Stök och bök och storslagna planer...

Godkväll!

Känner mig hela tiden på språng, på väg mot något håll och någonstans, hit och dit och här och där. Ena handen lägger i en tvätt och man stryker lite snabbt med den andra. Ringer viktiga samtal som man inte får glömma, samtidigt som man rör i grytorna och matar Floriskorven med höften. Man blir liksom lite som en bläckfisk och som försöker håller tjugoelva saker i huvudet. Ibland går det inte så bra. Knyter krångliga skosnören med armbågen samtidigt som man plitar ner en inköpslista och tömmer diskmaskinen, när man ändå håller på. Springer lite snabbt på föräldramöten, rafsar ihop sängarna medan man dammsuger av det värsta. Lyssnar på lästräning och läxor med ett öra samtidigt som någon försöker berätta något spännande och funderar på framtidsdrömmar och renoveringsplaner och kommande rosplanteringar.

En arbetskamrat sade en sak till mig en gång, när man var hyperduperstressad upp till tänderna och hade nerverna utanpå och man bara ville att tiden skulle gå så fort som möjligt så att allt skulle bli klart med huset någon gång. Gärna hoppa fram ett par år eller så.

Han sade: - När du blir äldre kommer du att komma på och se tillbaka på den här tiden och tycka att den var den bästa i ditt liv. När det var fullt upp med livliga busungar, stök och bök, storslagna planer, byggdamm och tapetbord. 

Jag brukar tänka på det ibland.

Kram

Fångad i språnget...

Önskar det gick sirapssakta och superlångsamt...

Godkväll!

N plockar med dagens post och pratar om livförsäkringar och efterlevandeskydd.

Frida pratar om hur fort tiden går och att det bara är några månader kvar av sexan och sedan hux flux ska hon börja sjuan, konfirmera sig, ta studenten, bli vuxen och stor. På riktigt. Hon säger att hon får tidspanik och vill sakta ner, så det går sirapssakta och superlångsamt.

- Ja, och vips så är du lika gammal som mig, säger jag. Det går jättefort.

Hon fortsätter och menar på att tjoff så är hon gammal och sedan är det bara döden kvar och så ligger man där. 

Med ens så knyter det till i bröstet, jättehårt och gör nästan lite ont. Får svårt att andas och känner att jag inte heller vill att allt ska gå så himlans fort hela tiden, utan vill också att det ska gå sirapssakta och superlångsamt. Känner att det kommer tårar och bränner i halsen och tänker på den där filmen där den lilla pojken säger: - Det är väldigt kort tid man lever, om man tänker på hur länge man ska vara död...

Känner på riktigt nu att man måste ta vara på tiden och verkligen njuta varje dag. För varje dag är en dag av livet. Inte bara tänka framåt hela tiden. Utan här och nu. Nu och här.

Bland disk och stryktvätt. Bland fiolträningar, skolskjutsar och räkningar. Bland Bolibompa och sagoläsning. Bland kramar och hårrufs. Bland pussar och danssteg.

Säger till Frida att vi ses ju i Nangijala.

Sen igen. Allihop.

Och tårarna rinner.


Kram

Liten dansande Filippa!

- Att du aldrig i livet ska dö...

Godkväll!

Felicia säger att hon inte vet varför hon skrek så högt, bara för att hon inte fick som hon ville och säger att hon inte vet varför det blir så. 

- Jag vill vara snäll, men ibland är det så svårt, säger hon tyst.
Jag ligger och håller om henne i vår säng för hon säger att hon vill ligga hos mig. Torkar bort tårarna på kinden och arget går över på en gång och hon säger förlåt och kramas. 

Hon säger att hon älskar mig mest i hela världen, rymden, planeterna och stjärnorna. Och hela Kina typ.

- Oj, säger jag. Kina är långt bort.
- Ja, har du gått dit någon gång och köpt kinamat? frågar hon nyfiket.
- Nej, Felicia. Kina ligger på andra sidan jorden, svarar jag och pussar henne på blöta kinden.
- Jaha, oj, svarar hon.

Jag frågar henne vad hon önskar sig mest i hela världen.

Hon svarar: - Att du aldrig ska dö. Att du aldrig i livet ska dö.

Jag kramar henne jättejättehårt och får ont i hjärtat.

Kram

Vi har inte så tokofta ostron hemma...

God förmiddag!

Fanny

Om man liksom mest är med van med falukorv och köttbullar och snabbmackisar och inte så värst världsvan så blir man lite chockad och känner sig inte så belevad när man blir bjuden på ostron och champagne. I lördags kväll var vi bjudna på middag hos Rikard och Anna och det var en meny som inte gick av för hackor minsann. Vi fick löjromstoast, gratinerade havskräftor, potatiskaka och Filet Mignon, med hemmagjord bearnaisesås och kantarellsås och till efterrätt pannacotta med björnbär. Jag fegade ur och vågade inte svepa ett ostron och ångrade mig bittert efteråt att jag inte provade, nu när jag hade chansen. Vi brukar nämligen inte ha ostron i kylskåpet hemma. Inte så där tokofta i alla fall.

Vi hade så himla roligt och trevligt och mätta och glada spelade vi musikquiz halva natten.

På söndagen hasade vi mest omkring som två vålnader. Flora var dock pigg och på alerten, då hon sov sött nästan under hela middagen. Man blir liksom lite halvseg när det är fest och kalas två dagar på raken. Vi hade sedvanlig söndagsångest när Fideli packade ihop och åkte iväg igen. Kramkalas och på återseende. Tomt i huset. Saknad i hjärtat.

På kvällen åkte jag och småtjejerna till kyrkan på ljusfest. Det var bara det att vi åkte till fel kyrka. Den rätta låg ute i skogen och en kvarts bilresa härifrån. Marschaller överallt och vi bjöds på varm choklad med vispgrädde och limpsmörgås med ost. Sedan tågade vi till kyrkan med tända facklor och hela långa, långa allén var upplyst med marschaller hela vägen och det var så vackert att det gjorde ont.

Den söta lilla kyrkan var helt släckt, förutom ett endaste ljus. Vi smög in och satte oss i en ring längst fram i koret. Därefter tändes endast levande ljus upp och vi sjöng "Tänd ett ljus". Precis som vi gjorde på bilfärden dit, i kör, solo och i kanon. För full hals. Vi brukar göra så.

När vi gick ut och facklorna hade brunnit ut lyste stärnbilderna så otroligt klart på himlen, mellan krackelerade moln. Som i en saga. Som när Mio, Jum-Jum och Nonno spelade flöjt runt lägerelden på Gröna Ängars ö.

När vi kom hem fick vi ett ledsamt besked. En kär vän hade gått bort.

Vi tände ljus för henne igår. Med sorg i hjärtat har världen blivit lite fattigare och vi kommer sakna henne så.

Cyndi Lauper - Unchained Melody

Kram

Söta kusin Matilda och Felicia tyckte det var så spännande...

Filippa

Felicia tände ljus i kyrkan...

Sunday Bloody Sunday och världens knäppaste mamma...

Godmorgon!

Floriskorven gör roliga miner och skrattar åt sin mamma och tycker säkert att hon är världens knäppaste eftersom mamman skuttar omkring och tror att vardagsrumgolvet är en gigantisk arena och lever sig in och önskar så innerligt att hon hade befunnit sig på Slane Castle den där varma sommarnatten och tokhoppar och sjunger för full hals och får nästan lite tårar i ögonen när hon tänker på varför den där sången skrevs och när hon hör alla namn som dog den där blodiga söndagen, på Nordirland 1972.

Tror nog att det är hennes favoritlåt, all time high. För några dagar sedan höll Fideli tal på engelska i skolan om den här låten. Det går i arv. Man kommer inte undan.

Korven sitter på golvet och gungar med. Mamman ser nöjd ut.

Det är säkert Florpans favvis också.

U2 - Sunday Bloody Sunday

Kram

Faktiskt himlans märkvärdigt...

God eftermiddag!

Fotograf Alvina Rickardsdotter

Floriskorven tyckte nog det var en väldans konstig dag igår. Alla var supersnälla hela långa dagen och sjöng vackra sånger och kom med roliga paket med jätteskojiga vackra snören och man fick kladda med banantårta och bullar och ingen sa: - Ajabaja. Men är man bara en liten korv så kanske man inte förstår att det faktiskt är himlans märkvärdigt att fylla ett år och att mamman och pappan och alla systrarna på F är ju så kära och förtjusta i sin lilla korv, så alla var lyckliga och glada, men samtidigt lite vemodiga för alla typ skakade på huvudet för det kunde väl ändå inte vara möjligt att det gått ett helt år.

För hon fanns väl inte i somras?

- Näe, hon föddes väl typ i september - oktober. Nån gång.

Så känns det. Typ.

Flora, var dagen till ära, vaken i 15 timmar, med en kort sovpaus på 20 minuter. När de sista gästerna gick vinkade hon lite lamt, på Ria Wägner-vis, och strax därefter var det godnatt. Kan väl varenda människa förstå att man känner på sig att nånting spännande ska hända och inte kan man väl sova då?

Men det tar ju liksom på krafterna att fylla år. 

Fotograf Alvina Rickardsdotter

Fotograf Alvina Rickardsdotter

Men det är ganska kul också. Speciellt om man är en liten Busflora och har en hel uppsjö med systrar att busa med.

Nu har vi alltså en liten ettåring här hemma. 

Helt overkligt och ofattbart.

Puss på dig, Floriskorven!

Kram

Fotograf Alvina Rickardsdotter

Fotograf Alvina Rickardsdotter

Hurra för Flora!

Godmorgon!

De skulle vända den lilla direkt på morgonen. Men det kom ingen. De hade fullt upp med alla kejsarsnittsfödda bebisar som tagit nödutgången. Nästan vid lunchtid kom de in. Jag låg som ett urlakat spöke på britsen. Hålögd och rödögd efter all gråt och sömnbrist. Kunde inte äta något heller. 

Nytt ultraljud. Bebben låg kvar i tvärläge. Gjorde ett sista försök och bönade att få ett kejsarsnitt. De kunde väl bara klämma in mig emellan. Lite snabbt så där. Jag sade rent ut att jag inte orkade föda något barn. Var för svag och så slut till kropp och själ. Kände att mitt förnuft och sans höll på att rinna ut. Men de var benhårda.    

Fick sätta mig upp i sängen och de gjorde i ordning den så att den blev som en stol ungefär. De vände bebisen en gång till och sedan skulle de ta hål på hinnorna. Jag var rädd och tårarna rann. De hade inte tagit slut. Konstigt nog.

Det forsade vatten. En barnmorska fick sitta och hålla fast bebisens huvud så att det inte skulle flytta sig. Satt så länge. En timme. Minst. Sedan när huvudet var på plats fick jag sitt kvar ett par timmar till. Blixt stilla. Det sipprade vatten hela tiden. Plaskade ner på golvet.
Likt mina tårar.

Sena eftermiddagen var det dags för droppet igen. Kände efter 20 minuter att det kändes fel. Oerhört fel. Det var en sådan kraftig smärta. Alldeles för ont. Sade till, men de sa att det var bra att det hände något och skruvade upp droppet lite till. Efter en liten stund gick det inte att gå längre. Sa att det gjorde fruktansvärt ont. För ont. Det ska inte kännas så där. Fick till svar att det var bra och så skruvade de upp droppet igen.

Smärtorna var nu nästan ohanterbara. Bad att de inte skulle skruva upp mera. Det gick bara inte. Jag hann inte med. - Jo, det är bra att det sätter lite fart. Sedan skruvades det upp ytterligare ett snäpp. 

De frågade om jag funderat på smärtlindring. Jag kunde inte svara. Var bortom sans. Lade mig ner på sängen, på sidan. Kunde inte prata. Kände hur bebisen skruvade ner sig. Det gick så fort. Alldeles för fort.

- Du är öppen fyra cm, säger barnmorskan. Sedan hör jag inget mer. Är helt borta. Inne i mig själv. Tänker att nu dör jag nog. Fyra centimeter. Jag kommer att gå i två delar, för jag måste ju krysta nu. Jaha, det var det. Det är här jag ska dö. Det är dags nu.

Jag hör inte att direkt efter att barnmorskan sagt fyra cm, så säger hon i samma andetag sju cm. För så fort går det. Jag hör bara fyra och befinner mig i skärselden och tänker att nu är det slut. Jag hör inte heller att barnmorskan ringer på kejsarsnittsdoktorn, då bebisen inte mår bra och blir så stressad av den där superatomvärken.

Det är bara en enda värk. Den tar inte slut. Den bara fortsätter och fortsätter. Ingen vila. Jag tittar upp och möter barnmorskans blick. Hon nickar och säger: - Krysta nu.

Efter några minuters kämpande glider bebisen ut. Jag var utanför porten och vände.

 Nästan som en utomkroppslig upplevelse. Från fyra cm tills bebisen kom ut, på en kvart. Efter 33 timmar på förlossningen. Gick igenom fem skiftlag. Om det var jobbigt för mig, så var det nog ingenting jämfört med att födas.

Tårarna rann nerför kinderna. En flicka! Precis som vi visste! Lyckan visste inga gränser, precis som det är för alla föräldrar som får ett barn i sina händer. Oavsett hur man får det. Hjärtat går nästan sönder!  
Jag kan inte förklara hur lycklig jag var. Hur lättad jag var att hon levde. Vi ringde först till Fideli och hon sa: - Åh, kan hon inte få heta Flora? Vi tittade på varandra och sedan på underverket och sa:
- Jo, det är nog en liten Flora.
- Flora betyder blomma, det blir jättefint, sa vi i mun på varandra.
Och torkade bort tårarna.

Idag ska lilla Flora blåsa ut sitt första födelsedagsljus!

Vår älskade lilla Floriskorv!

Kram

Storasyster och lillasyster på BB

Precis när vi kommit hem...