Fidelilängtan och Krunegård...

God förmiddag!

Liten älskad Fideli!

Fideli var ledig igår och här gällde det att ta tillvara på varje sekund, som hon var hemma. Snart skulle man återigen se ryggen på sitt stora hjärta, med en meter långt hår, åka iväg med en stor väska på axeln. Ännu en gång. Och ha en stor klump i halsen.

Med glögg och pepparkakor och en underbar och mysig film som "Miraklet i New York", med lyckligt slut, så blir man len och mjuk inuti och varm och glad i hjärtat. Och man tror på tomten.

Floriskorven sov tungt på Fidelis bröst. Storasyster gosade och snusade tovigt Florpishår, så mycket hon bara orkade. För att fylla på förrådet. För att härda ut.

Tvärt och hastigt ändrades allt och vi fick åka till lasarettet med Fideli. Remiss till ett annat sjukhus och sedan fick hon åka till ytterligare ett sjukhus. Det ordnade sig till sist, men hon ska tillbaka och kollas upp senare. Så det var ingen fara. Tack gode Gud!

Pappan kom hem mitt i natten, och somnade strax. Efter 45 mil. 

Med Fidelisaknad i sitt bröst.

Mamman låg länge vaken. Oroade sig.

Längtade.

Efter sin Fideli.

Idag lyssnar mamman på Krunegård, eftersom dottern gjort detsamma hela helgen.

 Och låtsas.

Att hennes stora tjej är hemma.

Markus Krunegård - Korallreven och Vintergatan

Kram

Huvudet på sned...

Godmorgon!

Älskade lilla Flora!

Stup i kvarten, i ett i ett, oupphörligt, oavbrutet, ständigt och jämt, gång på gång, mest hela tiden, ideligen och i ett kör så lägger Floriskorven huvudet på sned och ler och visar symaskinsgaddarna. Alla i hennes närhet säger: - Åh, vad du är söööt, och sedan måste man bara ta upp den lilla korven, för det går inte att låta bli, och det vet hon så väl och då blir hon så lycklig och skrattar och lutar sitt lilla huvud med ruffsigt flygigt hår, som luktar pasta och tomat, och kletar ekologisk lasagne över hela axeln och tröjan, men då lägger hon bara skyndsamt och kvickt sitt sockersöta och näpna lilla huvud på sned igen och gurglar gulliga bebisljud och man kan omöjligt bli förargad och man bara måste pussa på den såskladdiga kinden, för det är omöjligt att låta bli och man kan inte annat, och man glömmer bort att man har lasagne här och där och överallt.

Och över hela munnen.

Kram

Jodå, hon vet hur en slipsten ska dras....

Ett innerligt tack och en vilja att förändra världen...

God förmiddag!

Idag vill jag rikta ett innerligt tack för de fina bloggerskor som har skickat utmärkelser till mig. Jag blir så himmelens glad och stolt att det finns de som vill läsa och det blir ju så roligt att fortsätta då. Min blogg är bara ett litet experiment, kan man säga, tänkte bara skriva ett litet tag för att se hur det gick, liksom. Jag har inte skrivit en enda fri rad sedan jag tog studenten och det är hundra år sedan. Nu har det plötsligen gått fyra månader, så jag fortsätter ett litet tag till. Ett steg i taget. Sen får vi se.

Jag tackar ödmjukast till dessa fina bloggerskor, som dessutom har skrivit så snälla saker om mig:

Silversmed Linnéa Eriksdotter

Ekenäsliv

Dessa båda ovanstående skickade tillbaka mina utmärkelser från mig. Tack!

Queen of Kammebornia

Frk. Frida Fortissima

Tack snälla Pia och Frida!

Alla fyra skriver så fint och tänkvärt, så tusen tack till er, från mitt hjärta, för att ni förgyller min vardag! Det finns så många fina bloggar som förjtänar en utmärkelse, tycker det är så himla svårt och jobbigt att välja...

Filippa och Felicia står och väntar på tomtens kärra...

som ska ta med dem till Tomtebo...

Igår var småtjejerna och jag till Åvestbo julmarknad och vandrade runt bland tomtar, lingonkransar, hemgjord knäck, pepparkakskladdkakor, smarriga marmelader och syltburkar, julbockar och allt annat som hör den annalkande julen till. Sedan skulle Filippa på kalas så vi fick skynda oss hemåt. Då passade Felicia och jag på att mata änderna, vid kyrkan. Vi hade samlat ihop en hel papperspåse med utgånget bröd, så det tog sin lilla stund och Felicia tyckte det var så kul. Sedan tillbringade de kvällen hos mormor och morfar och spelade spel. Förmodligen fick de kramas lite också.

Den lilla Floriskorven var varm som en bakugn på kvällen, med vid gott mod ändå. När vi satt och tittade på "Så mycket bättre", så busade Felicia med sin lillasyster. Den lilla korven har aldrig skrattat så högt och hjärtligt. Någonsin. Hon skrek rakt ut, varje gång Lillfisan slängde med en liten vit kanin. Varje gång den lilla korven skrattade så där innerligt och glatt, så rann tårarna på mamman och pappan. För det såg så roligt ut och det gjorde så gott i hjärtat.

Vi avslutade kvällen med filmen, Evan den allsmäktige. Handlar om en man som vill förändra världen. Det vill vi väl alla, eller hur? En komedi, men ändå med tänkvärda ord på slutet där Gud förklarar hur det ska gå till:

- One act of random kindness, at a time.

 (En slumpmässig och vänlig gest, i taget)

Ja, vi kan väl börja där.

Kram

Längtan och kärlek...

Godmorgon!

Vår goa, glada Fideli! Här 1 år och 10 månader...

Är man en liten Floriskorv på 9 månader och man inte har sett sin älskade storasyster på 20 dagar, då är det en ofattbar evinnerlighet. Ja, nästan som en hel evighet, faktiskt. Då måste man liksom darra på underläppen, till en början, och kanske försöka klämma fram en liten tår också, för att visa sin misstänksamhet och vara lite skeptisk, för man kommer kanske inte ihåg så himla bra när man är en liten korv. Man kan liksom inte riktigt placera den här flickan, med en meter långt hår, fast hon visserligen känns så himlans bekant. Det gör hon. Hon har ju så snäll röst och snälla rara ögon, också.

När lilla korven hade lugnat och stillat sig lite, så tog Fideli upp henne och hon klängde sig fast vid sin storasyster som en liten apa och lade sitt huvud på hennes axel. Fideli, som hade längtat så mycket efter sin lilla korv, sa att hon aldrig ville lämna henne igen. Aldrig någonsin.

Filippa hade så innerligt önskat sig tacos till kvällsmat och eftersom det var tusen år sedan, så fick det bli det. Det var tjo och tjim och medan gurkor och tomater tärnades och osten revs och köttfärsen puttrade på spisen, så pratade och sjöng alla tjejerna i mun på varandra och skulle liksom komma ifatt med allting.

Tjatter och skratt om vartannat.

Och för en liten Floriskorv, där 20 dagar minsann är en oändlighet, satt förundrad, med en blöt skorpa i handen, och tittade nyfiket på sin storasyster, som var tvungen att pussa henne överallt och snusa henne i håret.

Hela tiden.

Kram

När Fideli sedan tog upp lilla korven, så ville inte ingen av dem släppa varandra...
Floriskorven låg på sin storasysters axel, jättejättelänge.
Längtan och kärlek.

Precis när jag knäppte kortet, så kunde inte Felicia hålla sig...
Vad jag skrattade, för kortet är inte arrangerat...
Men är man sugen, så är man...

Snusa Fidelihår...

Godmorgon!

Liten Flora, 1 1/2 månad, och Fideli

Äntligen blir det kramkalas igen och många längtor som blir stillade. Åtminstone för en helg. Ikväll kommer hon hem, och det blir återigen som vanligt i Villa Bellevue. Med sex flickor på F. Med långt hår.

Man stålsätter sig liksom lite, när hon är borta, för att stå ut och för att klara av. Härda ut. Men hon fattas oss, det gör hon. 

Det är inte tal om annat.

Så nu blir det att snusa Fidelihår och samla kraft. Fylla på förrådet.

Så man orkar.

Kram

Som Pippi ungefär...

Godkväll!

När kl är halvtolv på natten och man blir sugen på O´boy och bullar och man tänker att det kanske inte är så kloktoch bra, fast magen skriker efter just det och hela kroppen måste liksom ha lite O´boy, för att få lite lugn och ro, så frågar man käre Gud, om man får ta lite bullar och O´boy, precis som Tjorven gör ni vet, och när svaret blir:
- Ja, det får du! Med jättemörk och mullrande, fast mycket vänlig och snäll röst. Det är det absolut bästa med att vara vuxen.

Man gör liksom som man vill. För att man kan.
Som Pippi ungefär.

Sen kan man ju vara utan orangea kuvert, skrapa isrutor, deklarera, byta spindelleder, beställa bromsklossar, välja telefonabbonemang, binda eller inte binda elpriset, borra upp hyllor, byta panel, betala räkningar och dränera huset.

När jag var liten, så älskade jag ostkrokar över allt annat, och gör så än idag. Då tänkte jag att när jag blir vuxen, då ska jag köpa ostkrokar varje dag och njuta av det godaste, som någonsin förmodligen uppfunnits på jorden.

Det blev inte riktigt så. 

Men nästan.

Kram

Fångad av en stormvind...

Godkväll!

Den lilla Floriskorven är mäkta intresserad av allt vad hennes spännande mamma tar sig för och är efter henne som en skugga. Hela tiden. All vaken tid. Idag när mamman dammsög upp änglatofflor under sängen, ställde sig korven mot dammsugaren och var mallig och stolt som en tupp. Hon tyckte det var så skojigt och festligt att stå där och känna vindpusten i håret.  Efter ett tag lyckades hon dock öka reglaget, av misstag, så det började att blåsa mycket kraftiga vindar. Halv storm, faktiskt. Det tunna mjukaste håret som luktar bebis och hallon, som mamman tycker så mycket om att snusa på, stod som en segelduk rakt upp och Flora pep och skrattade högt.
 Och visade symaskinskgaddarna.

Mamman kunde inte heller låta bli att skratta, då korven hade lagt sig till med Carolamanéer, och stod på svajiga, vingliga ben.
Lycklig med sin fläktmaskin. 

Med håret på ända.

Som vajade och for hit och dit. I vinden.

Kram