Aldrig tappa hoppet...

Godkväll!

Floras nya klänning! Fideli och jag lyckades komma iväg på lite rea igår, i alla fall. Hittade nästan ingenting, men denna gick inte att motstå...

Tänker på att det här året snart är slut och att det gått så fort och att det hänt så mycket. Blir alltid lite vemodig och lite melankolisk när det närmar sig slutet. Det handlar väl som vanligt om att jag är hopplöst nostalgisk och tillbakablickande och vill liksom klamra mig fast i det gamla, så länge som det går. När det dock har blivit nytt år, så är det som bortblåst och det känns spännande med oskrivna blad, men just nu klänger jag mig krampaktigt fast i 2012 åtminstone ett dygn till. 

Tittar på lilla Floriskorven och blir nästan lite gråtfärdig. Kärleken till henne är så ofantligt stor och hon är ett mirakel och ett underverk på många vis, eftersom vi inte trodde att vi skulle få några mer små korvar och allt strul som det var med graviditeten och hennes födelse och den närmaste månaden efter, då vi inte visste hur det skulle gå. Tiden på sjukhuset, all oro och alla tårar. Att man aldrig ska tappa hoppet. Aldrig någonsin.

Alla pussar på lilla Florpisen hela tiden och snusar på hennes flygiga hår och 2012 har handlat mycket om henne då hon, mot alla odds, kom till oss. Hur lyckliga och själaglada vi är för henne. Och tacksamma. För Floriskorven och för alla de andra älskade flickorna.

Älskade lilla Flora!

Äntligen har Frida kommit hem ikväll, så nu har vi fått pussa på henne också, då hon varit borta på innebandycup i tre dagar. Ordningen är återställd igen. Vi har längtat så efter henne!

På kvällarna nu läser vi "Mio, min Mio", för småtjejerna och de längtar ivrigt tills det ska bli kväll igen för den är så spännande och de lyssnar uppmärksamt och förundrade på äventyren i Landet i Fjärran och drömmer om Mio, Jum-Jum och fader konungen på nätterna.

Ganska mysig avslutning, på en kväll.

Den näst sista kvällen i december.

Kram

En sådan vacker historia av världens bästa Astrid!