Godkväll!
Sorgen har hälsat på och saknaden och längtan är lika evigtstor som rymden och stjärnorna och utan slut och vi försöker tänka sockervaddstankar i det vassa och hårda som gör ont och det har snöat oupphörligt i tre dagar och tre nätter och hela världen är liksom bomullsmjuk och lite mer mild och kanske är det för att det trubbiga och grova ska få mjukare och luddigare kanter och vi minns och vi gråter och vi kramas och längtar och barnens farmor fattas oss och har liksom alltid funnits och ska liksom alltid finnas.
Det skaver och kniper i hjärtat och det så många fina människor som sträcker ut sin händer. Liksom för att bära. Och tillsammans kan vi dela det tunga och sorgliga. Och tillsammans kan vi minnas och tänka på allt det goda. Och fina. På solskenstankar och tjusiga blommiga blusar och blåbärsfingrar som alltid ringde på dörren med en hink nyplockade blåbär. Eller kom med en bullpåse. Eller rödavinbärssaftflaskor i mjuka händer. Eller hennes knep- och knåpgrejer hon alltid slängde åt oss som vi skulle lösa. All god mat hon lagade. Alla gånger hon var med. På allt. Hennes otroligt goda kakor. Och var så duktig på keramik. Och gjorde så vackra halsband och fantastiska armband. Och var en hejare på att spela kort. Att hon var så där himla farmorssnäll och alltid ställde upp. Alltid stekte köttbullar till hungriga flickor. Så ödmjuk och fin. Försynt.
Och vi ska tänka ljusa och varma tankar. På overkliga blå himlavalv. Att hon har det bra nu. Och väntar.
Det har gått några dagar nu och Filippa håller koll på farmors ljus. Så det brinner fint. Och liten Flora drar undan gardinen. Och tittar upp. För att försöka se en skymt. Men det snöar för mycket idag. Men hon finns där.
Det vet vi.
Kram
