Så det värker i bröstet...

Godkväll!

Hon springer det fortaste hon kan och de små benen går som små trumpinnar på gräsmattan som fortfarande är septembergrön efter den bästa sommaren i mannaminne och det ligger små gula löv här och där och hennes hår står som en sky omkring henne och hon ser ut som en ängel och springer med armarna utsträckta och kramar om sin mamma och klappar henne på ryggen och kastar sig ner på gräsmattan och snurrar runt och skrattar och bjuder sin mamma på gräskaffe och stryker henne på armen som om hon vill fråga om det var till belåtenhet och mamman tänker att nu skulle hon egentligen ha suttit på ett kontor och stirrat ut genom fönstret. 

Och önskat att hon var här.

Här på den höstvarma gräsmattan. Med gula björkslantar överallt. Och med en liten korv som bjöd på gräskaffe och som sprang omkring på små trumpinneben. Och som kramades då och då. Med ett hår som stod som en sky. Som nästan blev lite sagoaktigt när eftermiddagssolen sken genom lönnarna.

Mamman är glad att hon rev av alla kanonerna och hela artilleriet på en gång.

Så himmelens glad.

Så det värker i bröstet.

Kram

Jane Hellen-hår och Blå Blom-längtande...

Godmorgon!

Ända sedan jag gick på Domus och hade permanentat hår som luktade Jane Hellen och tuggade Hubba Bubba jordgubb och hade lappade jeans, så har jag drömt om porslinet Blå Blom. Vet inte hur många gånger jag känt på detta porslin och vänt på tallrikar och koppar och sockerskålar och gräddsnipor som stod på Domushyllorna och tyckt att det var fasligt och förskräckligt dyrt för en student. 

Men kanske en dag. Kanske.

Har inte Jane Hellen-hår längre och har numera hela jeans, men såg ändå på långt håll att det såg ut som något som liknade min ungdomsdröm på loppisbordet. Låg några tallrikar framme och jag sade att jag önskade köpa dessa. Tittade inte ens på baksidan. Spelade ingen roll. De var så nära min Blå Blom-dröm som det bara gick. Kände dock inte exakt igen den blå grejen på porslinet. Den snälla damen sade att hon skulle slå in tallrikarna och jag sade att jag kunde komma tillbaka. Döm om min förvåning när jag fick ta emot tre plastkassar med inslagna tallrikar. 

- Du har gjort ett fynd, sade den raraste damen när hon räckte över kassarna.

När jag kom hem och vände på tallrikarna så stod det Gustavsberg under. Först då förstod jag vad det var jag hade köpt. 

Och jag hade återigen lockigt Jane Hellen-hår och kände jordgubbssmaken och drog längtansfullt med fingret på Domushyllan.

Där jag stod vid min diskmaskin. Med 32 tallrikar. För 75 kr.

Och var så Blå Blom-lycklig.

Som man bara kan bli.

Kram

Kärlek till engelskt rött...

Godmorgon!

Var tidigare engelsk röd och sedan grön... Och nu röd igen.

Dessa underbara varma och strålande vackra septemberdagar passar det väl alldeles ypperligt att passa på att måla lyktstolpe och ytterdörrar som blivit solblekta och flagiga av tidens tand. Egentligen är det sista sekunden att måla med den segtorkade linoljefärgen, men dessa torra och fina dagar kan man inte låta gå till spillo och förfaras. 

Lyktstolpen är gammal, men tillhörde inte huset från början. Dörren kommer från Uppsala och är från 1888 och var den stora ingångsdörren till ett flerfamiljshus. Så det har passerat några stycken genom denna dörr. Under årens lopp.

Tänk om den kunde berätta.

Åtminstone viska lite grann.

Kram

Bort med tornet och allt annat konstigt...

Godmorgon!

Filippa går och slänger med vattenflaskan och är märkbart röd i ansiktet efter Högby Alpina-träningen. Plötsligt säger hon att hon önskade att vi hade ett mera normalt hus. Mamman ser förbryllad och oförstående ut. - Vad menar du, Filippa?

- Jo, säger hon allvarsamt. Jag skulle verkligen önska att pappa kunde bygga om och gärna ta bort det där tornet också, så det blev mera som ett hus som alla andra har. Det är lite drygt när de pratar om vårt hus och kallar det för slott och så. Och så kunde han ta bort allt annat konstigt som sitter på huset, så det blev som ett helt vanligt hus.

Mamman, som försökte se allvarlig ut. Och tänkte på de miljarders projekt som skulle behöva göras. Som låg på vänt. På hög. På alla planer. Bara man hade tid och ork. Så att bygga om huset var ju liksom lätt som en plätt och bagatellartat i sammanhanget och när man ändå höll på liksom och pappan skulle säkert göra vågen och tummen upp och göra hurrarop och klappa händerna. Sade sedan i sansad ton, samtidigt med respekt för den lilla flickan och hennes känsla av att vilja smälta in och inte vilja sticka ut:

 - Ja, Filippa. Vi går hem och föreslår det för pappa...

Kram

Konstigt hus...

En liten suddkorv utan hyfs och fason...

Godmorgon!

Det är fasligt vad svårt och knivigt det är att fånga den där rappa och kvicka Floriskorven på bild nu för tiden. Illersnabb och på bråkdelen av en sekund är hon ute ur bild på ett nafs och på ett litet kick. Mamman springer efter och ropar stopp. Bara ett litet ögonblick. Bara en liten stund. Snälla lilla korv. Helt utan framgång och förgäves. I en handvändning kutar hon runt hörnet på rappa och flinka ettochetthalvtårsben.

Busflorpis bara skrattar och ränner och remmar iväg.
Ingen hänsyn och respekt alls. Eller hyfs.

Och fason.

Kram

- Men stanna!

- Hallå!

Idag vill jag bjuda er alla på fika och säga tack...

Godmorgon!

Äntligen fredag och jag skulle så gärna vilja bjuda er alla på fika och varm sockerkaka och kladdiga bullar och tala om hur himmelens glad jag är för att så många kikar in till oss i Villa Bellevue och skriver så rara och fina kommentarer som gör mig så väldans in i bomben glad och jag skulle be om ursäkt för att jag själv inte alltid hinner med allt och kika in hos er andra som jag skulle önska mellan eget skrivande och tvättande och diskande och städande och strykande och bäddande och röjande och allt matlagande. Ja, ni vet.

En gör så gott en kan.

Så ett hjärtligt och innerligt tack.

Från mig.

Och nu hugger vi in på bullarna!

Kram

Puss och hej då, lilla plyschkorven...

Godkväll!

Mallig och stolt liten Floriskorv vinkar adjö till mamman, då hon ska ut på promenadäventyr med storasyster Frida, som korven tycker så mycket om och håller så kär. Lilla Florpan får en kram och och puss på kind och en hög med filtar i vagnen att sno in sig och korva runt i och alltid och utan undantag somnar liten plyschkorv. 

Typ direkt och på studs.

Säkert som amen i kyrkan.

Varenda gång.

Kram