Snöklumpar på Lovikkavantarna...

Godmiddag!

Själva piffet utomhus kom liksom av sig av den enorma kylan som kom.
Den stora grangirlangen som vi alltid har runt dörren, har ingen velat sätta upp än... Brrrr!

Snö, snö så långt man ser! Man vill bara slänga sig ut och göra snöänglar, få lite iskall snö i nacken och bygga mysiga snögrottor och göra långa gångar i snön. Som man gjorde när man var liten och var ute jämt och alltid, utan undantag, till sena kvällen. Tills stjärnorna lyste och det hängde stora snöklumpar på Lovikkavantarna.

Det behöver liksom inte vara så mycket mer för att man ska få lite julkänsla, det räcker liksom med massor med snö, någon liten gran och lite tända ljus. 

Ikväll ska vi på ett dignande julbord, till Gladtjärn. 

Fast det blir nog inget värre tjo och tjim, dans på borden och klackarna i taket.

I alla fall inte för oss. 

Eftersom lilla Floriskorven ska med.

Kommer förmodligen säga "dada", och lägga huvudet på sned. 

Då och då.

Och äta ett och annat smörgåsrån.

Kram

Här ligger mina granar under snön, helt översnöade...
Glasverandan ser ju inte heller så där jättevarm och inbjudande ut...

Fast det är himla vackert med all snö, värsta julfeelingen...

Som levande ljus...

Godkväll!

Den här fina ljusstaken är en doppresent till en av flickorna på F...

Vi håller på och julpyntar här och där, piffar och stryker dukar, och det kommer fram lite nya saker varje dag. Om sanningen ska fram så brukar vi hålla på hela december, ända fram till julafton, och först då är det klart. Det tar liksom sin lilla tid. Då kan äntligen julfriden sänka sig över Villa Bellevue. 

Otroligt och lite häpnadsväckande, har paret H gjort lite förändringar i år. Ja, inga stora. Men i alla fall. Annars brukar allt ha sin ungefärliga givna plats, men i år är det lite omdaningar på gång. Kors i taket.

I alla fall om man är två stycken som gillar det gamla invanda.

Ska liksom vara som det alltid brukar vara.

Kram

och den har i alla år stått i deras fönster...

men i år fick den en ny plats. Den lyser så himla fint, precis som levande ljus.

Gammal och glömsk...

Godmorgon!

Nej, här gäller det att bli en ängel igen...

Den här hösten har varit rena rama katastrofen vad gäller att komma ihåg saker och ting. Läkartider, tandläkartider, BVC-tider och ett föräldramöte har missats och glömts bort. Lägg märke till singularis och pluralis. Där det är pluralis är det minst två alltså. 

Fruktansvärt och förfärligt. Har alltid haft värsta kollen och aldrig missat något, men nu vet jag inte vad som har hänt. Det ramlar ju in saker hela tiden och olika tider som ska passas. Oftast så skriver jag upp detta på direkten i almanackan. Det är de där andra tiderna, som jag inte skriver upp direkt utan tänker att det gör jag sen, ska bara göra det först... Såklart så försvinner det ur hjärnan då, som ju ibland känns helt fullproppad av utvecklingssamtal, träningstider för fotboll, innebandy, tennis, Högby Alpina-tider, fioltider, orkestertider, körtider, Miniorertider och minimalertider, förädramöten, kalastider, lektider, hämtningpådagistider, kommaihågmatsäckstider, vilkadagardehargympatider, läxtider, konserttider, uppvisningstider, tävlingstider, matchtider, besiktabilentider, busstider, närbarnenslutariskolantider o s v. 

I all oändlighet och evighet.

Alla tiderna poffar och trängs liksom däruppe och så ligger den där viktiga tiden, som man bara måste komma ihåg, och skvalpar i bakvattnet, flyter upp lite då och då, och jag tänker, javisst ja, måste ju komma ihåg att Flora ska vägas på tisdag kl 09.15. Sedan bara tjoff, så försvinner det igen. Lika snabbt som det dök upp. Snabbare än att jag hinner att leta på en penna och skriva upp det. Lika ofta sätter jag upp den viktiga lappen på kylskåpet. Problemet är bara att jag glömmer bort att titta där. Kanske för att det sitter 72 viktiga lappar där. Som kan vara bra att ha. Som kan vara bra att komma ihåg.

Har beställt en planeringskalender till nästa år, så här ska minsann lovas bot och bättring. En kalender där i alla fall fem barn får plats. Sex små monster verkar väl för otroligt att någon skulle ha. Får väl försöka klämma in två barn på en ruta...

Antingen måste fröken H helt enkelt ta och kamma sig, rycka upp sig, skärpa till sig, snäppa upp sig ett par snäpp och verkligen koncentrera sig att KOMMA IHÅG eller framför allt att SKRIVA UPP.

Eller också är det helt enkelt så fröken H har blivit gammal och glömsk.

Glömmer ju bort att jag glömt bort.

Om ni förstår vad jag menar.

Kram

Florpis Skorpis...

God förmiddag!

En liten 4-månaderskorv...

Idag är det en sån där dag som en synnerligen trött och dåsig mamma, som kom hem mitt i natten efter gårdagens julbord, bara tänker ligga på golvet och fåna och larva sig och prata tramsigt bebisspråk med Floriskorven och säga "dada" mest hela tiden, och emellanåt och då och då, snusa i en liten varm nacke med fjuniga mjuka strån, som är som den lenaste sammet och luktar vinter och choklad.

Fjunet killar mamman på näsan, som får lov att borra in hela näsan i kalufsen för att få bort killet och Florpis Skorpis skrattar och pussar mamman på kinden, som blir blöt av dreggel.

Ja, ungefär så.

Kanske vi tar oss en svängom också.

Floriskorven och jag.

David Guetta Ft. Ne-Yo & Akon - Play Hard


Kram

Årets julkortskaos och en liten Florispeppis...

Godmorgon!

Ja, då har då Fideli åkt till Norrköping igen och det är återigen bara fem skruttfior hemma. Sedan kanske man inte kan beskyllas vara den mest planerande och strukturerande människa som finns, eftersom jag typ kom på, någon timme innan hon skulle åka, att herreguuud, vi måste ju ta årets julkort. Sagt och gjort, fram med borstar och kammar. Fram med lådan med lucialinnen, tomtekappor, glitter, ljuskronor och pepparkaksdräkter. Men, oj, vad skrynkligt allt var. Som typ dragspel. Alltihop. Kanske blir så om man har sex pepparkaksklänningar med mössor till, elva lucialinnen, fyra tomteluvor och fem tomtedräkter, i en liten låda som är 30 x 30 cm. Fram med strykjärn och pust och stånk, skynda, skynda. 

- Se glada ut nu barn!

- Flooooris! Tjöt jag med en röst så tillgjord och knäpp, så det var stört omöjligt att inte dra på smilbanden och hålla sig för skratt.

Floriskorven tyckte mamman var helfestlig, men Filippa som höll i en lykta i ena handen, var inte lika nöjd med arrangemanget och såg bister och moloken ut och ville omöjligt berätta vad som var fel. Kröp fram efter ett tag att hon ville hålla pepparkakskorven. Sagt och gjort, Florispeppis, fick hastigt byta knä.

- Det börjar bli varmt här, klagade Fideli, eftersom mamman envisats med att det skulle vare en brinnande mysig brasa bakom sex prinsessor. T o m det hade den supereffektiva och handlingskraftiga mamman hunnit fixat. Bara så där. På en höft, liksom.

- Ja, men ni får härda ut, snart klart. Se glada ut nu då!

- Mamma, jag måste gå om en minut, sade Fideli stressad.

Svetten sprutade och den jäktade mamman fick lov att inse att det blev nog inget kort i alla fall. Kollade snabbt i kameran och såg en suddig Floriskorv på väg ut ur bilderna och en sammanbiten Filippa. Några som blundade. Grumliga och oskarpa bilder. Det såg dessutom ut som om de åkte buss. Tre på varje sida, liksom.

När Fideli hade åkt, satte sig mamman ner och gjorde ett kollagejulkort på datorn. Av gamla kort.

Precis som förra året.

Kram

Liten pepparkakskorv...

Ingen mat på flera veckor, julmarknad och lååång Florislugg....

Godmorgon!

Snööööö! Filippa på kyrktrappan i kylig söndagssol...

Jodå, vi blev lyckligt bönhörda och Fideli kom hem den här första adventshelgen i snöiga och svinkalla december. Vi hämtade vår stora, efterlängtade dotter i Västerås i lördags och efter pusskalas blev det lite shopping i storstan. Småstadsbor gick storögda omkring och åkte ovant i branta läskiga rulltrappor, bland tingeltangel, grannlåt och blinkande ljusslingor.

På söndagen var det dags för Fanny och Filippa att sjunga i kyrkokören för första gången, så i 14 minusgrader, kämpade vi oss i väg, i arla morgonstund. Filippa var först inte så sugen utan kände sig blyg och förlägen och gömde sig under pianostolen, men kom snällt fram när det var dags och var det minsann inte hon som sjöng med liv och lust, så det stod härliga till och gjorde rörelserna med världens inlevelse och feeling. När vi hade tinat upp lite på kyrkbänkarna, och fått saliga julpsalmer till livs och blivit sådär snälla och lena inuti, så fick vi fylla våra hungriga söndagsmagar med mumsig tomtegröt. Och blev ännu snällare och lenare. Lyckliga barn, fick ta hur mycket socker och kanel som de ville.

 Sedan var det dags att förbereda för att åka på julmarknad på hembygdsgården. Underställ, hemstickade tröjor och overaller bylsades på och andedräkten rykte som skorstenar, under tjocka halsdukar som virades flera varv. Men precis som det ska vara på en julmarknad, första advent.

Gustafskorvar, ostar, julbockar, kransar, vacker keramik och hemgjord gelé, i långa rader. Det lyste juligt och inbjudande i de små stugorna och i Bergsmannens stuga skrockade självaste jultomten: 

- Välkommen! Sådär gemytligt, vänligt och tomteaktigt. Den röda pappersstjärnan lyste vackert och gammaldags i fönstret. Filippa förklarade kavat och snusförnuftigt hur det var ordnat i stugan, eftersom hon hade varit där med förskoleklassen, samma vecka. 

- Nej, nu vill jag åka hem och sova, jag håller på att frysa ihjäl och jag är trött, sa Felicia till sist. Nöjd och fylld med julstämning till bredden och en liten påse, med chokladfigurer inslagen i färggrann folie, i nypan.

Så, så fick det bli.

Hem och tända sprakande och knastrande brasor i kakelugnarna, som fick värma frusna julmarknadsbarn. Och deras mamma och pappa.

Som frös ända in i märgen.

Men var glada och muntra ändå.

För denna juliga, vackra, snöiga, iskalla, första advent.

Kram

En påpälsad Filippa...

och en liten Floriskorv som har fått jättelååång lugg... och en röd liten mule!

Filippa och Felicia blev plötsligt vrålhungriga och höll typ på att svälta ihjäl, när vi gick förbi ett korvstånd...
Felicia: - Mamma, tänk på att jag inte har ätit på flera veckor...
Här står Filippa vid farmors stånd, vid hennes fina keramik, och mumsar korv!

Små halsdukstjejer som nyfiket spanar in i tomtarnas hus...

Lövparkens trädgård hade också julmarknad och Fideli och Flora passade på att gosa lite, inne i den ljuvliga stugvärmen, bland hyacinter, småtomtar och ljuslyktor.

Ovana vingliga högklackeben...

Godmorgon!

Sexbarnsmamman gick hem i sena kvällen på ovana vingliga högklackeben, med ett julbord och två julmust, ja, det blir man inte så uppkäftig på, innanför västen och en snopen andraplats i kvällens musikkryss, men då mamman, som är från Kolarbyn, är en osedvanligt utpräglad vinnarskalle, så fick det väl gå ändå eftersom hon hade fått fulskratta så mycket och hjärtligt och gott att tårarna rann och fått krama sina goa och gulliga arbetskamrater, som hon saknar så mycket och tycker så himmelens mycket om och hade hon minsann inte fått dansa lite också och det var var väl tur att hon tränat lite på olika moves med Floriskorven och medan alla var så in i bomben glada, för att det snart var jul och att man samtidigt fick shejka loss lite, nej, jag är inte 200 år, samtidigt som det toksnöade stora dasslock ute och hela världen var liksom inbäddad i vit fluffig bomull, som i den juligaste Disneyfilm, så var mamman liksom helnöjd och lycklig och tänkte att eftersom det vankas två julbord till denna vecka så får det nog bli lågskor, eftersom mamman mest hasar runt hemma med mjukisbyxor, noppiga tröjor, rufsigt hår och foppisar och inte tränat så mycket. På det där med klackskor. Trots att det ligger tio par stövlar i garderoben. Minst.

Ja, så får det nog bli, tänkte mamman nöjd och glad medan det landade ett stort dasslock på hennes näsa, samtidigt som hon hörde tjo och tjim, glada tillrop och minsann sjöng de inte en lite refräng för mamman, genom det öppnat fönstret, när hon vinglade hem försiktigt, ja, lite som en pensionär, genom vinterlandet och yriga snöflingor.

Ja, jag säger God Jul då.

Det är väl nu det börjar.

Kram