Den där Tuvstarraktiga har åkt till London...

Godkväll!

Och den där med håret. Den där Tuvstarraktiga. Har rest till London och mamman och pappan suckar och blir lite nostalgiska och tillbakablickande och minns fluffigt åttiotalshår och Piccadilly och Harrod´s och fish and chips i skrynkligt tidningspapper och spökhus och superläskiga London Dungeon och evighetslånga köer till Madame Tussauds och liksom hela den där coola Londonandan som rådde då. Typ någongång vid Stormaktstiden. Och hissnande och stupande livsfarliga trärulltrappor rakt ner i avgrunden.

Så nu är hon där. Hon med håret.

Och mamman och pappan kramade om. Och önskade lycklig resa.

Samtidigt.

Inom dem.

Tyst.

Rasade armageddontankar.

Kram

När man var ful som stryk och aldrig skulle hitta någon som skulle tycka om en...

Godkväll!

15 år och drömde om långt hår och om en massa annat ouppnåeligt...

Älskar den där känslan att teleporteras tillbaka i tiden och likt en häftig och oförberedd Vicks Blå-inandning så står man plötsligt i hörnet i Folkets Park och är olyckligt kär och spanar ut över ett gungande hav eller är tillbaka till det gamla skrivbordet där man skrev i gamla slitna dagböcker och drömde om framtid och lycka och den där tiden då ett år var som ett helt liv och en vecka var som en hel evighet och när allt var som ett oskrivet blad och när man trodde att ingen i hela världen förmodligen skulle kunna tycka om en. Absolut inte en enda. För att man var ful som stryk.

Den där känslan när man råkar passera en doft och man hux flux är sexton år igen och tuggar Toy och har Jane Hellen hår och kajal och Clearasil och Date-parfym. Den röda. 

När man sitter i bilen och radion skrålar och vips och med ens är fjorton igen och vill blir fotbollsproffs och flytta till Italien och ha en flashig lägenhet med klinkersgolv och miljarders palmer. 

Eller hittar ett gammalt kort i en bortglömd låda. Och så är man där igen.

Hastigt och oväntat.

Ni vet.

Den där känslan.

Fredagskram

Grus under vintertrötta och hoppsastegslängtande fötter...

Godkväll!

Lunch ute i värmande marssol...

Mamman har liksom ingen ro och tålamod när datorn är seg som sirap efter installation av nytt antivirusprogram och hon har knappt orkat tittat åt sin forna gamla bästis utan blir lite sur och matt och har inte riktigt tid att vänta i tusen år och funderar om det verkligen är riktigt rätt och om det är meningen att det ska ta ljusår att stilla sig efter ett knapptryck.

Sedan skäms hon som en hund över sin bortskämdhet och divalater och skulle ha pyttelite stryk minsann och hon har faktiskt saknat sitt skrivande och lättande på hjärtat. Och våren har liksom tjuvstartat och fusksmygitigång och det är inte klokt vilken lycka och salighet det är att kisa och bli lite blind mot marssolen som nästan smält bort varendaste liten snögnutta. 

Och det är numera grus under vintertrötta fötter som är lite hoppsastegslängtande.

Inte dumt alls.

Eller hur.

Kram

Och blir lite lycklig när flickor på F tjuvat mobilen och man hittar sådana här bilder...

Som om himlaportarna står på glänt...

Godkväll!

För en kort sekund. Knappt märkbart. Så är det liksom hål i molnen och solens strålar tränger och letar sig ner. Ser märkligt ut. Och vackert. Som om himlaportarna står på glänt. Som att någon kikar ner. På oss. Som portaler. Genom tid och rum. Och vi kikar upp. Och undrar. Hur de har det. Där uppe. Och strålarna värmer oss. Vintersjälar. Här nere.

 Som stänger av glas.

För en kort sekund.

Och vi tinar upp.

En smula.

Daniels Jojk - Jon Henrik Fjällgren

Kram

När man liksom är de mest smarta och klyftigaste som finns...

Godkväll!

Får inte nog av de där stunderna. Där allt ska avhandlas fast man inte hinner avhandla ett dugg. Inte ens kommer ikapp. Bara liksom snuddar vid allt viktigt och på alla framtidsplaner och pensionstryggande superhemliga strategier. Fundra på alla listiga metoder och sluga system och diskutera fiffiga utkast och projekt. Och fånga upp alla spännande och rafflande förslag och idiotsäkra idéer som slungas fram och tillbaka i det svagt stearinljusupplysta rummet.

Det är liksom som om genier och ljushuvuden spelar lite tankepingis typ. Och vi måste bara vara de smartaste och mest begåvade på den här sidan av jordklotet. De är vi alla fall väldigt ense och överens om. Kanske inte de ödmjukaste. Och de mest blygsamma.

Finns liksom inte riktigt tid för det.

Dock väldigt klyftiga och skarpsinniga.

Typ extremt.

Och vi längtar till nästa gång.

Kram på er!

Fräkniga ungar och solblekt hår och jord under naglarna...

Godkväll!

Längtar efter blå himlavalv och gassande solstrålar och underhållande fågelsång och killande grässtrån och kladdiga saftglas och nybakade kanelbullar och oändliga badtimmar och en bok under näsan och sova tills man vaknar och sommarlovslediga fräkniga ungar och solblekt hår och jord under naglarna och rosor och pelargoner och hängmattor.

Så här i början av mars.

Men, guu vad jag längtar.

Kram

När trasiga hjärtan behöver jämka upp en smula...

Godkväll!

När man är helt slut och typ urvriden och lite tom och liksom slut som artist och gråtit floder efter allt sorgligt. Både liten som stor. Så är det rätt skönt att bara åka iväg någonstans och sjunga ikapp i bilen och liksom bara vara och gå omkring och hålla händer och hålla om och dricka varm choklad ur höga vingliga glas och få njuta av supergoda kladdkakor och fantastiska smörgåsar på ett vackert värdshus och sitta i gamla röda sammetsstolar med krusiduller och kanske sitta och knäppa sig och kanske man börjar tokskratta så det bubblar och skvalar och rinner över och tårar som sprutar och att man verkligen känner att det var välbehövligt. Och lite nödvändigt. Att trasiga hjärtan behövde jämka upp.

En smula.

Kram

Önskar jag hade en gammal telefonkiosk förresten...

Sista dagen i februari...

Att få avsluta helgen med världens mysigaste kalas hos barnens kusin Matilda, kändes mysigt...