När man kastas ner i en avgrund och faktiskt saknar det där håret...

Godkväll!

Nä, inte de bästa vännerna idag...

Det har snöat dasslock idag över staden idag och liten Florpa som liksom tokälskar den där som Fideli håller så kär, blev liksom helt förtvivlad idag och grät tröstlöst och länge och blev helt utom sig i mammans famn när hon fick se att den hon tokälskar hade klippt av varendaste litet strå på huvudet och är man liksom en kär liten korv som bara vill ligga i den där famnen och stryka över det där håret och skägget så kanske man kan förstå att man kastas ner i en avgrund och blänger surt på storasyster och tårar som rinner i strida strömmar. Och viskar tyst att hon minsann är himla arg på den där Fideli.

Kan man ju liksom förstå.

Litegrann.

Stackars lilla korven.

Kram

Och då vill de bara äta upp den där engelskkorven på direkten...

Godkväll!

Prickig korv...

Mamman har pysslat om sin lilla hostkråka i tre dagar nu och hon snorar och kraxar och har liksom börjat svara besynnerligt på engelska nu när man frågar något och det kanske blir så när man envisas och insisterar att se sånger och rim och ramsor och alfabet och räknevisor enbart och enkom på engelska och den där mamman och pappan undrar typ var hon kommer ifrån och var hon har varit och så klappar sjukkorven på mammans ben och skrattar och pussar på armen och då vill bara de där prinsessföräldrarna äta upp den där engelskkorven på direkten.

Omedelbart och bums.

Kram

Den där känslan när man undrar om allt försvann...

Godkväll!

Den där känslan när den där datorn bara svartnar. Den där känslan när man undrar om allt försvann. Alla bilder. När vi sågs första gången. Barnen och vi. Bröllop. Konfirmationen. De första stegen. Studenten. Dop. Alla kalas. Ögonblick ur vardagen. Fina brev. Oersättligt. Alla texter man har skrivit. Samlat. Allt. Och innan man får veta. Med kraschad hårddisk. Innan man får veta att allt gick att rädda. 

Den känslan.

Nu är den på plats.

Med extra backup.

En bra dag.

Och ett stort tack till den där datorlagarängeln!

Kram på er!

När det känns luftigt och fjäderaktigt på samma gång...

Godkväll!

Tjoho! Ordning och reda...

Och så liksom bara försvann den här helgen också och det är inte klokt vad alla saker kan kännas stentunga och blyvägande när man går och tänker på grejer man borde göra. För typ längesedan. Det blir liksom oöverstigligt och helt omöjligt och fyrtiotvå ton på axlarna och liksom bastant och mastigt.

Sedan när man väl börjar så lättar det allteftersom och känns inte alls som att gå med en val runt halsen eller försöka gå i kvicksand. Det känns luftigt och fjäderaktigt.

Och den där hopplösa bannar och förebrår sig själv.

Och klappar sig lite för bröstet samtidigt.

Och det är skönt att kunna knipsa lite på fotbojorna.

Och slippa släpa på det där.

Ständiga.

Dåliga samvetet.

Ni vet.

Söndagskram

När vägen dit är meningen...

Godkväll!

Hon önskar ibland så innerligt och synnerligen att hon slapp den där Ebenezer Scrooge-känslan och inte behövde tänka på måsten och krav och det som är nödvändigt. Att hon bara kunde strunta och ignorera och släppa och bara gå precis den väg hon vill. Själv. Att gripa den där chansen fast det kanske inte är vettigt alls. Eller att man inte kan. Precis just nu.

Men tiden är nog inte inne. Än. Så måste det vara. Och hennes tid kommer.

Så måste det vara.

Och vägen dit är meningen.

Så är det.

Kram

När man typ längtat i tusen år och har älvehår...

Godkväll!

Och så har vi då firat den där älvlika som längtat ihjäl sig i tusen år att äntligen få fylla sju år och har räknat månader och veckor och dagar och lyste som självaste solen igår och som har ett namn som betyder lycka och som vi liksom är så väldans glada för och som vi tycker så mycket om och som är klok som en bok och världens envisaste och som har ett hår som en nedstigen ängel och vi har äntligen fått sjunga och hurrat för en sjuåring och för en tjugoåring och nu ligger den där älvlika på mammans kudde och det där håret står som en sky omkring för hon är ju så in i bombens trött och slut och man kanske blir det.

När man typ längtat och trängtat.

I tusen år.

Kram

När man själv bara är typ trettiotvå...

Godkväll!

Grattis!!

Det här var ju typ igår...

Och det här med...

Får fortfarande inte in hur man kan ha en dotter som fyllde tjugo år igår när man själv bara är typ trettiotvå. Och den där kramiga och bullriga är liksom snart ikapp. Knappar in. Fullständigt obegripligt och samtidigt känns det som hon har funnits i tusen år. I evigheters evighet. Och vi håller henne så kär. Hon som ser typ likadan ut. Den där Bellevueflickkidnapparen. Som skriver så fin musik. Och har de lenaste kinderna. 

Och ett varmt hjärta.

Så glad att få vara din mamma.

Kram