Det måste finnas något mer...

Godkväll!

Sirapssakta och eftertänksamt. Och en tröst att det måste finnas något mer. Efteråt. Och vi bakar kakor som lenar det vassa inuti. Och dricker jordgubbssaft. Och vi är lite ledsna över Sofias duvor och kämpar i Katlagrottan. Och mamman klappar på konsertduktiga flickor. Som spelade så fint i Folkets Hus idag. Kramar liten febrig Floriskorv. Pussar på Frida som spelat sin första fotbollsmatch för säsongen. Och skickar grattis och en massa röda hjärtan till Fideli som haft konsert med sin klass i Norrköping ikväll. 

Och vi tänder ljus. Äter några fler kakor. Förtrollade kakor.

Och är eniga.

Att det måste finnas något mer.

Efteråt.

Kram

När inga ord räcker till...

Igår när regnet sakta föll och diset aldrig verkade skingra sig vaknade jag med ett tungt vemod och sorg. Drömmar som kom tillbaka och som påminner om förgänglighet och att inget är för evigt. Och tårarna föll. Det var en ledsen måndag. Om saknad.

Inte visste jag då det jag vet nu. Visste inte när jag skrev igår. Som många trodde.

Visste inte att gårdagens verklighet var värre än en mardröm. Overkligt. Ofattbart.

Och att hjärtat nästan slits sönder. Gör så ont. Så fruktansvärt ont.

Idag finns inga ord som räcker till. Absolut inga. Det går bara inte.

Och alla mina tankar.

Går till Er.

Kram

Och med ens förstår hon...

Godkväll!

Och med ens så förstår hon. Varför det är som det är. Varför det tar emot. Längst därinne. Det där supersorgliga som är lite diffust. Det dunkla och som skaver. Men blir som den klaraste källan i drömmen. Det där tunga. Därinne.

Men hon förstår nu. Och tårarna rinner. Och hon håller hans hand. Igen. Och hon förstår att det alltid kommer att finnas där. 

Och att det är det som är livet. De där skaven och ledsamma. 

Som vi önskar att vi var utan.

Att vi slapp bära.

Men som också finns där. Hos oss alla.

Och att det är därför vi också kan känna sann glädje.

Och stor tacksamhet.

Och med ens förstår hon.

Kram

När mamman är dryg och självgod och mallar sig...

 Godkväll!

Fanny på maskerad igen...

Hon den där med gitarren på ryggen som väsnas och hörs, saknas något alldeles förträffligt när hon slänger igen dörren med en smäll och säger att vi syns snart igen. Och mamman med de trötta lövräfsarbenen vältrar sig lite i sorg och saknad och spelar Fidelimusik och varvar med att beta av fyra kubik med stryktvätt och klappa på pappans febriga panna. Och den där efterlängtade helgen efter en kalabalikvecka svischade bara genom Bellevuehuset med ett vinande och hux flux är det sen söndagskväll och äntligen är efterlängtad Frida hemma igen efter Örebrocup hela helgen, som de dessutom vann för andra året i rad, och mamman är stolt som en tupp för det är inte klokt vad de där makalösa innebandytjejerna i Per-Ols är bra.

Och mamman har varit på Norrby teater och har varit dryg och självgod eftersom hon var den enda i sällskapet som gissade på rätt mördare i fikapausen och slog sig på bröstet och var pösig. Och proppade i sig så mycket kex och äggmackor efteråt att hon knappt orkade gå.

Och de där toviga flickorna med hår till rumpan har varit till kusinen Matilda och lekt hela helgen och har störtat i säng med studsmattedarriga och slutkörda ben. Medan Fanny var hos kusin Mikaela tills det blev kolsvart och kvällskyligt.

Och nu ska den där supersmarta deckarmamman malla sig lite i soffan en stund.

Och vältra sig lite i saknad och sorg.

Kram

Duktiga skådisar och himla bra teater...

Temys hos barnens farmor efter spännande teater...

Som ett Törnrosatorn som minner om flydda tider...

Godkväll!

Nästan en egendomlig känsla av att vara förflyttad 70 år bakåt i tiden när man kisade upp mot det gamla luftbevakningstornet som byggdes 1944, mitt under brinnande krig i Europa. Och ungefär som ett Törnrosatorn står det och reser sig mot himlavalvet och minner om flydda tider och behövdes turligen aldrig tas i bruk.

Himlen overkligt aprilblå och ballongsläpp och musik och vackra tal och ett avslut på en hektisk programfylld vecka för Bellevueflickorna, när tornet återigen invigdes och kramar och adjö till det trevliga filmteamet och mysiga Anders Jansson som längtade efter sitt sköna Lund.

Och nu äntligen fredagsmys och popcorn precis överallt och en hög med flickor i soffan med blytunga Let´s Dance-ögonlock som kämpar och tampas.

Och små hjärtan som drömmer om ståtliga Törnrosatorn i trädgården.

Kram

En storasyster och världens invigningströttaste liten Floriskorv...

Det där rycket och det sprängiga och lite onda...

Godnatt!

Trots att mamman inte kommer att framstå som den smartaste i staden så det är väl bara att stå ut och det är som om de där hjärncellerna som bråkar därinne liksom tuggar och klibbar ihop sig när det närmar sig en sådan där raggsocksmick i luften för helt plötsligt så degraderar man ner på neandertalnivå och de där förträffliga och magnifika som man tror att man tänker liksom låter helt annorlunda när det kommer ut när de där två därinne brottas.

Annars har det varit en späckad vecka och igår så drog nästan hela kånkarånget ner till Norrköping för konsert och mamman och pappans hjärta växer och blir så där sprängigt och gör lite ont av stolthet. Och den där långhåriga ungen som nyss var yttepytteliten bor tydligen i en storstad och skriver egen musik och tar snart studenten och har en röst som gör att det rycker i tårna och ända upp i håret.

Och sedan spelning idag igen. Och det där rycket igen. Och det där sprängiga och lite onda.

Och en liten Fanny och hennes vän Moa, som jagat kändisen Anders Jansson och cyklat runt i evigheters evigheter och letat och väntat utanför hans hotell tills det var becksvart och molokna cyklat hemåt igen.

Och deras lycka när de våldgästat hotellet idag igen och en artig och supersnäll Anders, eller Morgan Pålsson som de kallar honom, skrev fina autografer och ställde upp på kort och kramar. 

Och en lycksalig vän som verkligen och på riktigt ÄÄÄÄÄÄLSKAR Anders och allt han har gjort och se hennes lycka när hon fick fina kort i mobilen och sedan få veta att hon tokcyklat tillbaka allt för vad tyget höll i mörka kvällen, helt svettig och panikslagen då hon tappat mobilen och det enda hon kunde tänka på var det fina kortet i mobilen. Hon fick tillbaka den och krisen var över.

Och mamman är så glad. Har varit en fantastisk vecka. Och har svårt att hitta orden. 

Och känner det där rycket. 

Det där sprängiga. 

Och lite onda.

Fideli Hjertqvist - Going Down

Kram

Och det finns fler i den här långhåriga familjen som är spekulanter på rockstjärnetiteln...

När man hänger med till Katthultssjön och badar bland näckrosorna...

Godkväll!

Om man precis har lärt sig att säga ordet klappa så måste man ju klappa sin mamma på kinden typ hela tiden och säga: - Lappa. Och då blir ju mamman så till sig och kramar sin lilla Florpa så hon nästan går sönder, fast bara nästan. Och sedan ligger de där. Och är onyttiga och bara är.

Och mamman klappar sin lilla korv och säger: - Klappa. Och klappar på den feberheta och rosiga kinden och trugar med lite mera saft. Och sedan hänger de med Emil och Alfred till Katthultssjön och badar bland näckrosorna.

Och är onyttiga.

Och bara är.

Kram