Världen blöder och det är så fruktansvärt fel...

Godkväll!

Om man försökte förtränga och skjuta bort att hela skogen brinner och att fler än någonsin kämpar därute så kunde man låtsas någon sekund att det aldrig har hänt. För solen lyste idag och blå himmel här och där. Ingen klaustrofobisk dimma och eldlukt. Men man bär med sig det hela tiden. Och man lider så med de som drabbats så hårt. Tänkt på den polis som skadat sig idag. Och hur allt är som en mardröm. Att vi inte är odödliga. Osårbara. 

Tänkt så mycket på den övriga världen. Att jag har fått känna på en promille av den rädsla och skräck. Som dem. Som dem som förlorar sina hem. Sin familj. Sina barn. Varje dag. Där det inte finns några färger kvar. Där bomber faller. Färgar världen grå. Att inte ha något kvar. Ingenting. Något är fel. Så fruktansvärt fel. Tragedier som går över ens förstånd. Omöjliga att ta in. 

Tänkt att jag är tacksam.

Jag har känt solen mot min kind idag.

Och jag ser färger.

Och jag kan andas.

Och jag är tacksam.

Kram

Att ha överlevt programmet "Anders tar parti"...

Godkväll!

Jag dog inte. Bara nästan. Såg ut så här hela programmet. Generad. Men Anders var bra. Och Anna. Och alla andra. Och Fideli, Fanny, Filippa, Felicia och Flora var med på ett hörn också.

Och ja. Jag överlevde.

Fast bara nästan.

Det var på nypen.

Kram på er!

Den där rasande elden och planen som inte kan lyfta...

God förmiddag!

Villa Bellevue vid lunchtid igår. Höljt i dunkel...

Himlen visade upp sitt värsta fyrverkeri när vi skulle gå och lägga oss. Man vågade inte riktigt somna. Vi räknade till arton ljusblixtrar på en minut. Allt var tilltäppt. Stängt. Kokhett. 

Läget är fortfarande osäkert. Farligt. Overkligt.

Elden är inte under kontroll. Och vi väntar fortfarande på superplanen.

Får en knut i magen när man läser om den avlidne unge mannen och mannen som skadades i branden.

Ser på kartor hur den där elden rasar vilt i skogarna och hur stor den egentligen är.

Obegripligt stor.

Läser om hur skogsarbetare, bönder och brandmän kämpar som djur. Poliser som åker skytteltrafik. 

Och vi är rädda.

De säger nu att läget i skogen förbättrats en smula. Att spridningen är lite mindre.

En smula.

Vi är glada för smulor.

Men allt kan ändras. Och röken är tät. Extremt tät.

Och planen kan inte lyfta...

Kram

Brandröken ligger som Lutzendimman...

Godkväll!

Vår trädgård i eftermiddags...

Det är otäckt. Läskigt. Brandröken ligger som Lutzendimman över Fagersta. Vi gör inget annat än att titta på nyheter och hålla oss uppdaterade. Vi fasar för att elden ska sprida sig. Och det gör den hela tiden. Åt olika håll. 

Vi väntar på vattenbombplanen som aldrig kommer. Det är stekhett. Snustorrt. Solen orkar inte genom molnen. Det luktar eld. 

Vi är rädda.

Vi tänker på dem som drabbats så hårt. Redan.

På dem som kämpar i skogen.

På min bror med familj som bor i Norberg.

På vindarna som byter riktning. Och fart. På eldklot som rusar i luften och tar eld i trädtopparna. Eld som sprider sig som en löpeld. 

Vi är rädda.

Kram

Rädd på riktigt nu!

Det brinner ganska nära nu. Den sprids med vindens hastighet. Människor evakueras. Får bära skyddsmasker för den intensiva brandröken. Få fly hals över huvud. Får kasta sig i sjöar för att rädda sig. Brandmän som möts av plötsliga brandväggar och får sätta sig i säkerhet. Sommarens varmaste dag och mer eller mindre full storm.

Vi har stängt alla fönster. Alla dörrar. Den väldiga röken syns runt omkring oss. Vi hör helikoptrarna och sirenernas tjut. Bara någon mil ifrån oss regnar det brända barr från himlen. Aska faller och skyn är svart och solen skymd. Den värsta skogsbranden i modern tid. Barnen är rädda.

Vi är rädda.

På riktigt.

Kram på er och alla tappra som kämpar för att släcka denna hemska eld.

Den där känslan och superpirr...

Godnatt!

Den där känslan att äntligen få träffa gamla fina vänner och äta gott och prata tills den annalkande augustinatten är kolsvart och man måste tända ljus i ljuskronan ovanför bordet för att ens kunna se. Och det där varma och omslutande. Det där ljumma och att man kan sitta i linne och shorts och inte ens frysa. Det minsta lilla.

Flickor på F som är superpirriga och ivriga och som ska iväg på äventyr imorgon bitti och som knappt vet till sig och helt omöjligt kan gå och lägga sig för allt superspännande. Men som äntligen och till sist somnar i en liten hög. Huller om buller.

Den känslan.

Med goda vänner. Roliga saker på g. Och den där hullriga och bullriga.

Tycker jag om.

Hemskt mycket.

Faktiskt.

Kram

- En himla tur att just du födde mig!

Godkväll!

Mamman och pappan ska hålla ett litet försenat födelsedagskalas och som sig bör så måste det ju fejas och stökas lite extra.

Lillflisan far runt och gnor och plockar och sorterar och lägger undan och grejar och donar. Sedan går hon fram till mamman och lägger sitt lilla ljusa huvud på sned.

- Mamma, du hade en himla tur att det var just du som födde mig!

Mamman skrattar och rufsar om den där ljushåriga lilla sexåringen och håller fullständigt och totalt med och säger sedan: - Absolut, en himla tur! Och säger efter en liten tankepaus. - Tänkte du på något speciellt förresten?

-Ja, säger den där kloka och förståndiga ungen. - Eftersom jag är så himlans hjälpsam och duktig såklart!

Mamman skrattar och känner sig i denna sekund så otroligt lyckligt lottad som hade turen att få föda en sådan godhjärtad och tjänstvillig och bussig liten fejarperson.

Kram