- Får jag lov, fröken Flora?

Godkväll!

Vareviga dag, utan undantag, frågar mamman sin lilla Floriskorv:

 - Får jag lov, fröken Flora?

Korven viftar och sprattlar och visar med ögonen att det vill hon visst det och mamman lyfter upp henne och sedan dansar de tryckare, kind mot kind, och mamman snusar korven i nacken och säger: 

- Mmmm, och korven skrattar och gurglar och biter mamman i näsan. 

Ibland kör de disco och hoppar runt tillsammans på vardagsrumsgolvet och Floriskorven skrattar så hon kiknar och vevar med benen.

Fast oftast dansar de kramdans framför den stora guldspegeln, som står på kakelugnshyllan, och korven tittar alltid lika förvånat och häpet, på sin mamma och och sedan på spegeln igen och tycker det är förunderligt och märkvärdigt att det plötsligen, vips är två mammor. Sedan säger mamman: - Mmmm, och pussar korven på pannan och stryker bort ostyriga och bråkiga strån.

När pappan kommer hem, får sig Floriskorven en svängom till.

Alltid. Vareviga dag. Utan undantag.

- Får jag lov, fröken Flora?

Bob Dylan - Knockin´ On Heaven´s Door (Unplugged)

Kram

200 meter långa armar....

Godkväll!

Alltså, det är alltid samma visa. Jag är totalt hopplös och omöjlig. När N kom hem från jobbet så hojtade jag, så piggt jag kunde fast jag hade en 2  1/2-timmes promenad i benen och var helt ärligt, totalt slut: 

- Jag går iväg en sväng till Apoteket! Käck som jag är.

När jag var klar på Apoteket och bar min lilla påse, tyckte jag ju att det var utomordentligt dumt att inte passa på att kolla lite i affärer, när jag ändå liksom var lite lös och ledig, för en gångs skull. Sagt och gjort, jag kom ut från klädaffären med en påse, proppfull med en jättestor kudde och två tjocka koftor. Glad i hågen och mycket förnöjsam.

När jag liksom ändå var i krokarna så tyckte jag ju att det var lite slöseri om jag inte gick in på mataffären och passade på att handla hem lite mat och sånt, när jag nu ändå var där liksom. I krokarna.

När jag kom in på affären så var det väl onödigt om jag inte ändå handlade ganska mycket. Jag var ju ändå där liksom. Gick runt med en vagn, som naturligtvis blev proppfull och vällde över alla bredder. Typ.

Jag funderade på, när jag packade i varorna, om jag typ var lite sinnesslö eller kanske glömde hjärnan hemma, innan jag gick hemifrån.  Eller nåt. De två jättekassarna plus jättekassen från klädaffären vägde ju bly och var så åbäkiga och svåra att få styrsel på. Mödosamt och arg som ett bi, släpade jag mig hemåt och fick stanna var femte meter. Typ.

Så nu ligger jag här. Lite mindre arg. Fast bara lite.

Funderar fortfarande på var jag lade hjärnan någonstans.

Värker i nacken och i den stackars ryggen.

Och i mina 200 meter långa armar.

Kram

Känner mig lite hängig ikväll...

Gammaldags jul...

Godmorgon!

Jul i Bergsmannens stuga, år 1850

Att befinna sig på hembygdsgården i Fagersta, när det är ordnat "Gammaldags jul" i stugorna  och i herrgårdsflygeln, det är som en tidsresa. Det är så gemytligt och mysigt och om man verkligen önskar få sig lite julstämning till livs, så är det här det rätta stället. År efter år, är jag här och insuper den härliga atmosfären och längtar till julen. Barnen tycker också att det är ett förtjusande ställe!

Det är fängslande och fascinerande att tänka på de människor som en gång har bott i de små röda stugorna och i herrgårdsflygeln, för långt över hundra år sedan. Jag kan stå och titta på de gamla svartvita korten hur länge som helst, och undra och grunna på hur de hade det. Vad de hette? Vilket liv de fick? Alla livsöden och historier. All glädje och säkert sorg. Tänk om väggarna kunde berätta och viska för oss.

I år har jag tänkt att ta reda på lite mer.

Så nu ska jag ta och läsa en skrift som berättar om julen 1890, på Västanfors herrgård, som grundar sig i brev som Malla Enhörning skrev till sin blivande svägerska, Augusta Löwenhielm. Hur de firade jul och alla storslagna kalas, under julhelgen, för 122 år sedan.

Sedan ska jag, med stort intresse, läsa om Stina Karin Persdotter,
1857 - 1951, och fördjupa mig i hennes liv och mödor. Om hennes strävan och knog, i den lilla söta stugan, Mor Stinas stuga. Om alla barnen, med bruna sommarben, som sov skavfötters och somnade med kropparna fulla med fniss.

Få mig lite julstämning och lite kontrast.

Till de liv vi lever idag.


Kram

Vacker gammal röd pappstjärna i fönstret...

och uppdukat julbord hos Bergsmannen.
Vad säger ni om krumgädda, såkaka, storsmör, brödhögar och halm på golvet?

I herrgårdsflygeln är julgotter framplockade... Flygeln är pyntad som den troligtvis var, julen år 1900.
Här är det ett överflöd av mat och godsaker...

levande ljus och goda nötter. Felicia och Filippa tittat förundrat på.
Får man ta en nöt, måntro?

En sådan fin julstämning, med inslaget julpaket på finbyrån, med rött lack och vackra snören...

Vackra gamla kläder och dockor. Vilka små barn har lekt med dem? Åh, skulle vilja veta... Ljuvliga gamla skor... Vilka har haft dessa och travat runt med?

Ett underbart, sagolikt gammalt dockskåp...

med den sötaste och raraste interiören!

Tänk de små herrgårdsbarnen, som hade förmånen att äga ett sådant fantastiskt dockhus!

Skafferiet är en fröjd för ögat...

och där finns de smaskiga läckerheterna, som man åt till jul.

I matsalen är det festdukat, till självaste julafton. Precis som det var julen, vid sekelskiftet, år 1900.

Söt pappersängel och skira röda julgardiner...

och julpyntade ljusstakar, med lingonris.

Systerkärlek...

Godmorgon!

 Filippa och Felicia har en alldeles speciell relation. De är väldigt nära varandra. De leker jämt tillsammans och tycker hemskt mycket om varandra. De är varandras bästa vänner. Säger att de älskar varandra. Håller varandras händer när de ska somna. Sover i samma säng. Tycker om samma saker. Skrattar åt samma saker. Kivas ibland så stickorna ryker. Men inte så ofta och de blir alltid sams. Säger förlåt och kramar varandra. De hjälper alltid varandra. Delar med sig till varandra. Väntar på varandra. Tröstar den andre om den är ledsen. Stryker över håret. Klappar på kinden. Blåser och håller om, ifall den andre har gjort sig illa. Tills faran är över. Berättar sagor för varandra.

Ändå är de väldigt olika. Men ändå väldigt lika. 

Ska man ta kort på dem, ska de alltid krama varandra.

Eller hålla handen.

Det är fint med systerkärlek.

Kram

Mitt älsklingsställe om sommaren...

Godmorgon!

Tänk att man kan ha de vackraste saker omkring sig fast man inte vet om det själv. I somras köpte jag en tavla på loppis för en tjuga, enbart för den vackra ramens skull. Motivet var egyptiskt, så tavlan blev liggandes på glasverandan, bland annat bråte. Min tanke var att jag skulle byta ut motivet och kanske sätta in någon fin bild på barnen. Fast någon annan dag.

Förra veckan fick svärmor syn på den stackars bortglömda tavlan och berömde det vackra motivet. - Vill du ha den, så ta den, svarade jag lättat. Eftersom jag bara var ute efter ramen, och hon gillade hela tavlan så mycket, så fick hon den gärna. Svärmor sade ja tack och gärna och eftersom hon ändå skulle hämta Filippa vid lunch, och skulle ha bil med sig, så skulle hon ta med tavlan då.

När det var dags för mig att bege mig iväg, hyperstressad och jäktad som vanligt, greppade jag snabbt tavlan med den ena handen och ställde ut den på trappan. Då fick jag se att det var gammalt tidningspapper på baksidan. Tänk, det hade jag inte sett när jag köpte den. Hann inte läsa något, med såg att årtalet på tidningen var 1899. Blev dock jättenyfiken. Kanske fanns det något annat motiv under det egyptiska? Vad spännande. Tavlan måste vara äldre än jag först trott. 

Talade med svärmor, någon dag senare, och hon hade också blivit nyfiken och öppnat tavlan och bakom satt det finaste motiv, man kunde tänka sig, sade hon. Hon hade också lagat och limmat ramen som höll på att ramla isär. Tidningspappret var engelskt och hade vackra annonser.

Åhh, jag kunde knappt bärga mig tills jag fick se tavlan. Hon frågade om jag ville ha tillbaka den, men jag svarade att hon hade ju fått den av mig, så den var ju hennes.

Dagen efter knackade hon på igen och räckte över tavlan till mig. Sade att jag skulle ha den. I alla fall. Det var verkligen det finaste motiv, man kunde tänka sig. 

"Mitt älsklingsställe om sommaren", hette den. Så den fick flytta hem hit igen. Efter att ha varit på renoveringsspa hos snällaste svärmor, så var den som ny.

Annars hade någon vänlig själ, tror jag vet vem, tappat ett tuggat tuggummi på badrumsmattan, som jag mycket omsorgsfullt och grundligt trampade in under foten, nu på morgonen. 

Där det satt som berget. Minsann.

Kram

Det ofattbara och ointagbara....

Jag tror att det är ordnat så att när det händer fruktansvärda saker som är så hemska att det gör alldeles för ont att ta in, som är helt omöjliga att ta emot, så skyddar kroppen sig, alldeles av sig själv. Man har lite skyddsplåt runt om sitt hjärta, som gör att man kan stå emot mycket. För hur skulle det annars gå? Det beror inte på att man är okänslig eller omänsklig, utan det beror endast på att man måste skydda sig själv. Lite. Som människa. Det går inte att man skulle falla ihop som ett korthus, varenda gång man tog emot något sorgligt och ledsamt. Man skulle aldrig orka resa sig igen, Någonsin.

Men det finns gånger då det inte går att värja sig. Det går bara inte. För det allra värsta. Hemskaste. Den där plåten håller inte för det. Hur gärna man än vill, hur gärna man än kämpar emot. In i det längsta. Man faller ihop. Går sönder. Trasas.

Det är när det gäller barn. Bultarna i plåten skruvar upp sig, alldeles av sig självt. Man hinner inte med. Man rusar runt och försöker laga hålen. Man vill inte känna. Det gör för ont. Alldeles för ont. Man orkar inte. Man skyndar sig. Förgäves. Det går inte att stå emot. Det onda gör för ont. Man värjer sig. Men man är inte mer än människa. Av kött och blod. Med tankar och känslor. Ett hjärta som slår därinne. Bultar och slår. Som är skadat. Gör ont. Blöder. 

Jag har sett det på nära håll. Många gånger. Ibland har plåten skyddat mig. Ibland inte. Oftast inte. Eller aldrig. Ärren finns där för alltid. Som en evig påminnelse. Om livets förgänglighet.

På natten har man inte plåten runt hjärtat. Det vilar sig. Kan inte hålla barriären. Inte på natten. Det är naket och öppet. Oskyddat. Därför fick jag känna på hur det kändes. I drömmen. Det ofattbara, det ointagbara, det ogreppbara. Fruktansvärda. Fasansfulla.

Som ett litet torrt papper, sjönk jag ihop. Brann upp. Förtvivlad. Utom räddning. Förkrossad. Hjärtat gick i tusen bitar. I kras. Förlorad.

Mina varmaste tankar går idag till de familjer som förlorade sina söner, igår. I en ofattbar tragedi. Till de som förlorat sina vänner. Och till alla andra familjer som gjort detsamma. 

Sina söner och döttrar.

Sina vänner.

Kram

- Helt seriöst, mamma...

God eftermiddag!

Häromdagen satt Felicia och jag i soffan och filosoferade över livet i allmänhet och sedan satt vi tysta en stund, och kände liksom in den underbara, ljuvliga tisdagstämningen, njöt av stillheten och känslan av en ledig eftermiddag och av att ha magarna fulla med polarmackor med kaviar. Stilla och dämpade satt vi där, medan liten Floriskorv sprätte runt och ålade sig i mitt knä.

Plötsligt säger liten Flisa: - Helt seriöst....

Jag ryckte till. Vad säger ungen? Är hon typ 42 år, eller?

- Helt seriöst, mamma... Får jag hålla Florisen?

Jag skrattade till, det gick liksom inte att hålla sig. Flisan hade skrynklat ihop ögonen och såg så där underfundig och lurig ut, som bara hon kan göra och skrattgroparna var djupare än vanligt. Den där knepiga, goa ungen.

Sedan säger hon: - Mamma, vad betyder seriöst?

Jag andades ut och blev betydligt lugnare. Hon var helt normal. Inte 42 år. Inte ovanligt lillgammal. Utan en helt normal 4-årig. Fast extra klurig och kanske lite mer illmarig. Var ju bara tvungen att pussa henne lite extra hårt på skrattgropen. Sedan skrattade vi gott. Båda två. Så nu går vår 4-åring runt och säger "seriöst", mest hela tiden.
För att hon kan och för att hon vill.

Liten älskad unge, som säger så mycket roligt och har så goa skrattgropar...

När vi skulle somna igår, grämde det i märgen och jag sade till N, som nästan hade slumrat in och var fotbollslycklig eftersom Sverige hade vunnit över England med 4 - 2: 

- Duuu....

- Mmmmmm.... svarade N gäspigt, men ändå lite vinstsalig och segerrusig, sådär. Nästan som om det var han som hette Ibrahimovic i efternamn och nyss gjort en bicycleta.

- Vi skulle ha tagit till hela artilleriet. Vi skulle ha skjutit av hela arsenalen. Bränt av hela magasinet, helt enkelt. Vi skulle ha tänt upp hela huset, så det hade lyst och glittrat som den grannaste Disneygran. Vi skulle ha laddat upp med tomtar, julbockar, halmkransar, alla julänglar, kulörta julgranskulor, lussebullar, adventsstakar, ljusslingor, julklappar, glitter, apelsiner med nejlikor, tomteskägg och knäck och.....

-Mmmmm.... mumlade N trött och lite uttråkad och fotbollstrött i armen, efter varje gång han hade hoppat upp i soffan och gjort segergester och tjoat och tjimmat.
 - Men även om vi hade velat, så hade vi ju inte hunnit...

- Jag vet. Men i alla fall.

Kram

Några små granar har fått flytta in och göra änglarna sällskap...