Självaste Jesusbarnet, med en meter hår och "Love Actually"...

Godmorgon!

 

Äntligen jullov!

Filippa har varit lite pirrig och spänd ett tag nu och sett fram emot att få vara självaste Jesusbarnet i förskolans julspel, på julavslutningen i kyrkan, precis som Fanny var för två år sedan. Talade om för henne att det skulle nog gå bra för det var ju bara att ligga i korgen och vara blid och ljuv. 

Igår var det äntligen dags och Filippa var väldigt bestämd på den punkten att Jesusbarnet minsann skulle ha långt utsläppt hår. Åskådarna såg julspelet med tårar i ögonen och barnen sjöng så fint och vackert så det inte var klokt åt det, och när Fanny, tillsammans med två klasskamrater, gick fram och sjöng en vers ur "Tänd ett ljus", samtidigt som saliga Filippa gjorde sitt allra bästa för att se mild och nyfödd ut, ja, då blev det nästan lite för mycket av allt det rara och goda. Ett sånt där minne som man vill låsa in i ett speciellt utrymme i hjärtat och ta fram nån gång, då och då. Kanske någon gång man känner sig lite nedstämd och behöver muntra upp sig lite och få upp humöret och känna lite värme i hjärtat.

På kvällen var det godispåsutdelning av snälla tomten på svinkalla stan och sedan var det äntligen dags för den årliga julkonserten med mormors kör och det var ju bara så vackert och finstämt att det skar i hjärtat och man blev ju så full av julstämning och julefrid, att man liksom önskade att det var jul jämt med högar av snö, knarrande gator, tända ljus, saftiga saffranssockerkakor, adventstjärnor, granar, fina julkort, sorgliga vackra julfilmer och glitter.

Året om. Jämt och ständigt. Hela tiden.

När man kom hem och höll typ på att frysa ihjäl, med hela håret fullt av stora vita snöflingor, men samtidigt hade mängder och ett överflöd av julkänsla i kroppen, så skrålade man "The First Noel" i duschen, med lite operaaktigt och med väldigt sopranig röst. Inspirerad av kvällens skönsång. Gick väl sådär.

Men jag ska banne mig skriva en julsång. Det bestämde jag mig för. Där och då.

Om inte det var nog så avslutades denna sprängfyllda julfeelingdag med den underbara julfilmen "Love Actually", med olika lyckliga slut. En perfekt och fulländad dag, helt enkelt. Upprymd och glad, under täcket i soffan. Glömde t o m bort, för en stund, att bilen gick sönder idag.

Tänker dock fokusera på andra saker och inte låta det ta död på min julglädje. Eller att jag tokfryser och att halsen känns som taggtråd. Eller att jag egentligen borde sluta att äta lättsaltade chips, hela tiden, med Fresh Island-dipp.

Sen ska jag skriva en sång. Ja, det ska jag.

Typ som Koppången.

Eller något åt det hållet.

Hur svårt kan det vara...

Kram

Felicia var tokimpad av Filippas skådisinsats och siktar på samma roll om två år...

Ett suddigt, men lyckligt litet Jesusbarn i sin lilla korg...

Felicia utanför kyrkan...

 Passade på att mata änderna med bröd, när vi ändå var där!
Sedan åkte vi hem och värmde oss med varm choklad och bullar...

Mest på hela jorden, rymden och stjärnorna...

Godkväll!

Felicia och liten bebisFlora!

Man undrar vad som rör sig i huvudet på snart en liten femåring, med långt, ljust och tovigt hår. Två kvällar på raken har Lillflisan kommit fram till mig, kramat mig och frågat samma fråga. 

Igår sade hon:

 - Mamma, vet du hur mycket jag älskar dig? Sedan tog hon bort mitt hår i pannan och såg allvarlig och högtidlig ut.

- Nej, hur mycket, frågade jag. Och försökte att se förvånad ut.

- Mest på hela jorden, rymden och stjärnorna. 

Som om det var den självklaraste sak i världen.

Himmelens rörd och innerligt glad kramade jag henne länge och extra hårt. 

Ikväll kom hon återigen fram till mig och frågade:

- Mamma, vet du hur mycket jag älskar dig?
Med en mycket allvarsam ton.

- Nej, hur mycket då?

- Mest på hela jorden, rymden och stjärnorna.

Återigen gav jag henne en lång kram och pussade henne på pannan.

Sen kom det...

- Mamma, jag vill inte att du ska vara död.

- Nej, det vill inte jag heller, svarade jag. 

Därefter skuttade hon iväg och fortsatte sin lek som om ingenting hade hänt och hennes långa hår stod som en sky efter henne.

Kvar i soffan satt jag. Rörd och tagen. Lämnad kvar.

Glad att jag inte var död.

Kram

Päronplättar och en Florisfebertrasa...

God eftermiddag!

En liten snoris Floris....

Mamman får bära runt på en snorig och febrig Floriskorv som mest och hela tiden hänger som en trasa på mammans axel. Röda och glansiga ögon och ingen matlust och varm som en bakugn, emellanåt. Alla säger "stackars" och pussar den lilla korven på den heta pannan som man kan steka ägg på och stryker henne över de röda blossande och torra vinterkinderna.

Livade upp lite när mamman köpte majskrokar och hastigt och lustigt låg det majskrokar överallt i Villa Bellevue, men ingen bryr sig att de trampar in uppblötta majskrokar i strumporna utan alla vill bara att lilla korven ska pigga på sig och bli sitt vanliga ålande och glada jag igen.

Och lägga huvudet på sned och visa symaskinsgaddarna.

Och säga dada.

Med en sån där urgullig gurglande bebisröst, så att alla smälter och måste pussa korven omedelbart och på en gång, utan att passera gå, i goaste lilla nacken, precis där håret går ihop i en liten snibb och därefter snusa in de där supermjuka stråna hon har i sin tofs. 

Som en liten palm däruppe.

Kram

Lite spaghetti kan man ju alltid peta i sig. Om inte annat blir ju mamman glad...

Igår gjorde vi Jamie Olivers päronplättar, världens enklaste och snabbaste mellanmål, som t o m barnen själva kan göra.
En kopp mjöl, en kopp mjölk, ett ägg, lite bakpulver och rivna päron i smeten.
Succé med youghurt och ringlande honung över. Mums!

I grevens tid...

Godkväll!

Eftersom mamman kan vara en riktig slarvmaja och liksom har en förmåga att skjuta upp saker och ting till sista sekunden och alltid och för det mesta i grevens tid, så beställde hon inte årets skol- och dagiskort förrän det var några minuter kvar, den där sista beställningsdagen, för att man skulle få sina efterlängtade kort före jul.

Ja, det blir ju lite mer spännande då. Lite mer dramatik i vardagen. 

Så att säga.

Så nu är hela matsalsbordet överbelarmat med fina fotografier på alla flickorna på F.

Mamman blickar belåtet ut över härligheten.

Ganska och rätt så nöjd med sig själv.

Hon gjorde det igen.

Kram

Djungelvrål och halvätna chokladpraliner...

Godkväll!

Känner att det kanske är dags att ta tag i julkortskrivande och paketinslagning snart. På kyliga glasverandan, med vackra isrosor i de spröjsade rutorna, står superhemliga och undangömda påsar vars innehåll skulle behöva få lite vackert omslagspapper och vackra snören och fina etiketter med sirliga bokstäver.

Men man måste göra tråkiga vardagliga saker också, som att sortera barnböcker, damma det gamla bokskåpet, plocka i filmer i sina fodral och dammsuga under barnens sängar och förvånat och häpet hitta en hel hög med salta djungelvrål och halvätna chokladpraliner, som mamman och pappan letade febrilt efter på söndagskvällen, då det stora choklad- och sötsuget satte in, oförhappandes och plötsligt.

Mamman som är helt lakritsgalen och saltbesatt, sörjde nog djungelvrålen mest.

De hade liksom suttit fint nu.

En sån här måndagskväll.

Som denna.

Kram

När man är så trött och somnar mitt i "Ellens äppelträd"...

När decemberkvällen är så där magisk och nästan lite övernaturlig, ungefär som i en Astrid Lindgren-saga och lika förtrollande vacker som i ett Harry Potter-äventyr och luften är full av förväntan och förhoppning och snötyngda granar och tända stearinljus, så passar det väl alldeles ypperligt att hålla lite kalas och ha en liten bjudning för goa vänner så man får kramas lite, äta lite gott, skratta och bara må så där förfärligt förträffligt bra.

Floriskorven var i sitt esse och höll ut till sena kvällen och kröp nyfiket under matbordet och plockade tappade smulor och annat smått och gott och petade och pillrade på spännande lackskor och rosetter. Höll på att somna flera gånger, men fick som genom ett under ny energi och krut och kunde hålla igång ett tag till. Visade stolt att hon kunde stå och hålla i kakelugnsluckan med två fingrar och balansera och vaja fram och tillbaka samtidigt som hon speglade sig i luckan och skrattade glatt till en liten sötnos mittemot.

Trötta och gäspiga vinkade vi adjö och mamman lade sig i sängen med tre småtjejer och läste ur "Ellens äppelträd" som hon tycker så mycket om, eftersom det ser precis ut som mormor och morfars hus i boken och en efter en somnade alla sött.

Även en matt, men mycket förnöjd mamma.

Med ett slitet exemplar av "Ellens äppelträd" i händerna.

Kram

Mysigt med lite kalas...

Liten bus- och sprallFloris håller låda...

och spelar ut hela registret!

En liten trasig och sönderläst bok...

När sover Kodjo egentligen...

Godnatt!

Sitter och funderar på när Kodjo i Musikhjälpen egentligen sover och att jag själv förmodligen och alldeles tvärsäkert alltjämt sover synnerligen för lite och borde ha lagt mig för länge sen. Helst igår. Men har man liksom jämt huset fullt av skratt, bus, jagis, tovigt hår, snöiga vinterstövlar, tuschpennor överallt och på alla håll och kanter, blöta gympapåsar, fixa förväntansfulla och pirriga barn som ska på fredagsdisco, skjutsa hit och dit, kors och tvärs och huller om buller på hala och sliriga decembervägar i kolsvart mörker, svagt upplysta av orkeslösa gatlyktor, som det snöar ihärdigt och oupphörligt i ljuset under. 

Ja, då är det ganska skönt att få en liten stund för sig själv, slölyssna lite på Musikhjälpen, höra på tvättmaskinens eviga varv i bakgrunden och diskmaskinens pip, äta upp de där sista chipsen från fredagsmyset, fundera lite på livet i allmänhet, tänka på vad vi ska äta i morgon, pussa godnatt på sovvarma drömmande barn och blåsa ut fladdrande ljus.

Känna att man är oerhört lyckligt lottad. Som har ett hem, tak över huvudet, vatten i kranen. Kan äta sig mätt. 

Att man är född i rätt land.

Leve Musikhjälpen!

Hurra för en typ övermänsklig Kodjo, som aldrig sover.

Hurra för mig, som är typ likadan. 

Eller inte riktigt kanske.

Men typ.

Godnatt och kram