Att det måste vara bättre att bli ihågkommen som en med hjältemod...

Godkväll!

Och längst bak i det nittiotalscerisa glansiga albumet ligger ett ihopviket gammalt reportage. Och hon tänker att det var ganska bra på den där Turistbyrån i alla fall. På den tid det begav sig. Och så undrar hon hur det hade blivit. Om hon hade stannat kvar. 

Och så tänker hon att det nog förmodligen inte alls är så bra och speciellt nyttigt att gå omkring med ett megafrustrerat och argt pärmvärldshjärta om dagarna. Att man troligtvis inte alls blir sådär himla supergammal som man vill bli om man är grymt mastodontrasande och asförgrymmad mest hela tiden. 

Och att det gör så ont i hjärtat och att hon blir så innerligt ledsen och bedrövad när hon ser hela sin gamla stolthet bara monteras ner. Att hennes vänner slutar. Byter jobb. Att man bara pajar och raserar och har sönder. Smyger in orättvisor. Hur man bara kan stå och putta ner alltihop i avgrunden. Och envist hålla fast vid att det är det enda rätta. Att bara vänta. På kollapsen.

Och så tänker hon att det ändå är så enkelt. Så himla banalt enkelt att bli hjälte. Bli heroisk. Att göra skillnad. För om han där på toppen bara sade emot istället. Ropade att allt snart är för evigt försent. Slog näven i bordet. Stod på barrikaderna. Morrade och visade tänderna och sade att nu är det banne mig nog. Att ingenting ska pajas nå mer. Ingen mer kunskap ska få gå förlorad. Inga mer rasande och arga hjärtan ska logga ut och gå hem. Inte en enda till. För att inte komma tillbaka.

Att det skulle kunna bli som en amerikansk film. Där allt ordnar upp sig. På slutet. Och den modiga och rakryggiga bärs fram av lycksaliga och stolta armar klädda i blå skjortor. Till ryggdunkar och klappande händer. Under hurrarop och sång.

Så lägger hon tillbaka tidningsurklippet omsorgsfullt i albumet. Lyssnar på Bobban och Johnny Cash och tänker att det faktiskt är fredag idag. Slutligen och till sist. Och så funderar hon en smula på om tapperhet och kurage är något som är borttappat i vår tid. Och så ber hon en tyst bön. Hoppas. Att de som är där uppe där det blåser förstår att det bara är att ta chansen. Och att det brinner i knutarna. Och att det aldrig någonsin är försent att ändra sig.

Och att det måste vara bättre att bli ihågkommen som en med hjältemod. 

Än en som aldrig försökte.

Johnny Cash / Bob Dylan cover "Girl From the North Country"

Kram 

När man måste lova dyrt och heligt och på hedersord...

Godkväll!

Och hon har skärpt sig så länge och bitit ihop och låtsats. Hållit färgen liksom. Ja. Hållit ihop helt enkelt. Till och med övertalat. Varit hur entusiastisk som helst. Hållit stången. Men sista kvällen falerade det lite och hon blev pinsam och tappade greppet. Pyttelite patetisk. Grät sakta och bad tyst att han inte skulle dö. Snälla dö inte. Snälla. Medan hon koncentrerat radade upp gosedjur i Floriskorvens säng. Med en pingisboll i halsen. Han skrattade och tackade så mycket för uppbackningen och all pepp och positivism och påpekade ironiskt och lite småsyrligt att det kändes såå mycket lättare nu. Fast lovade och bedyrade dyrt och heligt att han inte skulle dö. På hedersord. Tio fingrar upp till Gud.

Kändes en smula lindrigare då. Och lite mer sockervaddsaktigt.

För den där lite egocentriska och gråtmilda. Som slapp lägga sig under kniven. 

Och när den där prinsesspappan ringde från uppvaket till den där nerviga och nagelbitande prinsessmamman och berättade att han efter nästan ett års lidande och smärtor från något onämnbart faktiskt äntligen kunde känna sina ben. Och vicka på tårna.

Och den där prinsessmamman tackade honom däruppe. Euforisk och själaglad. För lite tåvick. Och för att någon kär kommer få sitt liv tillbaka. 

Svalde ner pingisbollen. Och sade att det var tur för honom.

Att han höll sitt löfte.

Kool & The Gang - Celebration

Kram

Att vi alla letar efter lite magi...

Godkväll!

Och så hittar hon ett kort taget för typ tjugo år sedan och plötsligt känner hon att den där tiden bara skenar och rusar och att det gäller att suga ut allt som bara går och ha så himla kul man kan ha. Innan det är försent. Och att det gäller att inte försitta några chanser när det liksom bjuds upp. Och så hör hon på radion att "I feel alive when I´m close to the madness". Och tänker tillbaka på en galen vecka. Och att hon har gjort saker hon aldrig gjort förut. Men känt sig levande. 

Huset är upp och ner. Tvätten håller på att smita ut i en övergiven trädgård. Men hon har minsann inte försatt några chanser. I alla fall inte denna vecka.

"Some people pray to their God for some magic".

Och hon fattar det nu. Det är bara att sluta be. 

Man måste fixa sin egen magi.

Så enkelt är det. 

OneRepublic - Wherever I Go

Kram på er!

En porslinsaktig champagneskålande liten mormor...

Godkväll!

När man har en älskad liten mormor som är så söt så man bara vill lägga henne på mackan och käka upp na och som man kramar om och stryker över håret och är så rasande rar och väldans fin och så infernaliskt snäll och klok och förnuftig på alla sätt och vis. Och när man då får den stora äran att sjunga "Ja, må du leva" och skåla i bubbel och champagne med denna makalösa och vackra lilla spröda människa på hennes 94-årsdag så snörper det liksom till i hjärtat av lycka och salighet och den där kärleken därinne är så stor till en godhjärtad liten porslinsaktig champagneskålande liten mormor. Med små flickaktiga näpna små ben som dinglar från stolen. Där hon sitter vid bordet som dignar av hembakta Dajmtårtor och prinsesstårtor och giffelbullar och cornflakeskakor och nötkakor och Västanforskakor och goda skorpor och vackra blomster.

Och när man dessutom får krama om världens finaste lillebror som också har födelsedag och minsann fyller 40 år just idag. 

Då kan det hända att det där snörpet blir lite och en smula övermäktigt.

För ett lättrört litet barnbarn och en stolt storasyster.

Med ett hjärta på bristningsgränsen.

Kram

När små skruttkalufser trollar med tiden...

Godkväll!

Floriskorven...

Och medan de susar fram genom skogarna och när den varma augustisolen silar igenom granarna och sjön nedanför kastar retfulla solkatter tillbaka och när de ser den där lilla blonda kalufsen i bilen framför som viftar och gestikulerar i mormor och morfars lilla röda så är de plötsligt tillbaka för länge sedan och när en annan liten skrutta var med på äventyr. En liten Fideli med de lenaste kinder och den mjukaste lilla handen.

Och kanske allt efter det bara är en dröm. Att den rätta tiden faktiskt är då. 

Länge kändes det så.

Hela dagen faktiskt.

Att idag.

Egentligen är då.

Kram

Ifall det finns en pärmvärldshimmel...

Godkväll!

Ibland blir det tokigt. Ibland blir det fel. Ibland är det lite snurrigt och si och så med det där kom i håget. Och inte kan man kunna allt heller. Inte på långa vägar. Men den där magkänslan. Den som säger vad som är rätt och fel. Fast det kanske är fel ändå. Fast ändå rätt.

Men om det nu kanske finns en pärmvärldshimmel däruppe. Jag säger kanske. Så sladdar i alla fall hon och den där andra med lite för stort hjärta in på en kvalplats där idag.

Kram på er!

De Parislyckliga och kolsvart och ljummet och overkligt..

Godkväll!

De Parislyckliga på Café des 2 Moulins...

Och visst var det som en grisblinkning. Det visste hon ju. Men hon har minsann gått på de där kullerstenarna nu. På de där vimmelkantiga små sneda torgen. Kramat om den där snälla Amelie Poulain-fruktgubben med de rara bruna ögonen bland lutande och svajiga banan- och vindruvekartonger. Suttit på Café des 2 Moulins och drömt drömmar. Kanske om att göra gott. Kanske om en längtan.

Blivit avmålad i skenet av en gatlykta på Montmartres torg. Suttit på trappan framför upplysta Sacré-Coeur vid midnatt med hela Paris nedanför och fyrverkerier och nationaldag. Och alla sjöng med i "Ces Soirées-là" och "Casser la voix". Och det var stjärnor och kolsvart och ljummet och overkligt och som tusen och en natt. Och tiden stod stilla. Och Parisluften vibrerade.

Och hon har mumsat pain au chocolat och njutit av Edith Piafs toner från gatumusikanterna som annars brukar sitta hemma i dörrhålen i Bellevuehuset lite då och då och hon har smulat och ätit frasiga croissanter på vingliga caféstolar och sett julisolen gått upp över Paris hustak och torkat bort lite söt confiture från solvarma kinder och det har varit sena mysiga middagar i Aristocatskvarter och bland fullmånar och vackra röda sammetssoffor och tunga gardiner och känt att hon hittat hem. Och hon har varit heroisk och hjältemodig och gjort saker hon egentligen inte törs. För plötsligen satt hon tydligen i asläskiga pariserhjulet och plötsligt åkte hon tydligen upp i det där rangliga svinhöga Eiffeltornet också. Fast hon inte skulle. Och i hela långa trettio långa år har hon varit rädd. För att vara exakt. Och lovat sig själv att aldrig göra om det. 

 Men banne mig. Flög hon inte minsann över Jardin de Tuilier efteråt. På stappliga tappra och morska mammaben. Fast fjäderlätta. Och kanske en smula högdragna och pösiga.

Oövervinnerlig.

Kapabel att klara vad som helst.

Jojomensan.

Fast det kunde hon kosta på sig.

Den där förträffliga. 

Patrick Bruel - Casser la voix


Kram

Frukostutsikten...

Montmartres kvarter...

Älskad Frida...

Läskigt...

Lycklig...

En av tusen restauranger...

Pariserhjulet...