När en Ironman känns en biljon gånger lättare...

Godkväll!

Och den där högen med berget av broschyrer och diverse kataloger och skolkortstalonger som ska fyllas i och olika enkäter hit och dit och avier och oändliga räkningar och diverse scheman och allsköns kvitton och bråte och tidningar som man ändå aldrig hinner läsa och evenemangsfoldrar och läxpapper och vykort och viktiga försäkringspapper och pensionsbesked och färggranna komihåglappar som man alltid ändå glömmer att titta på och ett antal pyttesmå papir med tandläkartider som alltid har en förmåga att försvinna i vingliga travar och miljoner kuponger och erbjudanden och tillgodogrejer och massvis med reklam som aldrig tar slut och drösvis med fyllaigrejer. Som ändå liksom är försenade. Jämt.

Vad gör man liksom av allting.

När det känns en biljon gånger lättare att göra en världsomsegling. Ensam. Eller genomföra en Ironman. Eller bygga en pyramid eller sfinx. Eller flyga till månen. Eller springa världens maror. Eller lära sig att knyppla. Eller åka på en svinkall och livsfarlig expedition till Arktis. Eller simma bland utsvultna pirayor. Eller ta en promenad runt jorden. I piskande spöregn. 

Än att sätta tänderna i Kiliminjaroberget.

På diskbänken.

Kram på er