäckt. Många har blivit oroliga och hört av sig. Skrivit så snälla saker.

Som vanligt skriver jag bara rakt ut från hjärtat. Precis som det känns. Förlåt.

Först tänkte jag inte skriva om det alls. Men det gick inte att skriva om något annat. Inte när det känns som ett knytvävsslag i magen och en knut i hjärtat. När man varit så in i norden orolig och så chockad och skakad att det gör ont i hela kroppen.

Och är man en liten Floriskorv som är så full med bus och spring i benen så kan det hända att man hoppar och klättrar och stimmar och studsar hit och dit och sitter då en syster på F med ett glas i handen och om man då gör ett blixtsnabbt utfall och kastar sig mot den chockade systern som inte hinner dra undan glaset och så knock och pang. Och sedan jättemycket blod överallt.

Då blir det panik och hysteriska systrar som gråter förtvivlat och tror att deras lilla Florpa ska dö. Mamman och pappan är jättejätterädda och försöker vara lugna, fast rösten inte bär riktigt när man ska ringa SOS och krama flickor som är utom sig.

Som står utanför ambulansen och gråter otröstligt. Och kramar förvånad liten korv.  

Sköterskan med rara ögon, på akuten, säger att det var en himla tur att det gick att tejpa såret i pannan så vi slapp att blåhålla för att bedöva eller alternativt söva för att sy. Och liten Flora sover sig igenom alltihop och vet inte ens om att hon varit på sjukhus och all uppståndelse.

Hon, med de rara ögonen, säger också att det är traumatiskt för barn att blåhållas. Och att det kan sätta spår för resten av livet. Och jag mindes plötsligt när Fideli var tre år och vi fick blåhålla henne på lasarettet i Thailand, när de skulle bedöva det trasiga knät, och att doktorn sydde innan det hade verkat och vi fick hålla i henne hårt hela tiden. Då dog mamman och pappan lite.

Hon, med de rara ögonen, säger också att det är bättre med ett ärr på kroppen. Än med ett ärr inuti.

Mamman tänker att liten älskad Floriskorv hade änglavakt ändå och kan inte tänka på vad som kunnat hända för då svindlar det och gör så förtvivlat ont. Inuti.

Hon tänker också att den stukade familjen får leva med ett ärr nu. Inuti. För evinnerliga tider.

Och en liten korv får ett hon också. 

Fast utanpå.

Kram

Det finns någon däruppe...

Godkväll!

Plötsligt händer det. Det som absolut inte får hända. Det värsta. Panik. Hysteri. Gråt. Jorden gungar. Golvet rämnar. Benen tappar kraft. Hjärtat sprängs. Svartnar. Önskar det var jag. Inte hon. Absolut inte hon. Inte för allt i världen.

I allt det fasansfulla och oerhörda förfärliga. Måste man samla ihop sig. Trösta. Gunga. Krama. Vara stark. Hålla lilla handen. 

När vi kommer hem. Kan inte tårarna sluta rinna. Håller lilla handen.

En sak är säker.

Det finns någon däruppe. 

Som håller sin hand.

Över oss.

Så måste det vara.

Kram

Jag försöker...

Godkväll!

Jag försöker. 

Jag försöker att inte tänka på växande tvättberg och gigantiska strykhögar. Jag försöker att inte tänka på vad som fattas i tomma skafferier och ekande kylskåp och milslånga handlingslistor. Jag försöker att inte tänka på hånflinande dammråttor som lurar i hörnen. På alla vingliga klädhögar som ska in i knökfulla garderober och in i för små och trånga skåp. På gympapåsar och matsäckar. På matsedlar. På krånglande diskmaskiner. På räkningsbuntar. På bilen som börjar låta konstigt. På den där gigantiska whiteboardtavlan man har.
 Hela tiden. I tanken.

Jag försöker att inte tänka på kommande möten hit och dit. På allt som borde göras i trädgården innan snön faller. På nödvändigt garageröj. På allt som måste målas innan det blir för kallt. På alla möjliga och omöjliga projekt som trängs i huvudet.

Jag försöker att inte tänka. På något alls.

Att bara vara. Här och nu.

Nu och här.

Här bakom en liten Floriskorv.

Som sover.

Kram

Gäspigt hus i septemberdis...

Godmorgon!

Då var det en smula höstigare idag. Blyertsgrått och lite mer torra löv som ramlat ner. En aning fuktigare luft och gäspigt hus i septemberdis. Måndagströtta barn kvar i sina sängar. En efter en kommer de upp. Morgonrufsiga. Frukosthungriga.

Ny vecka.

Förväntansfulla.

Nu kör vi.

Kram

Kramen om den bästa sommaren...

God förmiddag!

Kanske har vi ätit sommarens sista blåbärspaj. Kanske släpper vi taget nu. Kramen om den bästa sommaren på evigheters evigheter.

Vi har sugit ur det allra sista.Vi har suttit ute i Lövparkens Trädgård för sista gången i år. Den allra sista sensommarkvällen. Tills Orions bälte lyste starkast på natthimlen. Ikapp med vidjehortensian. Tills septembertäcket och den disiga dimman sänkte sig över trädgården. Insvepta i varma filtar och kyckling och citronpaj i magen. Tills vi hade murat spis och resonerat och funderat och diskuterat och dryftat och konfererat och pratat och ventilerat och vädrat och dividerat. Tills ljusen brunnit ner.

Under sensommarstjärnorna.

De säger att hösten kommer idag.

 Det känns helt okej.


Kram

När hjärtat är fullt av saknad...

Godmorgon!

Fideli och liten Filippa

Fideli säger att det är världens vackraste låt och har man hört den hundratals gånger här hemma ekande mellan Bellevueväggarna och ända ut till varmt barfotagräs och till kullerstenarna på framsidan och till bullrande tvättstugan och ända upp i taket och på vinden och ut till snirkliga lekstugan och ut till hängmattan och upp i trädkronor med silande juniljus och ända upp till höga oändliga overkligt blå himlar och till svalor och humlesurr.

Och även om det är min mormors gamla piano som skulle behövas stämmas för evigheters sedan. Så sjungs den med den vackraste rösten. Som skär och river i bröstet. Så det gör ont. Så vi knappt står ut.

Så när Fideli är där. Och inte här.

Så fortsätter vi att spela den. Så den ekar i hela Bellevuehuset och ända ut till gula septemberlöv. Som virvlar i melodin.

När hjärtat är fullt av saknad.

Bon Iver - I Can´t Make You Love Me

Kram

Att man hjälper hjärtat. Att minnas...

Godkväll!

Filippa säger att jag samlar minnen. Och tycker att det är himlans bra att mamman knäpper kort och har sig. Hon säger att det är lätt att glömma. Och påminner den vimsiga och virriga mamman att ta med sig kameran. Och att det är viktigt att både ha minnen genom kort och i hjärtat. Att man hjälper hjärtat. 

Att minnas.

Hon är vis och förståndig.

Den där flickungen.

Kram

Ljumma vindar och gamla lakan...

Godkväll!

Hänger tvätt och undrar. Hur länge kan vi ha sådana här fina dagar. Dag ut och dag in. Lakanen fladdrar i varma septembervinden. Torkar på ett litet kick. Luften är torrare nu. Hösthimlen klarare. Men det är fortfarande ljumma vindar. Mot min kind. 

Och mot mina gamla lakan.

Kram

Så det värker i bröstet...

Godkväll!

Hon springer det fortaste hon kan och de små benen går som små trumpinnar på gräsmattan som fortfarande är septembergrön efter den bästa sommaren i mannaminne och det ligger små gula löv här och där och hennes hår står som en sky omkring henne och hon ser ut som en ängel och springer med armarna utsträckta och kramar om sin mamma och klappar henne på ryggen och kastar sig ner på gräsmattan och snurrar runt och skrattar och bjuder sin mamma på gräskaffe och stryker henne på armen som om hon vill fråga om det var till belåtenhet och mamman tänker att nu skulle hon egentligen ha suttit på ett kontor och stirrat ut genom fönstret. 

Och önskat att hon var här.

Här på den höstvarma gräsmattan. Med gula björkslantar överallt. Och med en liten korv som bjöd på gräskaffe och som sprang omkring på små trumpinneben. Och som kramades då och då. Med ett hår som stod som en sky. Som nästan blev lite sagoaktigt när eftermiddagssolen sken genom lönnarna.

Mamman är glad att hon rev av alla kanonerna och hela artilleriet på en gång.

Så himmelens glad.

Så det värker i bröstet.

Kram

Jane Hellen-hår och Blå Blom-längtande...

Godmorgon!

Ända sedan jag gick på Domus och hade permanentat hår som luktade Jane Hellen och tuggade Hubba Bubba jordgubb och hade lappade jeans, så har jag drömt om porslinet Blå Blom. Vet inte hur många gånger jag känt på detta porslin och vänt på tallrikar och koppar och sockerskålar och gräddsnipor som stod på Domushyllorna och tyckt att det var fasligt och förskräckligt dyrt för en student. 

Men kanske en dag. Kanske.

Har inte Jane Hellen-hår längre och har numera hela jeans, men såg ändå på långt håll att det såg ut som något som liknade min ungdomsdröm på loppisbordet. Låg några tallrikar framme och jag sade att jag önskade köpa dessa. Tittade inte ens på baksidan. Spelade ingen roll. De var så nära min Blå Blom-dröm som det bara gick. Kände dock inte exakt igen den blå grejen på porslinet. Den snälla damen sade att hon skulle slå in tallrikarna och jag sade att jag kunde komma tillbaka. Döm om min förvåning när jag fick ta emot tre plastkassar med inslagna tallrikar. 

- Du har gjort ett fynd, sade den raraste damen när hon räckte över kassarna.

När jag kom hem och vände på tallrikarna så stod det Gustavsberg under. Först då förstod jag vad det var jag hade köpt. 

Och jag hade återigen lockigt Jane Hellen-hår och kände jordgubbssmaken och drog längtansfullt med fingret på Domushyllan.

Där jag stod vid min diskmaskin. Med 32 tallrikar. För 75 kr.

Och var så Blå Blom-lycklig.

Som man bara kan bli.

Kram

Kärlek till engelskt rött...

Godmorgon!

Var tidigare engelsk röd och sedan grön... Och nu röd igen.

Dessa underbara varma och strålande vackra septemberdagar passar det väl alldeles ypperligt att passa på att måla lyktstolpe och ytterdörrar som blivit solblekta och flagiga av tidens tand. Egentligen är det sista sekunden att måla med den segtorkade linoljefärgen, men dessa torra och fina dagar kan man inte låta gå till spillo och förfaras. 

Lyktstolpen är gammal, men tillhörde inte huset från början. Dörren kommer från Uppsala och är från 1888 och var den stora ingångsdörren till ett flerfamiljshus. Så det har passerat några stycken genom denna dörr. Under årens lopp.

Tänk om den kunde berätta.

Åtminstone viska lite grann.

Kram

Bort med tornet och allt annat konstigt...

Godmorgon!

Filippa går och slänger med vattenflaskan och är märkbart röd i ansiktet efter Högby Alpina-träningen. Plötsligt säger hon att hon önskade att vi hade ett mera normalt hus. Mamman ser förbryllad och oförstående ut. - Vad menar du, Filippa?

- Jo, säger hon allvarsamt. Jag skulle verkligen önska att pappa kunde bygga om och gärna ta bort det där tornet också, så det blev mera som ett hus som alla andra har. Det är lite drygt när de pratar om vårt hus och kallar det för slott och så. Och så kunde han ta bort allt annat konstigt som sitter på huset, så det blev som ett helt vanligt hus.

Mamman, som försökte se allvarlig ut. Och tänkte på de miljarders projekt som skulle behöva göras. Som låg på vänt. På hög. På alla planer. Bara man hade tid och ork. Så att bygga om huset var ju liksom lätt som en plätt och bagatellartat i sammanhanget och när man ändå höll på liksom och pappan skulle säkert göra vågen och tummen upp och göra hurrarop och klappa händerna. Sade sedan i sansad ton, samtidigt med respekt för den lilla flickan och hennes känsla av att vilja smälta in och inte vilja sticka ut:

 - Ja, Filippa. Vi går hem och föreslår det för pappa...

Kram

Konstigt hus...

En liten suddkorv utan hyfs och fason...

Godmorgon!

Det är fasligt vad svårt och knivigt det är att fånga den där rappa och kvicka Floriskorven på bild nu för tiden. Illersnabb och på bråkdelen av en sekund är hon ute ur bild på ett nafs och på ett litet kick. Mamman springer efter och ropar stopp. Bara ett litet ögonblick. Bara en liten stund. Snälla lilla korv. Helt utan framgång och förgäves. I en handvändning kutar hon runt hörnet på rappa och flinka ettochetthalvtårsben.

Busflorpis bara skrattar och ränner och remmar iväg.
Ingen hänsyn och respekt alls. Eller hyfs.

Och fason.

Kram

- Men stanna!

- Hallå!

Idag vill jag bjuda er alla på fika och säga tack...

Godmorgon!

Äntligen fredag och jag skulle så gärna vilja bjuda er alla på fika och varm sockerkaka och kladdiga bullar och tala om hur himmelens glad jag är för att så många kikar in till oss i Villa Bellevue och skriver så rara och fina kommentarer som gör mig så väldans in i bomben glad och jag skulle be om ursäkt för att jag själv inte alltid hinner med allt och kika in hos er andra som jag skulle önska mellan eget skrivande och tvättande och diskande och städande och strykande och bäddande och röjande och allt matlagande. Ja, ni vet.

En gör så gott en kan.

Så ett hjärtligt och innerligt tack.

Från mig.

Och nu hugger vi in på bullarna!

Kram

Puss och hej då, lilla plyschkorven...

Godkväll!

Mallig och stolt liten Floriskorv vinkar adjö till mamman, då hon ska ut på promenadäventyr med storasyster Frida, som korven tycker så mycket om och håller så kär. Lilla Florpan får en kram och och puss på kind och en hög med filtar i vagnen att sno in sig och korva runt i och alltid och utan undantag somnar liten plyschkorv. 

Typ direkt och på studs.

Säkert som amen i kyrkan.

Varenda gång.

Kram