Som om man partat på Kos i fjorton dar...

Godkväll!

Och den där sista varma augustihelgen bara skenade som vanligt och ljummen fredagskväll med fullmåne och kräftor och dansk gräddädel och glödlampor i mörket och kära kompisar och prästost och dans halva natten och coola Fagersta Ukuleleklubb och skratt och flams och ömma fötter och magisk lördagskväll med middag med bästa vänner och trötta Bellevueungar till höger och vänster som somnade på stående fot och lite här och där och en solig gäspig söndag i sirapsfart och så var det liksom måndag hux flux igen och den där mamman lyckades peta in lite schampoo i ögat också såklart så hon såg ut som hon partajat non stop. Typ sjutton ravepartyn på raken.

Men hon bjuder på det.

Lite röda ögon.

Och hånfulla skratt.

Måndagskram på er!

Men hon ä inte bitter.... ;)

- Jag har älskat dig hela dan!

Godkväll!

Asså, den här lilla karamellkorven...

När mamman dammar in genom dörren och jobbat typ trettiotre dagar på raken och är liksom helt slut som artist och anständig människa och kan skrämma slag på folk genom bara uppsynen och ser ut som sjutton svåra år och den där treochetthalvtåringen slänger sig upp och ställer sig på vingliga livsfarliga ben på soffkanten och vrålar: -"Jag har äckat dig heeeeela dan på dasi å läääängtat efter dig!"

Precis i den stunden så blir den där anskrämliga människan som nyss gick in som en sådan där tryckochramlaihopleksak som förbytt. Och känner att den där kraften och den där utsugna musten liksom rinner tillbaka och kramar den där älskade snällkorven så hårt hon törs. 

Och tänk.

Hela dagen.

På dagis.

Har hon älskat den där mamman.

Det är så fint.

Så det gör ont.

Och mamman börjar nästan att grina.

Kram

Fem generationer...

Godkväll!

Skiljer nästan 93 år på dessa fina...

 Det är så fantastiskt och roligt att få uppleva att vi just nu är fem generationer. Går ju inte ens förstå. Och ta in. Det är så stort faktiskt. Som om jag skulle sitta på en stol långt in i framtiden en varm augustidag där solen silas genom björklöv och syrén och få hålla Vilhelms barnbarn i min famn. Att det där vackra lilla gossebarnet i så fall då har blivit morfar eller farfar.

Det går ju inte att förstå.

Och ta in.

Och det är stort.

Tycker jag.

Kram

De där sista sensommarstrålarna på matta ben...

Godkväll!

En trött mamma som jobbat hela helgen och det är en sån himlans tur att det finns så mycket gott som fyller på den där energin när man känner att den typ är slut därinne. Och som hon har längtat efter kalas i fina prästgården där trädgården är som ett sagoland och overkligt vacker och när man efter sjunde sittningen liksom inte får upp rumpan i den ovanligt sköna hammocken och har det mysigt och skrattar och känner de där sista sensommarstrålarna på matta ben.

Och det har varit så mycket sorgligt de sista dagarna. Hon har mött så mycket ledsamhet och ilska och besvikelse och bedrövelse sedan i fredags. Norbergs hjärta är borta och det är så obegripligt och ofattbart.

 Och tomt. 

Men nu måste den där mamman säga godnatt.

Kram på er!

Ett kvarts sekel i statens tjänst...

Godkväll!

Plötsligt kom hon på det. Det är ju idag. Det är ju idag fast då. Tjugofem år sedan. Ett kvarts sekel i statens tjänst.

Det går ju bara inte att ta in. Helt omöjligt ju. Och hon kan fortfarande känna lukten på den där stekheta och ångande gårdsplanen med tokpirriga och skärrade blivande studenter. Känna den där nervositeten och de där fladdrande fjärilarna i magen. Hur chockade de blev när de stod där på rad. Flera hundra med samma fjärilar i magarna. I en lång lång kö. Och hur hon mottog två gigantiska papperskassar som hon knappt orkade bära. - "Varsågod." Och hur hon storögt började att inse att hon faktiskt skulle läsa de där bibeltjocka böckerna med obegriplig text på tio månader och sedan skriva prov på hela kaknästornshögen. Och att man fick en enda chans på sig. Högst två. Annars åkte man ut. Lägg därtill ett knippe fysiska tester som skulle genomföras samtidigt. En chans. Högst två. Annars åkte man ut.

Och hur de sedan satt de där första veckorna i skolbänken med klasskamrater från Luleå ner till Malmö. Och när de inte begrep ett ord vad de där lärarna pratade om. Hur rörigt allt var och hur hopplöst allt kändes och insikten om att det förmodligen ALDRIG skulle gå. Fanns liksom inte en chans i världen. Och vad gjorde hon där?

Hon hade ju tackat nej till sin plats. Men rekryteringskonsulten blev typ vansinnig och informerade om att man inte kunde tacka nej till en sådan plats. Man kunde inte tacka nej till sitt livs chans. Och hur han frångick sina bestämda principer och gav henne ett dygn på sig att bestämma sig. Ett dygn. Ett ödesdygn.

Idag är det alltså tjugofem år sedan. Tjugofem år sedan hon stod på den där brännande asfaltsplanen utanför den gigantiska huset innehållande sprängfyllda papperskassar med bibeltjocka böcker.

Och hur är det nu igen hon har sagt? Man blir typ bara tjugofem. Max trettiotvå.

Helt otroligt att hon var den yngsta genom tiderna som börjat den där omtalade skolan man omöjligt kunde säga nej till. Eftersom det stod typ hundrafemtioniotusen till i kö som inget hellre ville.

Faktiskt bara dryga sju år var hon.

Hon är fantastisk.

Den där mamman.

Inte tu tal om annat.

Kram

Augustifåglar och tiden är kommen...

Godkväll!

Och hon lyssnar. Anstränger sig och vänder ena örat till för att höra bättre. Hyssjar när de blir för högljudda där bak. Chipspåsar som prasslar och stör. Plötsliga skrattanfall när det är som mest spännande. När viktiga saker sägs. Avgörande saker. Det mest väsentliga. Naturen skiftar därute. Öppna fält och suddiga granskogar. Augustifåglar som till synes flyger planlöst omkring. Hon suger i sig varendaste ord. Och känner att det snart är dags.

Hög tid.

Tiden är kommen.

Kram

Det tycker jag är väldans märkvärdigt...

Godkväll!

Tänk att få ha en liten söt mormor som bakar världens godaste kakor och Karlspaderbullar och gifflar och lagar mat så god så man får dåndimpen och svimmar en smula och som stickar så det ryker och liksom är världens goaste och snällaste. Som har de mjukaste händer och det godaste hjärtat. Som har vackert vitt lockigt hår och som vi alla tycker så mycket om.

Idag fyller den där söta lilla mormodern nittiotre år. Och nu är vi fem generationer.

Det tycker jag är väldans märkvärdigt.

Mormor som var så yttepytteliten när hon föddes en solig augustidag 1922, på gästgiveriet i Dala Husby. Och en nervös blivande pappa som satt i ett fönster och åt körsbär frenetiskt och undrade när den där efterlängtade ungen skulle komma. Och till slut kom hon. Min lilla mormor. Och hon vägde bara ca 1800 gram och var en sisådär 38 cm lång.

Väldans tacksam att den där lilla lilla flickungen klarade sig.

Och sedan har jag ju en högt älskad bror som också fyller år idag.

Så grattis älskade mormor Ulla.

Och min kära bror Samuel.


Kram