Konfirmation och ett hett efterlängtat korvkalas...

Godkväll!

Och då är Frida äntligen konfirmerad...

Fina Frida...

Och som vi längtat efter den där dagen. Som liksom skulle sätta lite och en smula punkt på en period på ett par månader som varit typ lite obarmhärtig och skoningslös och megabrutal. Och den där mamman och pappan har varit som två urvridna trasor och liksom inte riktigt i form och trim. Och nu är det bara att bums och tvärt rita ett hus och smälla upp det där huset fort som attan. Annars är det inget särskilt på tapeten. För övrigt.

Men lördagen den 9 maj visade sig i alla fall turligen moder jord sig från sin allra bästa sida och majsolen sken över vackra konfirmander som log ikapp. Och vi åt och fikade och vi speglade oss i Strömsholms kanal och liten Floriskorv fick äntligen och till sist sitt efterlängtade kalas. Och var treårslycklig och pakethispig och skulle prompt inte blåsa ut några tårtljus om det stod en hel hoper nyfikna och tittade på.

En jättefin dag och en nöjd Frida.

Och en lycklig Florpa.

Och en nöjd mamma och pappa.

Och ännu en sak att checka av.

Kram

Filippa hade komponerat sin outfit själv...

Likaså Flisan som slog till med två olika färger på Conversen, dagen till ära...

Sedan firade vi denna treåring samtidigt...

Hög koncentration...

Frida vid vackra kanalen...

Och de finaste...

När man gnisslar tänder och morrar och gråter blod...

Godkväll!

Förra sommaren. Bågen dignar och endast en lite tvååring kan springa igenom...

Om man nu liksom går och drömmer om en djungelliknande trädgård och gamla yviga päronträd och syrenbersåer och häckar höga som himlen och rosenrabatter och dignande äppelträd och klematis som klättrar överallt och blomsterbågar och liksom växsådetknakargrejer och ha det lummigt och grönt och skönt så kanske ni kan ana en smula hur det känns när man inte har det så och när det äntligen har växt upp litegrann på en plätt och så måste man typ klippa ner alltihopa så att det bara återstår några bruna kvistar i gräsnivå.

Ja.

Då gnisslar man tänder och morrar och gråter blod och det skär i hjärtat.

Och så håller man alla tummar och tår att det ska växa och gro.

Och är lite pensionärsglad åt regnet. Och har vett att uppskatta det där majdropparna som dimper ner och gnuggar händerna när solen kikar fram. Sådär emellanåt.

Minsann.

Fredagskram

Och så här ser det ut nu... Måste till en högre och stabilare konstruktion. Till mammans fasa...

Att få ett kvitto på att det var värt det...

Tänk att man nästan glömt bort allt slit. Allt knog. All oro. Knapra tider. Torftiga tider. Kärva tider. Alla skador som han drog på sig. Den kära. Allt kämpande. Alla som tyckte man inte var riktigt klok.

Hur vi ändå envetet och envist körde på. För kärleken till ett hus. Och till varandra. Att vi ändå trodde att vi skulle köra det i hamn. Att det skulle gå. Mot alla odds. Att det faktiskt i princip var ett omöjligt uppdrag. Att ingen i Sverige någonsin har flyttat ett lika stort hus förut med stående timmer. Att ingen förut varit lika tokig.

Tänk att det finns människor som förstår det. Som förstår bedriften. I alla fall kan ana. Som man nästan glömt bort. Nästan förträngt.

Att man blir så varm i hjärtat. 

Att känna ödmjukhet. Inför ett hus. Att försöka bevara dess själ.

Och tänk att man kan bli så otroligt och in i nordens glad och tacksam för en utmärkelse och för ett vackert diplom. Att få ett jättefint omnämnande och uppmärksamhet. Ett kvitto.

På att det var värt det.

Fantastiskt.

Och svindlande.

Kram

Spirande vår och sköna maj och ett helt liv som passerat...

Godkväll!

Felicias fina majbrasa...

Och så har det nästan plötsligt gått en vecka igen. Och mamman och pappan har haft en varsin elefant på bröstet. Men nu är äntligen och till sist en älskad svärmor, farmor och en mammas hus tömt och städat. Och ett helt liv har passerat genom våra händer och det var med både ett tungt vemod och samtidigt ett lättat hjärta som vi låste dörren igår.

Och då var det snöstorm i januari. Och nu är det spirande vår och sköna maj. Och björkarna har slagit ut och det är full blom i rabatten och vitsippor som trängs i backen. Men det gör fortfarande ont. Och det är fortfarande omöjligt att ta in. Och vi tror fortfarande och är fast övertygade om att hon nog snart kommer farande i den röda bilen. Eller på cykeln. Med blåbärsfingrar och hemgjord saft i korgen. Har bara haft lite semester.

Men vi har firat Valborg och stått och tittat på den gigantiska elden tills kinder blev kokheta och känt att nu är det minsann vår på riktigt.

Och igår hade vi vispad grädde i hennes fina skål och vi åt kladdkaka med banan och njöt av solen som lekte tafatt däruppe bland stojiga moln och vi tyckte nästan att hon vinkade till oss där vi satt på nyutplockade utemöbler. Och mamman var så där in i bängen bänklycklig och hängatvätt glad igen.

Som hon brukar vara.

Så där i början av maj.

Kram

Trimchippade söndagar och nöjda virvelvindsflickor...

Godkväll!

Frida

Och så den där helgen då. Den snabbaste i världshistorien. Typ. Och vi har skickat den Tuvstarraktige till Turkiet på fotbollsläger och vi saknar minsann den där målvakten. Men vi har fått umgås med henne som nyss kommit hem från Spanien och det är inte klokt vad den där magen växer och vad de där långhåriga ungarna far och flänger. Och äntligen Norbergs marknad och ögon som glittrat och karusellflickor som har längtat så det värkt och som vanligt marknadsmys hos världens snällaste bror med fru och den där familjen som inte skäms för sig stannade tills det blev sena kvällen och ingen ville gå hem. Och med kokosbollar och grillat och ambrosiakakor i magen så var liksom den lördagen slut.

Och det är väl fasligt vad söndagar ska vara trimchippade nu för tiden.

Och den där kungen och drottningen till de där nöjda virvelvindsprinsessorna är lite helgmosiga nu.

Fast nöjda.

Såklart.

Kram

Fanny efter sjuttiofjärde gången i virvelvinden...

Karusellkorven

Marknadsflisan

När man älskar Benny Brun med sitt överläppsfjun...

Godkväll!

Det är nästan så vi svimmar och tuppar av och dör sötdöden en smula när lilla Floriskorven säger att hon ääääälskar Benny Brun med sitt överläppsfjun. Och speciellt när hon drar hela harangen med fjun och allt och sedan så pussar hon skärmen och har ett synnerligen starkt Bennybegär och en lidelse en pytteliten stund varje kväll. Och efter en stund med Magnus Ugglas berättarröst är den där pusskorven väldans nöjd och förnöjsam.

Och kär.

Och ja.

Vi tar oss för pannan och dånar.

Och funderar om vi ska äta upp na till middag.

Kram

Och hon känner att hon tror...

Godkväll!

Men hon känner att hon tror. Tror att saker och ting kommer att ordna sig. Till slut. Och till sist. Att det faller på plats. 

Att det radar upp sig. Lägger sig i ordning. Trasslar upp sig.
Nystas upp.

Går hennes väg.

En dag. 

Det tror hon.

Och hoppas.

Axwell/Ingrosso - On My Way

Kram