Älskade Floriskorven...

Godmorgon!

Flora gör luftsmackpussar hela tiden så att man blir helt galen och får pusspanik och korven skrattar så hon kiknar. Hon är så himla kittlig på låren också, så när mamman inte är så snäll och inte kan låta bli att köra en liten snabbkläm, skrattar korven så himlans gott och ålar sig i famnen. Och tjuter högt. Det liksom kliar till i mammans nävar, så att hon ibland bara måste köra ett litet kläm. Mamman snurrar runt på Floriskorven och pussar henne på ryggen, så det killas och korven fnittrar förtjust.

Sen dansar de tätt intill och tar en tryckare.

De gör de alltid.

Och korven mumlar: - Mmmmm...

Kram

Kan man inte tro idag...

Godkväll!

Det var nästan så jag undrade om Frida var från vettet i morse när hon gick upp kl 05.30, och åt en ordentlig frukost och sedan stack ut och sprang en halvtimme. 

Minns att jag också hade några sådana där tokryck i tidiga tonåren. Gick upp i ottan och stack ut och sprang i morgonsolen. Kan man inte tro idag. Helt underbart var det i alla fall. Synd att de där rycken är så kortvariga bara.

Nu var det länge sedan det var något ryck över huvud taget.

Typ ett par år. Eller så.

Kram

Magnetröntgen och klipulver och loppor överallt...

Godmorgon!

Som om man vore en liten bubbla som håller på att spricka när som helst...

Alltså om någon säger åt en att du måste ligga blixt stilla i ca 30-40 minuter och man inte får röra en fena, då blir man ju helt knäpp och lite fröken tvärtemot och vill inget annat än att vifta på tårna eller röra sig åtminstone pyttelite. Det spänner i hela kroppen och till slut börjar musklerna nästa krampa för att man ligger med högerfoten i en lite konstig ställning och man måste tokkoncentrera sig på att ABSOLUT inte röra sig en endaste millimeter.
 Supersvårt och värsta bedriften ju.

Dessutom är det jättehöga läskiga, dunkande ljud hela tiden som man hör väldigt bra och tydligt trots att man har hörlurar på sig och lyssnar på Bruce Springsteen och Prince på P3.

Igår kväll var jag på magnetröntgen, då jag äntligen tagit mig i kragen till sist och besökt en läkare för min stackars fot. Har haft ont i 7 1/2 månad, men ni vet hur det är... Man tänker hela tiden att det går väl över. Till slut. Vill ju inte springa och pjoska stup i kvarten för struntsaker. Typ.

Så knäpp är jag alltid när det gäller mig själv. När det gäller andra hojtar jag alltid högst av alla: - Meen, heerreguuud, det där måste du ju söka för! Vad väntar du på! Ring! Nu!

Nog minns jag den gången när jag fick tokskäll av sjuksköterskan när jag hade ignorerat min halsfluss och tänkte som jag brukar att det ger sig väl och blev superdupersjuk och fick värsta halsbölden och har aldrig varit så sjuk i hela mitt liv. Akut in på STORA lasarettet, utan att passera gå. Samtidigt hade jag skalat av en flik av tummen på ett rivjärn och tummen var stor som en mindre falukorv och galet röd och bultande. Tänkte att det går väl över och skar upp tummen två gånger för att tömma den på var. Man vill ju inte springa i onödan liksom.

Ja, ni fattar. Är huvudet dumt får kroppen lida. Eller nåt sånt.

I alla fall, så undrar man ju. När man ligger där i den där magnetröntgengrejen och tittar upp och studerar mönstret i takplattorna, så kliar det liksom överallt. Som om det vore klipulver på hela kroppen.

Eller loppor.

Eller känns det bara så för att man inte får?


Kram

Soffmåndag och välbehövligt tokryck...

God förmiddag!

Mamman tokar sig och försöker spänna gäddhänget och visa musklerna och Felicia skrattar åt sin larviga mamma. Fick vända i dörren till dagis imorse, då den hemska sjukan härjade, så det blev soffmys istället och Felicia valde att se på Gladiatorerna. Inte mammans favvoprogram direkt, men ganska mysigt att dricka O´boy och äta nybakat bröd och lyssna på Felicias glädjetjut och höra vilka gladiatorer hon är, för tillfället. Hon kan nämligen tydligen vara flera på en gång. Fascinerande faktiskt.

Det förfallna hemmet håller förresten på att gro igen, så mamman måste göra ett par tokryck och röja av det värsta.

Fast det är väl inte så himla bråttom.

Kram

Att leva sin dröm och gamla franslampor...

Godkväll!

Fideli och hennes trevliga, fina och duktiga Rytmus-kompisar!

Hela lördagsförmiddagen gick vi och velade om vi skulle åka ner till Fideli eller inte, då hennes skola hade festival på Dynamo i Norrköping. Vi ville så gärna, men de hade först lovat snökaos, men sen såg det lite bättre ut så åkte vi iväg med lilla Floriskorven, medan småtjejerna åkte till farmor.

Ju närmare vi kom, ju mer snöade det och det var ett snötäckt vackert Norrköping vi kom fram till. Det var redan skymning när vi promenerade genom stan och stora snöflingor singlade ner. Inne på Dynamo var det många olika scener och späckat schema för alla som skulle framföra sina alster. Det var nästan som en drömvärld därinne, mörkt och skumt med massor av röda och orangea gamla franslampor och antika röda plyschsoffor. Alltmedan stora vita dasslock sakta ramlade ner från himlen, utanför de stora fönstren.

Alla var så duktiga och Fideli och hennes kompis Julia sjöng, så det gjorde ont i hjärtat. Får se om det kanske går att lägga ut något senare.

Lyckliga åkte vi hemåt i snöyran och kom som tur var helskinnade hem till Villa Bellevue igen.

Sent omsider.

Men lyckliga unge. Lev din dröm.

Kram

Florpisen rynkar på näsan åt Fideli och tokar sig...

Den lyckliga flickungen bor nämligen i närheten av dessa vackra kvarter...

Dessa hus är från 1700-talet...
(suddig mobilbild, då batteriet i kameran tog slut)

Hur mysigt som helst... och lite suddigt...

Teatersoppa och fredagsdisco...

Godkväll!

Då har då teaterhjärtat som klappar fått sitt och mamman är lycklig och glad. Det behövs inte så mycket för att göra mamman lite nöjd. Lägg därtill lite champinjonsoppa och trevligt sällskap och en hel del skratt så har du en perfekt kväll.

Sedan är det fullt fredagsdisco här hemma och Felicia har deklarerat att hon har minsann ett viktigt telefonmöte kl 14 i morgon, på sitt kontor, men att hon måste hitta sina bilnycklar först och hon är dessutom tvungen att köra igenom sina dansnummer. Så de sitter.

Kan inte bli bättre.

Kram

En liten Svampfloris och coola dansmoves...

Godkväll!

Typisk Florismin...

Mamman torkar tårarna när "En unge i minuten" går i repris på TV:n och Felicia sitter i soffan med ögon stora som tefat och helt klistrad och säger förvånat: - Mamma, det kom en bebis...

Sedan fortsätter hon: - Åh, en sån där liten pyttemössa fick Flora också när hon föddes!

- Ja, säger mamman. Rörd. Och kan inte för sitt liv fatta att det var för ett år sedan.

Sedan är det inget mer med det och vi stänger av och tar en varsin kopp choklad och sedan kör vi disco på vardagsrumsgolvet. Flyttar undan sofforna och Felicia kör värsta showen och Floriskorven sitter och gungar med och tokskrattar högt, när Felicia far runt och svänger med sitt långa hår.   

Svampkorven önskar nog också att hon var en stor femåring, som kunde köra värsta Markoolio-stilen med lite coola dansmoves.

Men snart så. Det står väl inte på.

Kram

                                                          

Hon är dock superbra på att säga: - Ptrooooooo!
 Det är inte mamman...

Men, några tuffa ettårsmoves kan hon i alla fall...