Årets sista dag...

Godmorgon!

Jag tycker väldigt mycket om Nyårsafton. Det är något magiskt över årets sista dag. Jag tycker om att dagen är så där himla evighetslång, att den alltid brukar vara så där isande kall och att det ryker ur munnen när man är ute och ser på raketer och fyrverkerier. Jag tycker om att timmarna segar sig fram och längtar ihjäl mig efter att få höra Tennyson´s gnistriga och världsvackra dikt, "Nyårsklockan" från år 1850. Jag ryser när jag hör: "Det gamla året lägger sig att dö"... och "Ring in det nya och ring ut det gamla, i årets första, skälfvande minut"...

Så vackert och högtidligt att det skär i hjärtat. Så dramatiskt och spektakulärt. Vi är finklädda och skålar med de finaste glasen vi har och det klingar så festligt och kalasigt när vi slår ihop dem med en precis lagom skåldäng och vi kramas och önskar varandra ett härligt och fantastiskt år.

Jag tycker om att vi alltid gör världens största smörgåstårta på Nyårsafton, som vi gjort i alla år, och att himlen är blåsvart och att det nästan alltid är stjärnklart. Att snön knirrar och knarrar och hela rymden förkunnar och ropar ut, att nu är det minsann ett helt nytt, rykande färskt år. Blir rörd av stundens festliga allvar. Ett nytt år.
Ett oskrivet blad.

Grattis kära mor och far, till förlovningen för 45 år sedan.

Jag vill önska Er alla ett riktigt Gott Nytt År!

Nyårsaftonskram

Fideli, Nyårsafton 2009

Aldrig tappa hoppet...

Godkväll!

Floras nya klänning! Fideli och jag lyckades komma iväg på lite rea igår, i alla fall. Hittade nästan ingenting, men denna gick inte att motstå...

Tänker på att det här året snart är slut och att det gått så fort och att det hänt så mycket. Blir alltid lite vemodig och lite melankolisk när det närmar sig slutet. Det handlar väl som vanligt om att jag är hopplöst nostalgisk och tillbakablickande och vill liksom klamra mig fast i det gamla, så länge som det går. När det dock har blivit nytt år, så är det som bortblåst och det känns spännande med oskrivna blad, men just nu klänger jag mig krampaktigt fast i 2012 åtminstone ett dygn till. 

Tittar på lilla Floriskorven och blir nästan lite gråtfärdig. Kärleken till henne är så ofantligt stor och hon är ett mirakel och ett underverk på många vis, eftersom vi inte trodde att vi skulle få några mer små korvar och allt strul som det var med graviditeten och hennes födelse och den närmaste månaden efter, då vi inte visste hur det skulle gå. Tiden på sjukhuset, all oro och alla tårar. Att man aldrig ska tappa hoppet. Aldrig någonsin.

Alla pussar på lilla Florpisen hela tiden och snusar på hennes flygiga hår och 2012 har handlat mycket om henne då hon, mot alla odds, kom till oss. Hur lyckliga och själaglada vi är för henne. Och tacksamma. För Floriskorven och för alla de andra älskade flickorna.

Älskade lilla Flora!

Äntligen har Frida kommit hem ikväll, så nu har vi fått pussa på henne också, då hon varit borta på innebandycup i tre dagar. Ordningen är återställd igen. Vi har längtat så efter henne!

På kvällarna nu läser vi "Mio, min Mio", för småtjejerna och de längtar ivrigt tills det ska bli kväll igen för den är så spännande och de lyssnar uppmärksamt och förundrade på äventyren i Landet i Fjärran och drömmer om Mio, Jum-Jum och fader konungen på nätterna.

Ganska mysig avslutning, på en kväll.

Den näst sista kvällen i december.

Kram

En sådan vacker historia av världens bästa Astrid!

Planera nästa magnifika mästardrag...

Godkväll!

Vår fina, fina Fideli... Som är lika utspejsad och "uppidetblå"-tänkande och "overklighetsförankrad" som sin mor, men livet blir ju så mycket roligare då också...

Här hemma lunkar det på i samma julsävliga lunk. Hjärnor och trötta ben vilar sig lite från världen utanför, hämtar kraft och lite ny energi. Igår låg Fideli och jag som två hösäckar i soffan och hade tjejsnack och tjejdag och degade och segade i soffan och såg med ett getöga på en massa filmer på raken och hade intressanta diskussioner mellan himmel och jord. Vad hon ska bli när hon blir stor och vad jag ska bli och typ göra resten av mitt liv. Lät ju hur spännande som helst. Pappan kom också in då och då och planerade stordåd och spännande planer och äventyr, typ verklighetsnära saker som att öppna ett pensionat i Provence eller varför inte i Toscana. Eller flytta till England och börja att renovera gamla nedslitna fastigheter och sälja vidare och typ bli stormrika och sedan bara behöva ligga i en varsin solstol, med paraplydrinkar och planera nästa magnifika mästardrag. Hålla varandra i handen. Kisa mot solen. Klia på något myggbett. Rufsa bort sanden i håret. Typ. 

Ja, ni fattar.

Vi skulle typ vara som värsta genierna, bara göra det som var roligt och njuta av livet, äta gott, leka med barnen hela dagarna, dansa med Floriskorven, tills hon blev alldeles yrslig och bad att bli nedsläppt.

Fideli skulle vara superkändis och göra en massa hittiga hits hela tiden och non stop. Hon skulle typ spotta ur sig listettor och åka på världsturnéer och komma hem då och då, landa och vila upp sig på vårt ubermysiga hotell vid olivlundarna, där det alltid var vackert väder. Eller så skulle hon bli politiker. Eller nåt.

Nej, man måste försöka se positivt trots att bilen pajat ihop, vilket innebär att vi inte kunnat ta oss iväg på hysteriska mellandagsreor och gjort några superduperklipp och kanonfynd. Har inte något annat val än att ha varandras sällskap och fundera över livet. I allmänhet liksom.

Idag kom min kära kusin hem till oss, med världens sötaste lilla tjej och min kära faster med man. Tur det, så man var tvungen att rycka upp sig lite. Att kamma sig lite och ta på sig något anständigt.

Inte bara ligga i sladdrigt underställ, stirra i taket, lyssna på musik, skratta och planera stordåd.

Kram

Nä, vi kör nog vår lilla julkokong, ett par dar till...

och bara njuter av varandras sällskap och all snö som bäddar in oss...

Chokladvingliga och sofftrötta ben...

Godkväll!

Felicia under julklappsöppningen på julafton...

Då var det då redan Annandag Jul och även denna dag har gått stilla och fridsamt förbi. Vi har förvånats och förundrats över all denna snö som ligger som ett dämpande täcke över hela vårt land, på hustak, över trädgrenar, häckar och rosenrabatter. Vid promenaden idag såg vi storögda och förbluffande oss omkring och sade i mun på varandra att visst var det alltid så här när man var liten. Det var ju alltid metervis med snö på vintrarna och soldränkta stekheta dagar hela sommarlovet. I alla fall som man minns det.

I dag har vi har vi varit på grötlunch hos barnens farmor och fått en hel del annat massa gott att smaska på och sedan jäste och däste vi i soffan ända till sena kvällen, som värsta hösäckarna, och proppade i oss Pollygodis, Toffifee och hemgjord choklad. Mätta och på lite chokladvingliga och sofftrötta ben, gick vi hemåt i vackra decemberkvällen, genom en förtrollad vintersagovärld, för att återigen slänga oss i soffan och avsluta med spännande "Fjällbackamorden" och div. andra oumbärliga program.

Tänker på den outsägliga och nästan smärtsamt vackra gamla SF-filmen, "Tomten", som vi tittade på igår. Som bara är ett måste vareviga år. Flickorna tvingas ner i soffan av sina smått hysteriska och julnostalgiska föräldrar och måste helt enkelt titta på denna underbara kortfilm och den där ljuvliga läsningen av Viktor Rybergs gamla dikt.

Så vacker så det gör ont.

Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sova i enslig gård 
djupt under midnattstimma. 
Månen vandrar sin tysta ban, 
snön lyser vit på fur och gran, 
snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.

Annandag Julkram

Jul i matsalen...

Snön hänger så vackert på garagetaket...

Magi i luften och en liten Florisjulkorv...

God Jul!

Så har då julafton passerat och är det någon dag som kanske och eventuellt är ännu underbarare och skönare än självaste julafton, så är det i så fall juldagen. I alla fall om man är sexbarnsförälder och typ helt slut efter allt rumstrerande och fejande, paketerande och etikettskrivande, snörkrusidullande och ett evigt tejpande. Eller också är det helt enkelt så att den där envisa förkylningen som kom lite opassande, precis dagarna före jul, liksom tog ut sin rätt. Allt hostande och snorande sög liksom musten och orken från mamman.

Hur som helst så hittade tomten fram tillslut, efter en evig väntan, till ett snötäckt Villa Bellevue, och pirriga och stirriga flickor blev alldeles till sig i sina röda nya julklänningar, men svarade artigt på tomtens frågor och kramade och tackade ordentligt och vinkade farväl. Floriskorven försökte rycka lite i tomtens skägg, som hon tyckte såg lite spännande och underligt ut. Skägget räddades i sista stund från ett litet smärtande ryck av en påpasslig mamma, som för en gångs skull var lite på alerten.

Lyckan visste inga gränser och glada barn öppnade varsamt paket och sexbarnsmamman och pappan vadade och plöjde fram i vackra julpapper, snören och kartonger. Så nöjda att de var nöjda.

Det var så vackert ute på julafton, precis som det ska vara på årets bästa dag. Stora snöflingor singlade ner och det var magi i luften. Det är det förresten alltid på julafton. Det är något speciellt i luften och himlen känns annorlunda på något vis.

Idag är det juldag och kylskåpet är alltid fullt den här dagen, så man slipper laga mat. Man kan ligga och dåsa i soffan hela dagen om man vill och titta på mysiga julfilmer. Barnen leker med sina julklappar och alla är så där innerligt glada och snälla.

Precis så, som man önskade att alla barn skulle få ha det.

På vår jord.

Julaftonskvällen avslutades med att Fideli och Fanny sjöng och spelade " Tänd ett ljus".

Kunde inte bli bättre.


Juldagskram

Julaftonsmiddag och förväntansfulla flickor på F...

Sill- och brödbordet...

Fideli och Filippa ser på Kalle Anka... Ser ni att Snövit speglar sig i tavlan bakom?

Snart kommer tomten...

och han vinkade till flickorna genom fönstret...

Fanny i sin nya mössa!

En liten Florisjulkorv, bland alla paket...

En hel skrälldus med julstämning...

Godkväll!

Pirriga och jullängtande barn har nu gått och lagt sig och drömmer förmodligen om tomtenissar, renar, glittrande ljus, granar, Karl-Bertil Jonsson och spännande inslagna paket, som nu ligger under granen och väntar.

Imorgon ska småtjejerna sjunga vackra sånger i kyrkokören och hjälpa till med julkrubban. Få sig lite salighet till livs och värme i hjärtat.

Sedan blir det minsann jul i Villa Bellevue. Äntligen! Det blev verkligen en "white christmas", som vi önskat och hoppats så innerligt, och det är så otroligt vackert och stämningsfullt ute med all snö som har kommit och som ligger som vit fluffig bomull överallt.

Vi så lyckliga och själaglada för det.

Idag har vi varit i prästgården och firat minijul med min bror och hans fina familj och fått en hel skrälldus med julstämning och ätit en massa gott och tjuvöppnat julpaket.

Nu julstökar vi i huset och läängtar till julen!

Nu kan den komma!

En synnerligen fröjdefull och välsignad jul önskar jag er alla!

Julkram

Finaste julkrubban i prästgården...

och en massa lax- och purjolökssoppa och nybakat bröd, fick vi till lunch. Sen var det en massa smaskens efteråt, så vi hängde kvar ända till kvällen!

Medan vi fejar runt härhemma så tittar vi på den mysigaste filmen ever...

Ytterligare två utmärkelser...

Godnatt på er därute!

Tackar allra ödmjukast och vänligast för att jag fått två utmärkelser av fina Jenny med bloggen Mitt godaste finaste och fina Liza med bloggen VisaLiza.

Jag blir så himla glad och väljer att skicka vidare den och blåsa ut den till alla fina vänner därute!

Kram

Världens tjålmoster och 48 timmar kvar...

God förmiddag!

Börjar liksom bli hög tid för tomtarna att komma fram...

Egentligen önskar den snoriga och hostiga mamman att Floriskorven kunde bära runt henne nu och att det var hennes tur att hänga som en febertrasa på lilla korvens axel, eftersom mamman är så slut och matt och med takdropp och en ständig elva under näsan, mest hela tiden och typ utan ork.

Men hon tänker att det finns ju de som tillverkar julmat hela dagarna så det får blir risgrynsgrötkorvar, färdiga små delikatessköttbullar och färdigbakat vörtbröd och pepparkaksburkar från lilla affären, för det blir minsann jul ändå och smakar bra i alla fall. Viljan finns, men hon tänker att eftersom orken tryter och hon är så in i norden trött och lite kraftlös, så är det viktigare att slå in alla superhemliga saker som ligger i olika påsar på glasverandan och att försöka få lite julstämning i Villa Bellevue och att själva julandan ska infinna sig med det som känns viktigt. Som att vara tillsammans.

Hon förstår inte heller vad det är med tiden nuförtiden. Den går så otroligt mycket fortare nu än när hon var barn, då tiden segade sig fram till julafton och att hela den dagen var en hel evighet för man hade längtat så det värkte i kroppen och var så spänd och förväntansfull, så man höll på att spricka och nästan gå sönder. Typ.

Hux flux är det bara två dagar kvar till julafton och hon fattar inte var tiden har tagit vägen och att det bara är 48 timmar kvar och tiden rusar.

Som sagt, det brukar ordna sig, och hinner man inte med allt så blir det bra ändå.

Det viktigaste är ju att den lilla buskorven har piggat på sig nu och snart är sitt forna ålande och bebispratande jag igen och att hon har blivit världens tjålmoster och ska lägga sitt lilla huvud mot mamman och pappan och alla systrar på F, hela tiden, och vi ska säga:
- Mmmmm. Sedan ska hon ska säga: - Mmmm. 

Tillbaka.

Annars så får man också kraft av att träffa goda vänner och mysa och tala oavbrutet, fast halsen raspar och näsan rinner i ett kör, och äta massor med pizza och dessutom få ta med sig butterkaka hem. Det gjorde vi igår, så den kraften ska jag använda mig av idag och försöka få lite gjort.

Eller ligga i soffan och mysa. Och känna efter hur risig jag är.

Vi får se.

Kram

En gamma fin kokbok från 1920, från N:s farmor, som vann denna fina bok som första pris i skolköket. Den blir man glad av...

Av Floriskorven, får man kraft...

Av granar blir man glad...

Massor av snö, blir man glad av...

Man blir även glad när man får hemgjord choklad och tuggummi, som man trodde inte fanns längre, av snälla Teresa med bloggen:
 Teresa - It´s Darkest Just Before The Dawn

Självaste Jesusbarnet, med en meter hår och "Love Actually"...

Godmorgon!

 

Äntligen jullov!

Filippa har varit lite pirrig och spänd ett tag nu och sett fram emot att få vara självaste Jesusbarnet i förskolans julspel, på julavslutningen i kyrkan, precis som Fanny var för två år sedan. Talade om för henne att det skulle nog gå bra för det var ju bara att ligga i korgen och vara blid och ljuv. 

Igår var det äntligen dags och Filippa var väldigt bestämd på den punkten att Jesusbarnet minsann skulle ha långt utsläppt hår. Åskådarna såg julspelet med tårar i ögonen och barnen sjöng så fint och vackert så det inte var klokt åt det, och när Fanny, tillsammans med två klasskamrater, gick fram och sjöng en vers ur "Tänd ett ljus", samtidigt som saliga Filippa gjorde sitt allra bästa för att se mild och nyfödd ut, ja, då blev det nästan lite för mycket av allt det rara och goda. Ett sånt där minne som man vill låsa in i ett speciellt utrymme i hjärtat och ta fram nån gång, då och då. Kanske någon gång man känner sig lite nedstämd och behöver muntra upp sig lite och få upp humöret och känna lite värme i hjärtat.

På kvällen var det godispåsutdelning av snälla tomten på svinkalla stan och sedan var det äntligen dags för den årliga julkonserten med mormors kör och det var ju bara så vackert och finstämt att det skar i hjärtat och man blev ju så full av julstämning och julefrid, att man liksom önskade att det var jul jämt med högar av snö, knarrande gator, tända ljus, saftiga saffranssockerkakor, adventstjärnor, granar, fina julkort, sorgliga vackra julfilmer och glitter.

Året om. Jämt och ständigt. Hela tiden.

När man kom hem och höll typ på att frysa ihjäl, med hela håret fullt av stora vita snöflingor, men samtidigt hade mängder och ett överflöd av julkänsla i kroppen, så skrålade man "The First Noel" i duschen, med lite operaaktigt och med väldigt sopranig röst. Inspirerad av kvällens skönsång. Gick väl sådär.

Men jag ska banne mig skriva en julsång. Det bestämde jag mig för. Där och då.

Om inte det var nog så avslutades denna sprängfyllda julfeelingdag med den underbara julfilmen "Love Actually", med olika lyckliga slut. En perfekt och fulländad dag, helt enkelt. Upprymd och glad, under täcket i soffan. Glömde t o m bort, för en stund, att bilen gick sönder idag.

Tänker dock fokusera på andra saker och inte låta det ta död på min julglädje. Eller att jag tokfryser och att halsen känns som taggtråd. Eller att jag egentligen borde sluta att äta lättsaltade chips, hela tiden, med Fresh Island-dipp.

Sen ska jag skriva en sång. Ja, det ska jag.

Typ som Koppången.

Eller något åt det hållet.

Hur svårt kan det vara...

Kram

Felicia var tokimpad av Filippas skådisinsats och siktar på samma roll om två år...

Ett suddigt, men lyckligt litet Jesusbarn i sin lilla korg...

Felicia utanför kyrkan...

 Passade på att mata änderna med bröd, när vi ändå var där!
Sedan åkte vi hem och värmde oss med varm choklad och bullar...

Mest på hela jorden, rymden och stjärnorna...

Godkväll!

Felicia och liten bebisFlora!

Man undrar vad som rör sig i huvudet på snart en liten femåring, med långt, ljust och tovigt hår. Två kvällar på raken har Lillflisan kommit fram till mig, kramat mig och frågat samma fråga. 

Igår sade hon:

 - Mamma, vet du hur mycket jag älskar dig? Sedan tog hon bort mitt hår i pannan och såg allvarlig och högtidlig ut.

- Nej, hur mycket, frågade jag. Och försökte att se förvånad ut.

- Mest på hela jorden, rymden och stjärnorna. 

Som om det var den självklaraste sak i världen.

Himmelens rörd och innerligt glad kramade jag henne länge och extra hårt. 

Ikväll kom hon återigen fram till mig och frågade:

- Mamma, vet du hur mycket jag älskar dig?
Med en mycket allvarsam ton.

- Nej, hur mycket då?

- Mest på hela jorden, rymden och stjärnorna.

Återigen gav jag henne en lång kram och pussade henne på pannan.

Sen kom det...

- Mamma, jag vill inte att du ska vara död.

- Nej, det vill inte jag heller, svarade jag. 

Därefter skuttade hon iväg och fortsatte sin lek som om ingenting hade hänt och hennes långa hår stod som en sky efter henne.

Kvar i soffan satt jag. Rörd och tagen. Lämnad kvar.

Glad att jag inte var död.

Kram

Päronplättar och en Florisfebertrasa...

God eftermiddag!

En liten snoris Floris....

Mamman får bära runt på en snorig och febrig Floriskorv som mest och hela tiden hänger som en trasa på mammans axel. Röda och glansiga ögon och ingen matlust och varm som en bakugn, emellanåt. Alla säger "stackars" och pussar den lilla korven på den heta pannan som man kan steka ägg på och stryker henne över de röda blossande och torra vinterkinderna.

Livade upp lite när mamman köpte majskrokar och hastigt och lustigt låg det majskrokar överallt i Villa Bellevue, men ingen bryr sig att de trampar in uppblötta majskrokar i strumporna utan alla vill bara att lilla korven ska pigga på sig och bli sitt vanliga ålande och glada jag igen.

Och lägga huvudet på sned och visa symaskinsgaddarna.

Och säga dada.

Med en sån där urgullig gurglande bebisröst, så att alla smälter och måste pussa korven omedelbart och på en gång, utan att passera gå, i goaste lilla nacken, precis där håret går ihop i en liten snibb och därefter snusa in de där supermjuka stråna hon har i sin tofs. 

Som en liten palm däruppe.

Kram

Lite spaghetti kan man ju alltid peta i sig. Om inte annat blir ju mamman glad...

Igår gjorde vi Jamie Olivers päronplättar, världens enklaste och snabbaste mellanmål, som t o m barnen själva kan göra.
En kopp mjöl, en kopp mjölk, ett ägg, lite bakpulver och rivna päron i smeten.
Succé med youghurt och ringlande honung över. Mums!

I grevens tid...

Godkväll!

Eftersom mamman kan vara en riktig slarvmaja och liksom har en förmåga att skjuta upp saker och ting till sista sekunden och alltid och för det mesta i grevens tid, så beställde hon inte årets skol- och dagiskort förrän det var några minuter kvar, den där sista beställningsdagen, för att man skulle få sina efterlängtade kort före jul.

Ja, det blir ju lite mer spännande då. Lite mer dramatik i vardagen. 

Så att säga.

Så nu är hela matsalsbordet överbelarmat med fina fotografier på alla flickorna på F.

Mamman blickar belåtet ut över härligheten.

Ganska och rätt så nöjd med sig själv.

Hon gjorde det igen.

Kram

Djungelvrål och halvätna chokladpraliner...

Godkväll!

Känner att det kanske är dags att ta tag i julkortskrivande och paketinslagning snart. På kyliga glasverandan, med vackra isrosor i de spröjsade rutorna, står superhemliga och undangömda påsar vars innehåll skulle behöva få lite vackert omslagspapper och vackra snören och fina etiketter med sirliga bokstäver.

Men man måste göra tråkiga vardagliga saker också, som att sortera barnböcker, damma det gamla bokskåpet, plocka i filmer i sina fodral och dammsuga under barnens sängar och förvånat och häpet hitta en hel hög med salta djungelvrål och halvätna chokladpraliner, som mamman och pappan letade febrilt efter på söndagskvällen, då det stora choklad- och sötsuget satte in, oförhappandes och plötsligt.

Mamman som är helt lakritsgalen och saltbesatt, sörjde nog djungelvrålen mest.

De hade liksom suttit fint nu.

En sån här måndagskväll.

Som denna.

Kram