Om allt som snart ingen kan berätta om...

Godkväll!

Och han har de snällaste ögon som finns och han är så liten och späd och en smula skör men samtidigt så stor och de unga kommer spontant och kramar om den lille store med de snällaste ögon och pärmvärldsmamman vill bara ta den storartade varsamt under armen och bära hem den fine mirakelmannen till Bellevuehuset och sätta honom försiktigt och mjukt i karmstolen och puffa upp kudden bakom och höra honom berätta igen. Om allt som snart ingen kan berätta om. 

Och då och då brister rösten på den enastående. Den gör kanske det om man har överlevt ett knippe koncentrationsläger. Och några dödsmarscher. På det.

 Och då och då kniper det till på den storögda. Därinne. Ordentligt. Och hon ser det som en otrolig ynnest. Att få samtala med denne lille store man. Andäktigt lyssnar hon. Torkar en tår. Andas knappt.

En outtröttlig och storartad liten man. Som berättar för oss och för mig.

För att vi aldrig ska glömma.

Om allt som snart ingen kan berätta om.

Kram