Mamman som gråtit i två dagar står i köket och bakar en päronkaka och lyssnar till den vackraste av musik. De skrattar i sovrummet. Allihop. Även den som verkar ha nio liv och som har en ängel som vakar över henne. Hon den där bullriga och kramiga och som har skrämt livet ut alla och är blå överallt och som gråter när hon vänder på sig.
Hon skrattar därinne. Hon som fått blodet att stelna i mamman och pappans ådror. Som har fått mamman och pappans hjärtan att stanna.
När mamman sitter i pärmvärlden och en röst som gråter ringer och säger att barnet vårt är påkört. Utanför pärmhuset. Och mamman känner att hon ramlar ner i en avgrund. Tappar andan. Frågar. Vilken av dem? Känner att hjärtat slits ut. Springer ut. Fast det inte går. Att springa. På ben som inte bär. En trasig mamma som kramar om sitt barn. En mamma som säger att allt blir bra. Som bryter ihop när hon lite senare tar emot en blå skrynklig plastsäck med sönderklippta kläder.
Och mamman som gråtit i två dagar och som har ett huvud som gått i två bitar. Som försökt gråta ut smärtan därinne. Och har ett hjärta som är naggat och sargat. Som önskar att det var hon. Istället. Står där i köket bredvid päronkakan och lyssnar till den vackraste av musik.
Och tänker.
Åh, gode Gud.
Tack.
Tack!
Kram
