När man har den vackraste mamman på jordklotet...

Godkväll!

Och mamman som nyss kom ut från lördagsduschen står i köket med pandaögon och håret är blött och lite kvastaktigt och allt hänger och slänger under morgonrocken som liksom sett sina bästa dar. Och hon krafsar i sig gårdagens tacochips med dip och slurplar i sig det sista dropparna av päroncidern och fundrar lite halvhjärtat och ickeseriöst på när hon egentligen ska ta tag i den där skinnyträningen och kvargdieten och de fyrtioniotusen situpsen så hon kanske kommer i de där för små men vansinnigt fina kläderna hon fyndat på snyggloppisen idag.

Och just då kommer en liten Floriskorv runt hörnet och stannar till och lägger huvudet på sned och säger att hon måste nog ha den vackraste mamman på jordklotet.

Och pandamamman med häng och släng nästan svimmar och lyfter upp sin lilla hygglokorv på bordet och börjar nästan att gråta. Och frågar sin rara lilla Florpa hur hon kan vara så in i nordens snäll och godhjärtad hela tiden och undrar om hon är typ Jesus eller nåt. Då nickar hon den där lilla Jesusskorpan och kramar om sin morgonrocksförskräckliga mamma och hoppar ner och rundar hörnet igen.

Lika snabbt som hon kom.

Kram

Kung av sand och ett evigt letande efter den där Gessle...

Godkväll!

Och den där pärmvärldsmänniskan har äntligen fått träffat andra pärmvärldsmänniskor i en enda salig röra och oformlig hög och den där Tylösandsluften gjorde så innerligt gott blandat med alla hysteriska fulskratt och sinnesrubbsglada tårar som runnit och tjoande och tjimmande och intressanta och fängslande diskussioner om vartannat och alla tänkvärda ord som sagts och kontakter som knutits och en mix av pinsamma passionsfruktssmakande martinis och rosa bubbel på svitaltanen och allt garv och flabbande och dansben som liksom gått av sig självt och kramar och galna människor och fantastiskt mat och underbara strandpromenader och sagomånar som blänkte magisk i kolsvarta hav och ljud av dåraktiga och superlyckliga nattbadande långt därnere och natthimlar och musik och stjärnor och en smula filosoferande och prat och fniss under vidunderliga Vintergator utan slut och svintrötta fast himlans lycksaliga konferenstjejer med diskotrötta fötter sittandes där i en mindre evighet och insvepta i de mjukaste morgonrockar och skönaste hotelltofflor och ätandes Dumlekolor och mörk choklad i vackert silverpapper och sedan lite fler debatter och samtal och resonemang på det och otroliga wowfrukostar och Ipadjuice och nyfunna vänner och slingrande Prins Bertilstigar och snäckplockning och vågskvalp och värmande aprilsolar och stunder av eftertanke bland vårkarga stenbumlingar och munspelspelande i bakgrunden och ett evigt och oförtrutet spanande efter den där Gessle. Som aldrig dök upp.

Och sånger på radion som verkar handla om dig och hur du knackade på mitt i sommaren. Men som aldrig mer kom igen. Måsar som cirkulerar och letar efter vänner. En ande som vandrade vid vattnet. Fotsteg som försvann. I en vind. Ett uppvaknande under himlen. En värme av din kind.

Den där känslan. Kung av sand.

Ni vet.

Kungen av ingenting alls.

Gyllene Tider - Kung av Sand

Kram

Hotell Tylösand långt där borta...

När man blekt ögonbrynen i över ett halvår...

Godkväll!

Jodå. Om man nu råkar vara född med korpsvarta ögonbryn och lingult hår. Jaja. Men typ då. Ni fattar. Om det sen råkar, med typ alla dryga och svintrista ålderstillägg hit och dit och dagligt skamfilat nötande och allmän förslitning och chanserat förfall liksom plötsligt och hux flux, ändra på sig en smula. Lite åt trökhållet. Så kan det hända att man vill hjälpa naturen lite på traven ibland. Jag säger KAN hända. Kan.

Och om man då tillhör en generation som liksom kom lite före det här med slit och släng och har en utrotningshotad förlegad uppfattning om att det är lite synd att gamla slattar förfars. Och inte vill slösa. Så kan det hända att man är en smula slö och försoffad och liksom lite trög och inte läser riktigt att det är en ny megasnabb variant och missar den där livsviktiga aktivatorgrejen och häxblandar lite nytt och gamla slattar huller om buller. I en enda osalig röra. Och till sin stora I-landsproblemfasa upptäcker att de där brynen liksom känns lite ljusare för var dag som går. 

Och så kanske man tiodubblar tiden och tror att det är det som felar. Och blir stenförbannad. Asarg. Och ligger halvt galen med ögonbrynsgnag i magen och genomskinliga spökögonbryn en måndagsnatt och inte kan sova och fundrar och klurar på ifall att man kanske inte ska blanda gamla slattar med nya. Trots allt. Och går upp i arla morgonstund och tittar förskräckt och bestört på den tomma ögonbrynslöse spökmamman i tisdagsspegeln och rotar fram förpackningen och läser väteperoxid på slattjäkeln.

Och att det då går upp ett ljus att man har med liv och lust har blekt de där stackars albinostråna i en mindre evighet.

Så här i viktiga ögonbrynstider.

Sug på den ni.

Kram på er!

När man vrålvägrar och tvärnobbar att gå hem...

Godkväll!

Och den där klänningglansiga party-Florpan längtade nästan ihjäl sig i helgen efter kärt kusinkalas i Prästgården och som vanligt blev den där utanskamikroppenfamiljen kvar till dötider och vrålvägrade och tvärnobbade att gå hem från ett urmysigt partajhus och roffade och proppade sig igenom fyrtiosju söndagssittningar på raken och lite mat på det för säkerhets skull och uti fall att och typ rullade ut genom ytterdörren i sena aftonen.

Och den där pärmvärldsmänniskan har återigen fått träffa denna underbara lille store man som hon bara vill ta under armen och bära hem. Och återigen har hennes hjärta nästan stannat. Och återigen kan hon inte förstå hur denna fina man lyckades överleva så många koncentrationsläger. Men eftersom en pärmvärldsmänniska absolut inte får kidnappa och hålla på att röva bort och sno små rara farbröder hur som helst. Hur fina de än är. Så fick hon bära hem en bok under armen istället. Där den fine lille store man skrivit så snällt.

Med snirkliga bokstäver.

Och det är stort.

På riktigt.

Kram

Alfreds 9-års kalas...

Och den ömma modern får något religiöst i blicken...

Och finaste liten Karl Bertil Jonsson-Flisa är tyst för ett ögonblick och säger plötsligt och spontant att hon faktiskt tycker att kalaspresenter ska man göra själv och inte köpa. För då kommer de från hjärtat och inte från affären.

Och den snällchockade torsdagsmamman tittar disktraseaktigt upp från strykbrädan bakom ett tröttsamt svajigt Kebnekajsetvättberg och tänker att det var banne mig det finaste hon hört sedan hon konfirmerade sig. 

Helt på H.H.K Bergdahls-vis.

Och så tänker hon att hennes dotter är en god och fin människa.

Och den ömma modern får något religiöst i blicken.

Kram

När man bara vill kidnappa och sno varendaste en...

Godkväll!

Och så satt ena rövarhalvan och mellohejade på Frans och smyghalvhejade även pyttelite på Dans-Boris medan den andra lite yngre soffhögen höll tummarna för de lättklädda killarna som ville bada nakna i svinkall storstadsfontän. Eller de där snabbturbodansarna som ville att man skulle hålla dem hårt. Den ena vann ju som bekant och trots att en av Bellevuefavoriterna blev jumboplacerade så var lördagshumöret på topp i alla fall och trots allt och liten mellokorv som sovit halva kvällen var svinpigg och höll ut till sena midnatt och har ni märkt förresten att marssolen har varit extra givmild idag och fräckt och utan skam lyst upp alla tråkiga vinterdammtussar i hörnen. Denna underbara helg.

Men det allra bästa. Det allra bästa är ändock att den där gränsen är nådd. Ni vet den där magiska. När barnens finfina mormor har födelsedag och det är tajm och hög tid för urvackra Belladonnatoner som man knappt står ut med och när de där vrålsöta dunbollarna är kläckta och man bara vill kidnappa och sno varendaste en på Hembygdsgården. Och starka modersochtahandomkänslor har väckts i fina flickor på F.

Nu är det vår vänner.

På riktigt.

Kram

Om allt som snart ingen kan berätta om...

Godkväll!

Och han har de snällaste ögon som finns och han är så liten och späd och en smula skör men samtidigt så stor och de unga kommer spontant och kramar om den lille store med de snällaste ögon och pärmvärldsmamman vill bara ta den storartade varsamt under armen och bära hem den fine mirakelmannen till Bellevuehuset och sätta honom försiktigt och mjukt i karmstolen och puffa upp kudden bakom och höra honom berätta igen. Om allt som snart ingen kan berätta om. 

Och då och då brister rösten på den enastående. Den gör kanske det om man har överlevt ett knippe koncentrationsläger. Och några dödsmarscher. På det.

 Och då och då kniper det till på den storögda. Därinne. Ordentligt. Och hon ser det som en otrolig ynnest. Att få samtala med denne lille store man. Andäktigt lyssnar hon. Torkar en tår. Andas knappt.

En outtröttlig och storartad liten man. Som berättar för oss och för mig.

För att vi aldrig ska glömma.

Om allt som snart ingen kan berätta om.

Kram