Stunderna som räknas...

Godkväll!

Mitt ibland omaka strumpberg och smuliga golv och urdruckna mjölkkartonger och torrsopor som aldrig tycks komma iväg till sopstation och pantflaskor och oklippta gräsmattor och vilda djungelrabatter och kiv och tjafs och kvällströtta och gympapåsar och räkningshögar och läxor och målningsprojekt och skavda golvlister och den eviga tvätten och smutsig disk och dammråttor och matlådor och scheman och jordiga fotbollsskor.

Så finns de där stunderna.

Stunderna som räknas.

Kram

Inte alls representativ eller presentabel...

Godkväll!

Alldeles för mycket tacochips och bullar måste mamman proppat i sig. Eller så har statliga grå och tråkiga plåtskåp en tendens att krympa dess innehåll. Det stramar och spänner och har sig och det fattas knappar och axelklaffar. Mamman tackar Gud för gummisnoddar. Och torkade skor riskerar att explodera vilken sekund som helst. Med ett poff. Och gå upp i rök. Och hon gäspar och har sig och har inte riktigt vant sig vid okristliga gåupptider. När månen lyser och alla sover. I snarkande hus.

Nä. Den där mamman ser typ ut som en urvriden disktrasa. Hålögd och dan. Inte alls så värst representativ. Eller presentabel. Alls. Faktiskt.

Och kniper ihop lite med ögonen när det smäller. Ovan som sjutton. Tänker fel tankar. Istället för att fokusera. Koncentrera. Har lite andra grepp i ryggmärgen. Inga nymodigheter. Typ norra Europas mest ringrostigaste. Lyssnar och tar in. Låter klokt. Dock svårt att lära gamla hundar att sitta. Får nog köra på ryggmärgsgrejen. Ett tag till.

Det blir nog bra.

Kanske.

När det gått ett tag.


Kram

När man är så glad att man nästan går sönder...

Godkväll!

De orkar knappt bära kassarna för de har varit och handlat på världens bästa affär och hos bästa grannen och Felicia säger att hon inte kan tro att det är sant. Att det händer. Att hon är så lycklig och nöjd så hon inte vet var hon ska ta vägen. Och de där kloka sexsårsögonen liksom bara lyser av shoppinglycka och hon typ flyger fram de där metrarna fram till det gula Bellevuehuset.

Och säger att det är världens bästa dag.

Och säger att hon är så glad så hon nästan går sönder.

Kram

Och mamman får lov att lova att försöka bli över hundra...

Godkväll!

En ganska så liten Fideli och en väldigt liten Felicia...

Om hon kunde krypa in under skinnet så skulle hon göra det. Hon är febrig och varm och ögonen hängiga och hon sitter så nära hon bara kan och håller mammans hand det hårdaste hon kan. Hon är sex år och undrar hur gammal mamman är när hon är trettionio och sjuttionio. Mamman räknar efter och säger att hon kanske inte lever när Feberflisan är sjuttionio. Att man inte vet. Och att man inte kan bli hur gammal som helst.

- Men, man kan väl bli över hundra år, mamma?

- Jo, fast man vet ju inte...

Och sedan får mamman lova att hon ska försöka göra allt för att bli över hundra år och sedan får hon trösta en liten Flisa som inte vill att det ska finnas någon död och dumma och otäcka sjukdomar.

Alls.

Och mamman håller med.

Åh, vad hon håller med.

Och kramar tillbaka,

Det hårdaste hon kan.

Kram

        

Feberdrömmar och anar höstens intåg...

Godkväll!

Anar höstens intåg. Kan förnimma den där känslan. Luften är lite klarare. Himlen lite högre. Och en efter en faller de som käglor. Flickor med blossande kinder och kokheta pannor. Feberdrömmar och farmors röda vinbärssaft. Tjocka täcken och varma sockor. Håller små händer och stryker bort krångliga hårtestar. Kramar om och puffar kuddar.

Det är på gång nu.

Och sommaren. Den riktiga. 

Kommer inte åter.

För den här gången.

Kram

Och mamman är allt lite kär. I den där Sonja...

Godkväll!

Bysten Sonja...

Mamman var liksom lite kär. Som hon kan bli. Då och då. Den här gången gick hon och tittade på henne länge. Hela långa sommaren. På Lövparkens Trädgård. Hoppades att ingen annan skulle ta henne. Och så äntligen.

Äntligen flyttade hon hem. Och mamman går och tittar på henne. Då och då.

Och hon är så glad.

Och allt lite kär.

I den där Sonja.

Kram

De ska ha sådana där glimtögon som är lite självlysande...

Godkväll!

Barn ska springa och hoppa och vara sorgfria och fulla med bus och upptåg och toka sig och klättra och ha sådana där glimtögon som är glada och lite självlysande. Då och då. De ska inte alls ligga hopkrupna och ha feber och ont i halsen och vara sjuka och slöa och slappa och ha sådana där glansögon. Som hänger och slänger och knappt orkar hållas öppna. Och sådana där som gör att mammor och pappor blir superoroliga och ängslas och har sig.

De där barnen ska inte alls ligga och vilja sova hela dagarna. Eller bara vilja sitta i knä. 

Och bekymrade mammor och pappor får stryka pannan och varma hårtestar.

Och blir sorgsna och nojjiga.

Nä. Så ska det inte alls vara.

Inte alls.

Kram