När man är så glad att man nästan går sönder...

Godkväll!

De orkar knappt bära kassarna för de har varit och handlat på världens bästa affär och hos bästa grannen och Felicia säger att hon inte kan tro att det är sant. Att det händer. Att hon är så lycklig och nöjd så hon inte vet var hon ska ta vägen. Och de där kloka sexsårsögonen liksom bara lyser av shoppinglycka och hon typ flyger fram de där metrarna fram till det gula Bellevuehuset.

Och säger att det är världens bästa dag.

Och säger att hon är så glad så hon nästan går sönder.

Kram

Och mamman får lov att lova att försöka bli över hundra...

Godkväll!

En ganska så liten Fideli och en väldigt liten Felicia...

Om hon kunde krypa in under skinnet så skulle hon göra det. Hon är febrig och varm och ögonen hängiga och hon sitter så nära hon bara kan och håller mammans hand det hårdaste hon kan. Hon är sex år och undrar hur gammal mamman är när hon är trettionio och sjuttionio. Mamman räknar efter och säger att hon kanske inte lever när Feberflisan är sjuttionio. Att man inte vet. Och att man inte kan bli hur gammal som helst.

- Men, man kan väl bli över hundra år, mamma?

- Jo, fast man vet ju inte...

Och sedan får mamman lova att hon ska försöka göra allt för att bli över hundra år och sedan får hon trösta en liten Flisa som inte vill att det ska finnas någon död och dumma och otäcka sjukdomar.

Alls.

Och mamman håller med.

Åh, vad hon håller med.

Och kramar tillbaka,

Det hårdaste hon kan.

Kram

        

Feberdrömmar och anar höstens intåg...

Godkväll!

Anar höstens intåg. Kan förnimma den där känslan. Luften är lite klarare. Himlen lite högre. Och en efter en faller de som käglor. Flickor med blossande kinder och kokheta pannor. Feberdrömmar och farmors röda vinbärssaft. Tjocka täcken och varma sockor. Håller små händer och stryker bort krångliga hårtestar. Kramar om och puffar kuddar.

Det är på gång nu.

Och sommaren. Den riktiga. 

Kommer inte åter.

För den här gången.

Kram

Och mamman är allt lite kär. I den där Sonja...

Godkväll!

Bysten Sonja...

Mamman var liksom lite kär. Som hon kan bli. Då och då. Den här gången gick hon och tittade på henne länge. Hela långa sommaren. På Lövparkens Trädgård. Hoppades att ingen annan skulle ta henne. Och så äntligen.

Äntligen flyttade hon hem. Och mamman går och tittar på henne. Då och då.

Och hon är så glad.

Och allt lite kär.

I den där Sonja.

Kram

De ska ha sådana där glimtögon som är lite självlysande...

Godkväll!

Barn ska springa och hoppa och vara sorgfria och fulla med bus och upptåg och toka sig och klättra och ha sådana där glimtögon som är glada och lite självlysande. Då och då. De ska inte alls ligga hopkrupna och ha feber och ont i halsen och vara sjuka och slöa och slappa och ha sådana där glansögon. Som hänger och slänger och knappt orkar hållas öppna. Och sådana där som gör att mammor och pappor blir superoroliga och ängslas och har sig.

De där barnen ska inte alls ligga och vilja sova hela dagarna. Eller bara vilja sitta i knä. 

Och bekymrade mammor och pappor får stryka pannan och varma hårtestar.

Och blir sorgsna och nojjiga.

Nä. Så ska det inte alls vara.

Inte alls.

Kram

Och mamman hade längtat efter dem...

Godkväll!

Ungefär så här trött är mamman idag.
Lika trött som Fanny var en dag för länge, länge sedan...

Jodå. Kändes som igår. Som om hon aldrig varit borta. En enda dag.

Pärmarna stod kvar. På samma ställe. Och väntade.

Mamman i pärmvärlden. Och grunnade. På mycket. På allt.

Byxor som stretade i midjan. Mamman hade tydligen ätit för många bullar eller nåt. Men många kramar och snälla ord. Och mamman hade längtat. Efter dem.

Och världen utanför. Låg där. 

Och mamman tittade ut.

Från pärmvärlden.

Och grunnade.

På mycket.

På allt.

Kram

Imorgon går hon in i pärmvärlden igen...

Godkväll!

Hon ligger och stirrar upp i taket. Undrar var tiden tog vägen. Imorgon går hon in i pärmvärlden igen. Olika färger. Uppradade i bokhyllan. Statistik och nationella mål står för det hårda och trubbiga. Arbetskompisarna för det mjuka och lena. Och tacksamma och snälla människor. 

Det kommer att kännas som igår. Uppdrag och prioriteringar. Regleringsbrev och inriktningar. Utmaningar och metoder. Ungefär som då. Som nu.

Hon ligger och stirrar upp i taket.

Undrar var tiden tog vägen.

Imorgon går hon in i pärmvärlden igen.

Och det knyter sig.

Lite.

Kram

Mamman som håller på att förlora förståndet...

Godkväll!

Blåbärspaj lugnar lite. En stund...

Hon vill ju egentligen bara sitta och skriva sagor. Hela dagarna. Och dricka varm choklad. Lite då och då. Men mamman har blivit knäpp. Håller på att förlora förståndet. All vett och sans. Och rids av den stora jobbångesten. Bara 36 timmar kvar.

Gå på möten. Korridorer. Kontor. Lysrör. Hålla föredrag. Skriva superallvarliga papper.

Mamman river fram symaskinen som stått i flera år. Börjar beta av lagningshögar. Syr gardiner. Fållar dukar. Rensar ur linneskåp. Stryker alla lakan och radar på hög så de ligger perfekt. Sorterar efter färg. Tar fram lådor och ordnar sladdar och glödlampor och konstiga verktyg hon inte vet namnet på. Lagar trasiga grunkor som legat i evigheter. Gör en blåbärspaj. Springer ut i trädgården mellan skurarna och plockar bort alla vissnar blommor och ledsna pelargonklasar. Som hon slarvat med hela sommaren. Typ en miljon. Ställer upp krukorna mycket ordentligt och inte alls huller om bladder som de stått hela sommaren och ingen ordning på torpet alls. Tittar ut på skvalande regn. Gör kladdkakemuffins. Dubbel sats. Förstås.

Tycker hon ser tärd ut i spegeln. Lite galen. Nästan.

Springer med dammtrasan. Skurar duschen. Tre gånger. Tvättar arton tvättar. Lägger i arton tvättar i torktumlaren eftersom det regnar floder. Fyller i femtiosju blanketter så hon får kramp i handen. Äter sju kladdkakemuffins. På raken.

Hon har blivit knäpp.

På riktigt.

Men det lugnar henne.

Lite.

Kram

När tårarna bara kommer...

Godkväll!

Hon med superlångt hår och som spelar gitarr och som är lite bullrig av sig kommer hem och har gjort sin sista dag på sommarjobbet och får syn på Floriskorven och säger att hon tycker så mycket om den där lilla korven så mycket så det värker och kniper i hjärtat och gör ont och skaver och har sig och tårarna börjar rinna och hon lyfter upp den lilla och svingar runt henne och pussar överallt och säger att hon absolut måste ha en sådan där liten korv. Den dagen det är dags.

Exakt en sådan där.

Säger hon.

Medan tårarna trillar på hennes kind.

Kram

När sorteringsraseriet och det stora utrensningsdillet sätter in...

Godkväll!

Som vanligt vid den här tiden på året så drabbas den stökiga och slarviga mamman av ett slags sorteringsraseri och utrensningsdille och liksom varenda liten vrå måste ordnas och fejas och allt ska ordnas och grupperas och indelas och radas upp och hon mår plötsligt väldans dåligt av allt det röriga och oordnade och hon önskar att allt stod i givakt och att det alltid var fint och att ingen rörde till och pajade allt. Hela tiden.

Sedan verkar hon den där okloka och osmarta inte förstå att det i princip är helt ogörligt och orimligt att ha det perfekta hemmet.

När man har sex flickor på F och där typ alla tycker att det finns typ en miljard viktigare saker än att städa och feja. Och sortera och gruppera och dela in.

Kloka flickor de där.

Egentligen.

Kram

Hur rasande snabbt ett sommarlov kan gå...

Godkväll!

Lilla Flisan...

När den där skolstarten liksom bara kommer smygande och abrupt och plötsligt och det är samma sak vareviga år och när man inte hinner med och plötsligt ska man stå i kö och man är sex är och ska börja förskoleklass och är så pirrig och förväntansfull och spänd så man nästan går sönder. I två bitar.

Och när man ändå försöker se lite lugn och sammanbiten och samlad ut. Fast det är fjärilar som flyger därinne och man tycker det är så fasligt kul och spännande och man inte vill att det ska bli helg utan att det bara ska vara vardagar. Hela tiden.

Och när man som andraklassare går genom grinden och flera kastar sig runt halsen och man blir helt överrumplad av det varma mottagandet.

Och när man som fjärdeklassare får cykla till skolan och byta skolbyggnad. Och mamman som inte kan klona sig och dela sig och vara överallt. På samma gång.

Och en åttondeklassare som började igår.

Nu är det igång.

Lika paff och förbluffad. Varenda år.

Hur rasande fort ett sommarlov kan gå.

Kram

När kompisarna slänger sig runt halsen och förmodligen har längtat. Lite...

När man är en stolt jobbarkorv och har man bestämt sig så har man bestämt sig...

Godkväll!

Pappan står i regnet i flera timmar och ser ut som en blöt katt och gräver och gräver och har bestämt sig för att göra något pergolaliknande och då kan man ju liksom inte bara avsluta när man påbörjat och när man för en gångs skull och äntligen har lite tid. Över. 

Och Floriskorven rusar ut för att vara behjälplig och ser ut som en blöt jordkocka efter en kvart men är samtidigt så in i bomben glad och förtjust att kunna hjälpa sin älskade pappa. Som är dyngblöt in på bara skinnet. Och korven hytter åt mamman med grillpenseln att det bara minsann är små jordiga arbetarkorvar som duger att stå ute i spöregnet och jobba.

Sedan går pappan in och tar en varm dusch och får för sig att han ska göra falafel. Nu och på direkten. Och gör också de godaste små kikärtsbullarna man kan tänka sig och friterar egen pommes frites och har sig.

Sedan sjunker den där grävarpappan och jobbarkorven ner i en liten gäspig och mätt hög i soffan. För det tar på liksom på krafterna att först nattsudda och vara på mysig lördagsmiddag hos goda vänner och sedan köra värsta göraalltsommantänktsiginnanhöstenkommerfastdetspöregnar. 

Dagen efter.

Det förstår ju vem som helst.

Kram

När man ligger på topplistan och knappt har hämtat sig än...

Godkväll!

Lillasyster fick hänga med storasyster när denna skickade iväg mamman och pappan för att gå på bio och äta lite mat. Och Floriskorven protesterade inte alls högljutt och vilt utan var fullt nöjd och tillfreds med att få rå om den där stora. Alldeles för sig själv. Och den där stora hamnade typ på korvens topplista eftersom det inhandlades fredagsmysgrejer och korven fick chokladägg som hon bar ömt och kärt hela vägen hem.

Och mamman och pappan chockades svårt av att helt plötsligt inneha lite ensamtid. Och fick dra på 3D-glajjorna igen och fick huka sig och ducka för hoppande och studsande jättegorillor och talande superintelligenta schimpanser. I biomörkret. Och frenetiskt äta salta bildäck och gräddchoklad.

Och har knappt hämtat sig än.

Kram

Rufsiga och sommarlovsmjuka och lagom gäspiga...

Godkväll!

Varje morgon hittar mamman på dessa två fina i soffan och de är nyvakna och rufsiga och så där lena och sommarlovsmjuka och lagom gäspiga och delar kudde och har renalakandoftande hår.

Och mamman måste såklart pussa på de där morgondävna ungarna. Hur många gånger som helst. Och tittar i arkivet och hittar likadana foton på de där sommarlovsmjuka ända från när tröttkorven var yttepytteliten och de ligger precis som nu.

Tätt intill.

Och vaknar sakta.

Och stilla.

Och mjukt.

Kram

När man är lite stukad och blir överöst med femtonhundra ketchuppussar...

Godkväll!

Pusskorven...

Mamman ligger utslagen och utpumpad och lite ur slag i soffan efter ha varit hos kotknackaren och hon blir överöst och pepprad av ketchuppussar av en liten Floriskorv som liksom är lite rusig och överlycklig och har hela hakan full med tomatsås och som har längtat efter sin lilla mamma. Som varit lite krökt och stukad. Den sista tiden.

Och liten Flisa undrar allvarsamt om mamman kommer att leva när hon blir nitton. Som Fideli. Och mamman säger att hon hoppas och tror det. Och liten Flislisa blir lite lugnare och undrar om mamman kanske blir hundra. Och mamman säger kanske. Och Flisan säger att hon inte vill att mamman ska bli hundra. Att det är så gammalt. Men att hon ska vara ungefär som nu. Hur länge som helst. Liksom.

Filippa skakar på sitt rufs och säger att hon inte vill ta av den polkagrisrandiga pyjamasen på hela dagen eftersom den är så rasande mjuk och att hon vill snusa omkring i den i evigheter.

Och mamman får sms från Frida att flickungen åker läskiga karuseller på Gröna Lund. Och mamman ojar sig och har sig.

Och får lov att resa sig från soffan. Och börjar nästan bli lite yrslig och vimmelkantig av alla ketchuppussar. Och får knappt luft.

Och tar sin lilla dagiskorv i famnen och bombarderar tillbaka femtonhundra pussar.

Så korven knappt får luft.

Och skrattar högt.

Kram

Floras dagisdebut kan väl bäst beskrivas så här... Helt omöjligt att ta en vettig bild eftersom det var så vansinnigt roligt på det där dagisstället. Och så hade hon ju släpat med sig tre syrror dit också...

Hon är så redo hon bara kan...

Godkväll!

Och imorgon är det alltså dags. Dags för en älskad liten Floriskorv att börja på dagis. Och hon är så redo hon bara kan och mamman försöker vara beredd hon med. Men den sistnämnda stretar lite emot. Spjärnar och har sig. In i det sista. Til the bitter end. Liksom. Och typ.

Och korven hoppar outtröttligt upp och ner när vi pratar om vad som ska hända och ske och de där små korvögonen liksom strålar och skiner som självaste solen av allt superspännande och rafflande som är på gång. Och sedan tar vi oss en svängom. 

Bara för att vi kan. 

Och bara för att vi vill.

Kram

Just idag. Av alla dagar...

Godkväll!

Hon har känt att hon behöver det. Just idag. Av alla dagar. Och hon har fått så många kramar. Så hon har tappat räkningen. Och de har väl känt på sig det.

De där flickorna.

Flickorna på F.

Kram

Blåser oroväckande i vajande trädkronor...

Godkväll!

Hur kan eld hoppa och flyga en kilometer? Hoppa över vägar? Flyga över sjöar? Hur kan det brinna under marken? I flera månader? 

Ikväll blåser det oroväckande i vajande trädkronor. Det susar och prasslar i torra lönnlöv. Och det är liksom omöjligt att tänka på så mycket annat än denna slukande eld. 

Som härjar. Hej vilt.

Och vi fortsätter att skrämmas och ängslas.

Och det det tär och gnager.

Och liksom tynger och förmörkar.

 De här vackra och soliga augustidagarna.

Kram

Att man kan längta så intensivt efter regn...

Godkväll!

Solen regerar ensam på himlen och slipper samsas med molnen. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Hett. Varmt. Gräsmattan är brun. Allt är snart brunt. Blommorna döda. Och för första gången i hela mitt liv så avskyr jag detta väder så infernaliskt. Jag längtar efter häftiga skyfall. Strilande regn. Hällande regn. Piskande regn. Ösregn. Störtregn. Skurar. Skvalande skvättar. Regn och rusk. Mycket nederbörd. Kort och gott.

Bara det kommer lite regn.

Just nu gärna kaskader och mindre störtfloder. Inga översvämningar. Men tillräckligt. För att släcka.

Läser att vattenbombplanen och helikoptrarna är som trollsländor på en brinnande fotbollsplan.

Så gode Gud.

Låt det regna!

Kram

Världen blöder och det är så fruktansvärt fel...

Godkväll!

Om man försökte förtränga och skjuta bort att hela skogen brinner och att fler än någonsin kämpar därute så kunde man låtsas någon sekund att det aldrig har hänt. För solen lyste idag och blå himmel här och där. Ingen klaustrofobisk dimma och eldlukt. Men man bär med sig det hela tiden. Och man lider så med de som drabbats så hårt. Tänkt på den polis som skadat sig idag. Och hur allt är som en mardröm. Att vi inte är odödliga. Osårbara. 

Tänkt så mycket på den övriga världen. Att jag har fått känna på en promille av den rädsla och skräck. Som dem. Som dem som förlorar sina hem. Sin familj. Sina barn. Varje dag. Där det inte finns några färger kvar. Där bomber faller. Färgar världen grå. Att inte ha något kvar. Ingenting. Något är fel. Så fruktansvärt fel. Tragedier som går över ens förstånd. Omöjliga att ta in. 

Tänkt att jag är tacksam.

Jag har känt solen mot min kind idag.

Och jag ser färger.

Och jag kan andas.

Och jag är tacksam.

Kram

Att ha överlevt programmet "Anders tar parti"...

Godkväll!

Jag dog inte. Bara nästan. Såg ut så här hela programmet. Generad. Men Anders var bra. Och Anna. Och alla andra. Och Fideli, Fanny, Filippa, Felicia och Flora var med på ett hörn också.

Och ja. Jag överlevde.

Fast bara nästan.

Det var på nypen.

Kram på er!

Den där rasande elden och planen som inte kan lyfta...

God förmiddag!

Villa Bellevue vid lunchtid igår. Höljt i dunkel...

Himlen visade upp sitt värsta fyrverkeri när vi skulle gå och lägga oss. Man vågade inte riktigt somna. Vi räknade till arton ljusblixtrar på en minut. Allt var tilltäppt. Stängt. Kokhett. 

Läget är fortfarande osäkert. Farligt. Overkligt.

Elden är inte under kontroll. Och vi väntar fortfarande på superplanen.

Får en knut i magen när man läser om den avlidne unge mannen och mannen som skadades i branden.

Ser på kartor hur den där elden rasar vilt i skogarna och hur stor den egentligen är.

Obegripligt stor.

Läser om hur skogsarbetare, bönder och brandmän kämpar som djur. Poliser som åker skytteltrafik. 

Och vi är rädda.

De säger nu att läget i skogen förbättrats en smula. Att spridningen är lite mindre.

En smula.

Vi är glada för smulor.

Men allt kan ändras. Och röken är tät. Extremt tät.

Och planen kan inte lyfta...

Kram

Brandröken ligger som Lutzendimman...

Godkväll!

Vår trädgård i eftermiddags...

Det är otäckt. Läskigt. Brandröken ligger som Lutzendimman över Fagersta. Vi gör inget annat än att titta på nyheter och hålla oss uppdaterade. Vi fasar för att elden ska sprida sig. Och det gör den hela tiden. Åt olika håll. 

Vi väntar på vattenbombplanen som aldrig kommer. Det är stekhett. Snustorrt. Solen orkar inte genom molnen. Det luktar eld. 

Vi är rädda.

Vi tänker på dem som drabbats så hårt. Redan.

På dem som kämpar i skogen.

På min bror med familj som bor i Norberg.

På vindarna som byter riktning. Och fart. På eldklot som rusar i luften och tar eld i trädtopparna. Eld som sprider sig som en löpeld. 

Vi är rädda.

Kram

Rädd på riktigt nu!

Det brinner ganska nära nu. Den sprids med vindens hastighet. Människor evakueras. Får bära skyddsmasker för den intensiva brandröken. Få fly hals över huvud. Får kasta sig i sjöar för att rädda sig. Brandmän som möts av plötsliga brandväggar och får sätta sig i säkerhet. Sommarens varmaste dag och mer eller mindre full storm.

Vi har stängt alla fönster. Alla dörrar. Den väldiga röken syns runt omkring oss. Vi hör helikoptrarna och sirenernas tjut. Bara någon mil ifrån oss regnar det brända barr från himlen. Aska faller och skyn är svart och solen skymd. Den värsta skogsbranden i modern tid. Barnen är rädda.

Vi är rädda.

På riktigt.

Kram på er och alla tappra som kämpar för att släcka denna hemska eld.

Den där känslan och superpirr...

Godnatt!

Den där känslan att äntligen få träffa gamla fina vänner och äta gott och prata tills den annalkande augustinatten är kolsvart och man måste tända ljus i ljuskronan ovanför bordet för att ens kunna se. Och det där varma och omslutande. Det där ljumma och att man kan sitta i linne och shorts och inte ens frysa. Det minsta lilla.

Flickor på F som är superpirriga och ivriga och som ska iväg på äventyr imorgon bitti och som knappt vet till sig och helt omöjligt kan gå och lägga sig för allt superspännande. Men som äntligen och till sist somnar i en liten hög. Huller om buller.

Den känslan.

Med goda vänner. Roliga saker på g. Och den där hullriga och bullriga.

Tycker jag om.

Hemskt mycket.

Faktiskt.

Kram

- En himla tur att just du födde mig!

Godkväll!

Mamman och pappan ska hålla ett litet försenat födelsedagskalas och som sig bör så måste det ju fejas och stökas lite extra.

Lillflisan far runt och gnor och plockar och sorterar och lägger undan och grejar och donar. Sedan går hon fram till mamman och lägger sitt lilla ljusa huvud på sned.

- Mamma, du hade en himla tur att det var just du som födde mig!

Mamman skrattar och rufsar om den där ljushåriga lilla sexåringen och håller fullständigt och totalt med och säger sedan: - Absolut, en himla tur! Och säger efter en liten tankepaus. - Tänkte du på något speciellt förresten?

-Ja, säger den där kloka och förståndiga ungen. - Eftersom jag är så himlans hjälpsam och duktig såklart!

Mamman skrattar och känner sig i denna sekund så otroligt lyckligt lottad som hade turen att få föda en sådan godhjärtad och tjänstvillig och bussig liten fejarperson.

Kram