Med paraplydrink och solisar...

Godkväll!

Precis för ett år sedan och stor som ett hus...

Vad vi hade längtat efter det lilla barnet, som vi förstod var det sista. Oroade mig gråhårig för den lilla i magen som absolut ville ligga på alla möjliga sätt därinne, fast inte med huvudet neråt såklart. Hade värsta poolen därinne och kunde göra både Mollbergare och Handstående och Pik, utan problem. 

Var så fruktansvärt nervös att det skulle hända något. De flesta gånger vid de otaliga ultraljuden vi gjorde låg bebben i tvärläge, i skönt och bekvämt hängmatteläge helt enkelt. Låg därinne med en paraplydrink, med solisar och armarna käckt och slappt under nacken och visslade schlagers. Det är jag helt säker på.

Det bestämdes att den lilla inte skulle vändas förrän vid igångsättningen, två veckor före utsatt tid. Blev upplyst om att ifall vattnet skulle gå så var det ambulans direkt eftersom det fanns risk för navelsträngsprolaps. Vilket var väldigt allvarligt och då var det mycket bråttom. Då vi har 8 mil till förlossningen och då jag redan hade fått ett barn i ambulans så gjorde detta att jag höll på att bli knäpp och förlora förståndet till slut. På riktigt.

Efter att mitt vatten har gått, vid de tidigare förlossningarna, har alla fem flickorna fötts inom 15 minuter. Så jag var ju inte dummare än att jag förstod att om vattnet skulle gå hemma och om navelsträngen skulle komma i kläm så kunde det innebära att vi skulle förlora vårt barn. Det fanns stor risk för det.

Var så hemskt nervös, kunde inte se ett enda förlossningsprogram eller ens tänka på förlossningar. Blev helt skakig och darrig. De sista dagarna kunde jag knappt sova, vågade knappt röra mig och åt och drack nästan ingenting. Bad till högre makter att allt skulle gå bra och att den lilla bebisen skulle klara sig.

Idag, för precis ett år sedan, fick jag jätteont på höger sida av magen. Det var tre dagar kvar till igångsättning. Den lilla sparkade så hemskt och jag blev rädd och nojjig och undrade om den lilla sparkat sönder något därinne, för så ont gjorde det. Jag grät och grät och till slut så åkte vi in, en lördagskväll, för att kolla läget. 

Mitt urinprov visade på svält, men den lilla hade tagit spjärn och snurrat runt och lagt sig tillrätta med huvudet neråt. Jag var så lycklig och tårarna rann nerför kinderna. Kunde inte tro att det var sant.

Vi åkte hem, överlyckliga. Lättade.

Tisdagen den 31 jan 2012 skulle vårt älskade efterlängtade barn äntligen födas.

Föga anade vi vad som skulle hända.

Kram