Det kom ett mail...

Godkväll!

Nu behöver jag inte ligga sömnlös och stirra galet upp i taket och kasta mig av och an, få hastiga svettanfall och kraftiga nervösa attacker, i väntan på att vårt adventspiffande och julgarnerade hem kommer ut i tidningen imorgon och att vi blir till en visa i hela stan och ett offentligt åtlöje och ett spektakel, till allmän beskådan. Nu kommer ingen att klucka skadeglatt och peka på julgalningarna från Fagersta, eftersom det kom ett mail ikväll.

Troligtvis blev vårt hysteriska adventshus lite för mycket, ja, helt enkelt för mycket att mäkta med i tidiga november, eftersom självaste redaktören undrade om det var okej att skjuta på reportaget några veckor, då vi hade pyntat och dekorerat så mycket. Nöjd och tillfreds med detta lugnade jag ner mig. Tills nästa ångestattack kom. Reste mig hastigt och kvickt ur soffan, håret på ända och med något vilt i blicken. Jag vände mig till N med vanvettiga ögon, när jag insåg att vi hade ju inte tänt julstjärnorna, eftersom båda har en fånig och barnslig tradition att inte tända före självaste advent. Sakta gick det upp för mig. Vänta, hur tänkte vi nu? Hur kunde vi glömma detta?

Från att gå från ett tokpyntat hus i tidiga november, kommer ju vårt hus att framstå som ett adventshus helt i underkant, i minsta laget. Knappt pyntat alltså. Inga stjärnor tända. Ingen belysning på trappen. Herreguud, vad det kommer se torftigt, fjuttigt och spartanskt ut! Blev svettig igen. Vid tanken.

Plötsligen mindes vi vår första jul i Villa Bellevue. För fyra år sedan. Det hade kliat i fingrarna i sju långa år och när det äntligen började närma sig, så var vi som två julbesatta furirer och vettvillingar som svepte fram som virvelvindar. Vi började två veckor före advent och pyntade i fyra veckor. Konstant och oavbrutet. Kan ni förstå hur juligt vårt hus var... Det var så fruktansvärt mycket jul. En riktig Grinchenjul, Madickenjul, Pippijul, Fanny och Alexander jul... Okej, där överdrev och skrävlade jag kanske. Skarvade en smula.

Men vi har i alla fall sedan dess, allteftersom, lugnat ner oss och stillat oss. Angående julsmyckandet.

 Lite.

Kram

Vår matsal...

med självaste gamla kungen, Oscar II och drottningen Sofia...

Mingelkväll och gapflabb...

Godkväll!

Ni vet när man skrattar så att magen nästan vänds ut och in och när man typ, i princip, skriker rakt ut, samtidigt som man kippar efter luft så att tårarna sprutar och när man får ont i käkarna och nästan ont i huvudet och när man måste slå i bordet med en hand, för att liksom, åtminstone, försöka göra ett tafatt och men oftast lönlöst försök att dämpa sig lite. När man skrattat så mycket så att skrattet liksom är kvar och bubblar lite, långt därinne i någonstans, och när man sedan står hemma i duschen efter en skojig kväll, så skrattar man till igen när man tänker på allt roligt och himla tokiga och knasiga saker som sades under en härlig middag, med tjejerna på jobbet som man ser så sällan nuförtiden när man är hemma och jagar en liten Floriskorv, dagarna i ända, och låtsasbiter henne i armarna och pussar henne i nacken. Typ jämt. 

Så in i bomben roligt det är då att träffas igen och prata ifatt lite grann, skvallra lite och verkligen få fulskratta rakt ut och ingen bryr sig för alla fulskrattar så tårarna rinner och forsar, så att alla servetter på bordet tar slut och är blöta av skrattårar, och alla skriker och skrålar, rakt ut och slår med en hand i bordet. För att dämpa sig. Så makalöst befriande och så underbart att träffa människor, som man tycker om så mycket och som man kan skratta med. Rakt ut och inte så snyggt.

Den trevliga tjejkvällen började dock med mysigt julmingel på sagolika Lövparkens Trädgård, där det var en strålande julstämning med sprakande hemtrevlig brasa, glögg, julmust, mjuka oemotståndliga skumtomtar, vackra ljus, späda tomtar, prima julblommor, små granar, fina ljusstakar, lyktor, statyer, eleganta krukor och söta små krukor och massor av andra fantastiska julpinaler. Högt och lågt.

Det är så himla trivsamt på Lövparken och stämningen ikväll var så julig och gemytlig, så man ville inte gå därifrån, utan typ flytta in och rulla ut en sovsäck och fira jul där, om en sisådär sex veckor. När kroppen var full av angenäm julefrid och magen full av rosa skumtomtar och när vi klämt och kännt på allting, så begav vi oss vidare till en restaurang och åt massor av god mat och flabbade oss igenom kvällen. Typ.

Känner hur det bubblar lite fortfarande.

Långt därinne.

Kram

Maria hade pyntat så fint....

och det var vackra saker överallt!

Små söta flugsvampsbarn och små rara tomtebarn...

Glögg och godis bjöds till alla som kom...

Lövparken hade en massa fint att välja och vraka på, nu när det snart är jul och allt...

Fina ljusstakar....

och vackra lyktor...

samsades i denna underbara, sötaste lilla affär...

medan elden sprakade så där vänligt och trivsamt!

Julgalningarna från Fagersta...

Godmorgon!

- Titta mamma.... vad jag kan!

Liten Floriskorv gjorde sitt bästa för att tjorva trasmattor och skrattande, kasta uppblötta skorpor på golvet, men mamman och pappan kunde inte bli förargade på sin lilla gurglande korv, trots att de hade värsta städstressen och adventshetsen hängande över sig. De kunde inte hålla sig i skinnet heller, och fick inte så mycket gjort, utan var tvungna att pussa i lilla bebisnacken, mest hela tiden och dammsuga nya tillkommande skorpsmulor. Lilla korven var ju så slut och däven efter söndagens uppesittardag, så hon sov nästan hela måndagen, från och till. Troligtvis för att hämta ny kraft och krut till nya bus. Och däremellan tjorva trasmattor och kasta uppblötta skorpor.
Och skratta lite. Såklart.

Nu visade sig att reportaget redan kommer på torsdag. Vilket alltså innebär att vi får stå där med skammen och skämsstruten, att ha advent redan i tidiga november. Så var det med min briljanta och förträffliga idé.

Fast det får vi väl bjuda på.

Julgalningarna från Fagersta.

Den där jultokiga mamman och pappan, som har sex flickor på F.

Fast man blir ju i alla fall glad av stjärnor, glögg och pepparkakshjärtan. Tycker vi.

Så vi kör. Fullt ut. Redan i tidiga november.

Kram

Världens starkaste...

Florispippi, som är så go att man måste pussa henne i nacken, mest hela tiden... och får inte så mycket gjort!

Grannarna måste tro att vi är tokiga...

Godnatt!

Igår kom jag med den briljanta idén, tyckte jag då, att vi lika gärna kunde plocka fram adventsstjärnor och grejer, eftersom vi ska få besök av VLT:s bobilaga, imorgon. N hängde på direkt och hej och hå, vad det rotades fram adventsprylar och tingeltangel. 

Det tar ju bara en sån nedrans tid att piffa och puffa och samtidigt försöka jaga dammråttor med ena handen och med den andra, ranta efter en busig, rymningsbenägen Floriskorv, som förresten vägrar sova på hela dagen, eftersom mamman och pappan var så till den milda grad, kanonhyperstressade, så det t o m ångade jäkt och adventshets ur öronen.

Ja, nu badar hela Villa Bellevue i adventsstjärnor och små julgranar, glögg och pepparkakshjärtan.

Men, vi tänder inte stjärnorna såklart, förrän det är lovligt och rättmätigt.

Ja, nu har vi alltså advent i huset och det är bara den 11 november idag.

 Men mamman och pappan har nu ramlat ihop i två våta högar, och somnar vilken sekund som helst...

Så godnatt och kram

Såå fuskigt... jag veet! Men när det är dags att komma ut i tidningen, så är det ju förhoppningsvis stjärn- och grantider...

Storutrensning...

Godmorgon!

Jag stretade emot in i det längsta. Jag kämpade med näbbar och klor. Men när N öppnade pippiskåpet i köket, så fick jag till slut ge med mig, ge upp, känna mig besegrad och överbemannad. Det var bara att krypa till korset och kapitulera. Vilket förnedrande nederlag och ofattbar förlust.

Mina kära, älskade prylar hängde över kanten. De fullkomligt dignade ut när man öppnade skåpdörrarna. Jag har blundat och ignorerat det in i det längsta. Inte låtsas om det. Såg nu tyvärr att det oundvikliga var ett faktum. Jag kan inte ha 543 ljusstakar, 17 kandelabrar, 14 adventsstakar för stearinljus, 54 olika sorters kannor, 27 brickor och 106 kaffekoppar. Tydligen. Även om jag vill och även om de är vackra.

N var brysk och benhård. Han radade upp allt på matsalsbordet, i flera omgångar. Där fick jag stå och peka och välja. Det som jag ville ha kvar och det som skulle gå till loppis eller annat. Efter de första svettiga, kniviga och mödosamma minuterna, gick det plötsligt betydligt lättare. Jag pekade och pekade så det stod härliga till och fylldes, sakta men säkert, av en skön känsla. En lättnad. På något vis.

Jag, den största hamstern i mannaminne, hade plötsligen övervunnit mig själv och det gick det nästan inte att hejda mig, i allt pekande och bortrensande. Vi ska fortsätta idag. Kan knappt bärga mig i allt gallrande och sorterande.

Tänkte för mig själv. Ja, nu kan jag ju faktiskt köpa lite nytt. Igen.

Fast det sa jag inte, såklart.

Man är ju inte dum.

Eller hur?

Kram

Det här är en gammal bild, men jag har tjuvstartat nu, med lite adventspiffande.
Tänkte bespara er det sorgliga matsalsbordet, i alla fall idag...

I sin lilla näve...

Godkväll!

Den lilla Floriskorven rullar ihop sig som en boll på nätterna och ska ligga nära, nära sin mamma. Om mamman provar och försiktigt och varligt lägger ner det lilla knytet, så blir korven förtvivlad och helt utom sig och tårarna sprutar och när den trötta, dåsiga mamman tar upp knytet igen och lägger det nära, nära sig, så somnar korven sött.

På dagarna ska mamman bära och vyssja och sjunga vackra sånger i örat på korven, som säger: mmmmm och lägger pannan mot mammans kind och visar att hon tycker om henne så mycket. Mamman blir varm i hjärtat och får svårt att andas. Och blir vimmelkantig.

Som ikväll, när mamman skulle på körcafé och den lilla mammiga Floriskorven grät och var röd runt ögonen och helt bedrövad, då slet korven ut mammans hjärta som fick lämna kvar det hemma och gå på körcafé ändå. När mamman kom dit, med en klump i halsen och utan hjärta, så rann tårarna när barnens mormors kör sjöng vackra folkvisor och mormor hade flätor och ett förkläde som mammans gammelmormors mamma, hade sytt. Mormor var så fin och såg ut som en flickjänta och hela lokalen var pyntad med många saker från mammans gammelmormor.

Sorgsen mamma, med Florislängtan, kom hem och den lilla korven hade fått en fläskläpp när hon busat med sina systrar på F. Mamman grät en skvätt till och fick tillbaka sitt hjärta. Igen.

Floriskorven hade hållit det hårt. I sin lilla näve.

Så kan det vara ibland.

Så var det ikväll.

Kram

Älskade, älskade unge... som tar mammas hjärta. I sin lilla näve.

Kalas och Dunderklumpenberg...

Godkväll!
Vi hurrade och sjöng ,"Ja, må du leva" med en liten trumpetfanfar på slutet, och proppade i oss kanelbullar, chokladpudding och tårta, så det stod härliga till. Frida var glad och betedde sig fnissigt
12-årsaktigt och var dessutom väldigt nöjd och mycket förnöjsam, med sitt födelsedagsfirande igår och hela familjen stupade i säng med ett knakelibrak, helt utschasade, efter allt ståhejande och kalasande.

Satt hos frisören idag och tittade i spegeln, medan dundergrejerna skulle verka, och såg förundrad på vår lilla stad. Från en ny sida. Bakochfram och spegelvänd så såg den minsann lite mer spännande och intressant ut, och de där bergen i bakgrunden, är ju rätt snygga faktiskt. Varför lägger man aldrig märke till de där bergen? Trädklädda höga, skyddande berg, som omger varsamt, vår lilla stad. Ser ju nästan ut som Dunderklumpenberg...

Inte alls dumt.
Inte dumt alls, faktiskt.


Kram

Tänk att den här lilla skrutt-tjejen blivit 12 år nu...

det går ju såå fort! Både i backen och tiden...

Fridas födelsedagsfrukost...

och här en liten tårtmedhjälpare!
Ja, ska man äta upp eller ska man inte...