Ett bröllop att minnas...

God eftermiddag!

Nog blev det en bröllopsfest att minnas allt, precis som Peter och Maria hade önskat sig. Den där speciella septemberkvällen i fjol. När det grovplanerades och planlades. I stearinljusens sken. En hejdundrandes tillställning och hallaballo.

Vädret var verkligen bröllopssnällt igår och solen sken ikapp med det vackra brudparet och deras fina, fina barn. Ja, intet öga var torrt och så fick de då äntligen varandra till slut. Där vid den lilla snirkliga bron, vid dammen, och solen strålade och himlen var blå och de var granna och sagolika och deras underbara trädgård hade ett speciellt skimmer över sig igår. Det är jag helt säker på.

Fideli sjöng  Roffe Wikströms "Mitt Hjärta Är Ditt" stämningsfullt och rörande och alla sjöng med när världens bästa Fagersta Ukuleleklubb sjöng Björn Skifs "Hooked On A Feeling" , när de nygifta tågade ut på grusgången och det var så vackert så det inte var klokt åt det. 

Ja, sedan var det var snittar och festliga drinkar och risgryn och bröllopsskål och bröllopskort på alla gästerna från balkongen och fruktansvärt god buffé och ljuvlig jordgubbstårta och allsång och uppträdanden och vackra och gripande och rörande tal och många tårar och många skratt och roliga telegram och världen bästa toastmaster och världens bästa präst som rev av Edith Piaf med "Je Ne Regrette Rien" så vackert så det gjorde ont och pussar och kramar och tjo och tjim och galej och baluns och världens hålligång och massor av musik som säkerligen och utan tvivel och alla gånger hördes över hela stan och världens drag och party och nattamat och dans på scenen och på gårdsgruset och på borden och först när det började att ljusna ute och sommarfötterna blåvärkte, i den ljumma magiska julinatten. 

Var det dags att gå hem.

En dag att minnas. Länge.

Tusen tack, finaste Peter och Maria.

För festen.

Och grattis!

Kram