Älskade Frida 12 år!

Godmorgon!

Frida, som alltid har nära till skratt...

och gulliga skrattgropar!

Tänk att det är 12 år sedan som vi åkte hemifrån vid sjublecket på morgonen, den 6 nov år 2000, i den vita Jettan -81, med röd tygklädsel. Det hade kommit snö på natten, och hela staden var täckt med ett vitt täcke, den här lycksaliga morgonen. Det var egentligen 10 dagar för tidigt, men jag var säker på att den lilla bebisen därinne skulle komma den här dagen, det var liksom ingen tvekan om det. Vi hade pussat och kramat Fideli, jättehårt och jättelänge och lämnat henne hos mormor och morfar. Hon stod i köksfönstret med långa flätor och vinkade åt oss, och det knöt sig lite i hjärtat. Av längtan.
Vår älskade Fideli. Som säkerligen skulle bli storasyster idag. Om allt gick bra. Ja, gode Gud, låt allt gå bra.

Spända och förväntansfulla kom vi fram vid 8-tiden. Vi fick ett eget rum och allt kändes ganska lugnt. Jag fick en jordgubbsmilkshake och det kändes så lyxigt, mot när Fideli föddes med buller och bång, 5 år och 10 månader tidigare. Då hanns det minsann inte med några milkshakes...

Fick frågan om jag ville bada och det lät ju skönt. Det tuffade på sin gilla gång och jag sörplade på min milkshake och vi höll varandra i handen och längtade så efter att få hålla vårt efterlängtade barn i famnen. Efter några timmar hoppade jag i det enorma badkaret. Nästan på en gång blev värkarna fruktansvärt intensiva, så efter endast ett kort tag, blev jag tvungen att ta mig upp från badet, och ringa på klockan, för det började trycka på enormt. De fick snabbt in mig på rummet igen. Var helt öppen och strax efter, kl 11.45, föddes en liten flicka med brunt, lockigt hår. 

Tårarna rann och vi var helt förstummade. En flicka! Vi var så säkra på att det var en liten Hampus som skulle komma, så vi satt häpna, men otroligt tacksamma för vårt barn, och höll denna änglalika, lilla vackra flicka i famnen och funderade vad hon skulle heta. Den lilla flickan, som var så lugn och fridfull. Med brunt lockigt hår. Vårt nyfödda barn. Lyckan visste inga gränser. Som alltid, när man blir förälder. Hur man än blir det.

Plötsligt sade N, att flickebarnet kanske kunde heta Frida, eftersom hon såg så fridfull ut. Lyckliga och tårögda, kände vi båda två att visst var det en liten Frida, något annat kunde det omöjligt vara.

Fideli och Frida. 

Vad fint det lät. Tillsammans.

Idag fyller den älskade flickungen 12 år.

Så lyckliga vi är att just du kom till oss!

Grattis Frida!

Kram

Frida i magen, två dagar innan hon föddes...
Fideli längtade så mycket efter sitt lilla syskon!

Frida, ca 9 månader... Lika gammal som Florisen!

Frida var verkligen ett lugnt litet barn, absolut vårt lugnaste av alla... Vi hade ju liksom haft "den vilda bebin" förut och plötsligt fick vi ett barn som inte alls var så. Vi kunde haft typ 25 små Fridor hemma. Det skulle liksom knappt märkas ändå..

Vår lilla Fridisgoding! 

Liten Frida och jag

Ljusfest och August Strindberg...

God förmiddag!

Filippa och Felicia, precis innan det blev mörkt...

Glada hann de leka en liten stund, i den lilla lekparken...

På söndagen, när man fortfarande hade en liten sorgsenhet i sitt hjärta, efter Alla helgons dag, var det novemberdis och ljummet, strilande regn, när vi tog en promenad ner till Fagersta Hembygdsgård och den återkommande Ljusfesten.

Vi var lite frusna och ruggiga, när vi kom fram, men regnet upphörde och efter en liten stund i lekparken, var det plötsligt mörkt och vi snirklade oss fram mellan upplysta marschaller och besökte de röda, små trivsamma stugorna. Där inne sprakade det inbjudande och gemytligt i vedspisarna och den goa värmen tinade snabbt upp den huttrande, kulna familjen, som bjöds på varm glögg och de tunnaste hembakta pepparkakor, man kan tänka sig. 

I Bergsmannens stuga, knåpades och pysslades det ihop vackra lingonkransar till jul. Runt det stora gamla, slitna bordet småpratades och skrattades det, och det bands kransar för glatta livet och flinka, snabba fingrar drog vant omkring den tunna ståltråden, runt det nyplockade, mjuka lingonriset.

I Soldattorpet, dunkade vävstolarna i takt och de vackraste vävar trädde fram, alltmedan det sprakade om elden och det småpratades, om vartannat.

I det sötaste lilla huset av alla, Mor Stinas stuga, med grön liten dörr och den grönaste av glasveranda, lyste det gästvänligt i fönstren, med stearinljus och fotogenlampan ståtade i det lilla, lilla finrummet som Mor Stina för det mesta hade uthyrt. I det andra pyttelilla rummet bodde hon med tre egna barn, när förra seklet var ungt, samt ett fosterbarn. Det är inte utan att man kan se det framför sig, hur den busiga barnaskaran låg skavfötters i träsoffan, med bruna sommarben, småkivandes och kropparna fulla med fniss, innan de somnade sött på kvällen. Hur Mor Stina, säkert suckade nöjt, när de små liven äntligen somnat och hon kunde fortsätta med sena kvällens bestyr. I mer än ett halvt sekel, bodde hon där, gamla Mor Stina. Eldade i spisen, som hon alltid gjort, tittandes ut genom fönstret och hade säkerligen drömmar, hon med. 

På den mysiga och trivsamma hembygdsgården, där man verkligen känner historiens vingslag, är det en angenäm och vänlig stämning, som gör gott för både kropp och själ. Ung som gammal. Liten som stor.

När det skickades upp lysande rislampor i skyn, så promenerade vi hemåt igen. Som lysande stjärnor steg lamporna till skyn och barnen tittade fascinerat och förundrat på. 

Glada, hoppfulla och varma i hjärtat igen, gick vi hem på lätta ben och barnens magar var fulla med korv.

Lite senare var det dags för mig att promenera ner till Norrby Teater och tung, fuktig novemberdimma, låg över staden. Denna anrika teater, som ligger i en gammal mangårdsbyggnad från 1858, spelade denna kväll "Fadren" av August Strindberg, en tragedi från 1887. Några av skådespelarna var debutanter, men alla imponerade stort på den lilla skaran, som satt förväntansfulla och bekvämt på de gamla nötta, röda teaterstolarna. I nästan en och en halv timme, satt man som förtrollad och följde detta dramatiska öde, till det bittra och sorgliga slutet. Hela denna utmärkta ensemble, som var så duktiga och spelade med stor inlevelse och känsla, fick ta emot rosor och applåder.

Nöjda, promenerade vi hemåt den sena kvällen. Jag, min kära mamma, min kära mormor och min kära svärmor. 

Uppfyllda och tagna, av detta gripande drama.

Och glada av att ha fått gå på teater.

Igen.

Kram

På trappen till Bergsmannens hus...

och inne brann ljusen så hemtrevligt...

Ljus, ljus överallt....

Förstugan, till Bergsmannens hus...

Inne i handelsboden, Ekomagasinet, fanns en massa spännande att titta på...

Ja, här kan man gå både länge och väl...

och kika på allt fint...

Filippa hade lite svårt att bestämma sig...

men valde till sist tuggummikulor i kulörta färger...

Filippa väntar stolt på att få betala själv...

Gamla fina burkar och saker, så långt ögat når...

I Soldattorpet låg denna underbara bok, som jag så gärna själv skulle vilja ha...

Mor Stinas lilla gröna glasveranda, som är så grön, så grön...

Den fina fotogenlampan i lilla, lilla finrummet...

och ett vackert skåp med gamla fotografier...

I fönstren lyste stearinljus...

Mor Stinas lilla, lilla finrum....

Sen var det äntligen dags...

att få besöka Norrby Teater...

Prästgårdskalas, änglavingar och Magnus Uggla...

Godmorgon!

Liten pluttkorv i soffan, precis innan det är kalasdags!

Igår, skickade vi vår älskade Fideli med tåget till Norrköping igen och tog adjö, efter att ha fått rå om henne i över en vecka. Alltid lika vemodigt och alltid lika tomt. Efteråt.

Som tur var, vankades det prästgårdskalas på eftermiddagen, så vi fick muntra upp oss lite, då tjejernas kusin, Mikaela, fyllde 8 år. Som vanligt var det ett hejdundrande kalas med massor av hembakt och en massa smaskens och det var så himla trevligt att vi blev kvar hur länge som helst. Det är liksom så, att har man väl kommit dit, så vill man liksom inte åka hem. Så är det bara. Man blir liksom sittandes, timme efter timme, pratandes och fikandes. Hur mysigt som helst. Kan ju inte bli annat med världens trevligaste värdpar och i en mysig gammal prästgård.

När det blev mörkt ute och kylan var påträngande, precis som den alltid är på Alla helgons dag, så begav vi oss till kyrkogården och tände ljus, för alla kära som fått änglavingar. Hela kyrkogården badade i ljus och marschaller och barnen fick hjälpas åt att tända och sätta ner ljusen. Det knöt sig i magen och vi tänkte extra mycket på dem, som nu finns i våra hjärtan istället.

Frusna, och med en liten sorg inuti oss, begav vi oss hemåt för att titta på favvoprogrammet, "Så mycket bättre". Tårarna rann när Uggla, helt otippat, sjöng en ballad om sin bortgångne far. Varför sjunger inte Uggla fler lugna låtar? Sedan satt vi och undrade länge vilket konserveringsmedel han har badat i egentligen? Karln ser ju alltid exakt likadan ut och låter t o m exakt likadant, som när han var ung och sminket rann och han gjorde Bobbo Viking och jag satt på biblioteket och lyssnade med hörlurar, på de efterkommande skivorna. Han har ju en helt fantastisk känsla, som verkligen berör, och förde tankarna till när han sjöng "Astrologen", för typ hundra år sen. När man dansade blyga tryckare, i mörkret. I Folkparken. 

På den tid, det begav sig.

Det blev i all fall ett fint avslut.

 På en fin dag.

Kram

Filippas fina grattiskort till Mikaela! Hon hade klippt ut en diamant och stjärna i glittrigt guldpapper...

Felicia mumsar av allt det goda fikat under den tända fotogenlampans skira sken.

Mysigt i prästgården...

och fina fotogenlampor överallt.

För tankarna till "Singing in the rain"...

Vackra små pumpor...

Liten godingfloris, fick en hård brödbit att festa på... och är man nio månader ,då är det som värsta bakelsen!

Liten korv myser med bästa storasyster...

Det fina hemtrevliga köket...

så trivsamt.... att man vill dröja sig kvar, och aldrig gå hem!

Mmmmm... smaskens med bröd! Här börjar liten Flora bli lite trött och börjar få den där stirrblicken, ni vet...

Filippa sätter ner ljus i minneslunden, på den vackra kyrkogården vid sjön.
I den kalla kvällen, som sig bör på Alla helgons dag...
snörper det till i hjärtat. Extra mycket. Extra ont.

Två utmärkelser...

Godmorgon!

Det är inte klokt egentligen. Har nu fått två utmärkelser till. Hur är det möjligt?

Två jättefina bloggar har tilldelat mig detta och det är dels Cathrines fina blogg: ab imo pectore (otroligt vacker och fin tvåbarnsmor till två underbara prinsar som är såå himla gullig, snäll, varm och go)

samt Dianas fina blogg: Dianas Drömmar (otroligt vacker och fin trebarnsmor till tre underbara prinsar, som för övrigt har bokat in sig på tre av mina prinsessor, hahahaha! Varm, go och jättesnäll). TUSEN TACK! Ni måste kika in på deras härliga bloggar!

Jag är så stolt och så himla glad och ännu en gång, så ska jag få våndas och skruva mig inför att få nominera andra bloggar. Finns ju så otroligt många härliga bloggar därute, så jag nominerar några av de som jag besöker, så ofta jag bara hinner. Jag bara tar några av dem. Rakt av. Var inte ledsen om du inte finns med. Jag lider, för jag vill inte välja. Får ångest. Okej, vi kör. Utan inbördes ordning, såklart. Eftersom jag fått två utmärkelser, så ger jag bort 10. Sedan är hela textsnittet helkonstigt, men det får gå ändå...

1. Hemma hos lilla mig (för hon är en sådan vacker, gullig, rar och varm människa och mamma med många barn, som ALLTID tar sig tid och skriver snälla kommentarer till såå många och är såå otroligt snäll och sprider glädje!)

2. Mitt godaste finaste (vacker, go,varm, trebarnsmor, bor i jättefint hus, har jättefint hemma och superduktig att laga mat)

3. Silversmed Linnéa Eriksdotter (vacker tusenkonstnär och mamma, som är duktig på ALLT och har en varm ton, bor i ett vackert hus, Solglänta, jättefint hemma och såå go)

4. Min lilla bubbla (vacker brunögd trebarnsmor som älskar inredning, främst svart och vitt, jättesnäll, go och varm)

5. Ljusa drömmar på landet (vacker tvåbarnsmamma, som har såå fint hemma hos sig, snäll, varm och go, bjuder på jättefina bilder)

6. Ekenäsliv (vacker snäll Anna, med ursöt dotter, bor i ett jättefint hus, har jättefint hemma och som är en kämpe och hjälte, utan dess like)

7. Välkommen hem (Snyggelisnygg, urduktig, rolig, driftig kvinna, mamma, som gillar inredning och har ett ursnyggt hus!)

8. INAS HOUSE (vacker, pysslig, driftig kvinna och mamma, som älskar inredning och resor, snäll, varm, hjärtlig och go och har jättegulligt och mysigt hemma hos sig)

9. Möbel-hunden (vacker inredningsälskande mamma och hundälskare, snäll och go, superduktig att laga mat och baka och jätteduktig att sy och pyssla och har alltid så fint hemma hos sig)

10. Lantligt i Smultronbacken - My home (vacker go mamma, som är superduktig på att baka och laga mat och är en hejare i trädgården och har såå fint hemma och jämt bjuder på vackra bilder!)

Ingen av er ovanstående behöver känna något tvång att skicka detta vidare. Jag ville det bara för att jag ville, trots att jag får ångest, och våndas supermycket, då jag inte får med alla fina bloggar jag skulle vilja ha med. Ni är alla fantastiska och alla ni andra med!

KRAAAAAAAM

Regler för utmärkelsen är:

1. Tacka bloggaren som gett dig utmärkelsen och lägg ut länken till den som gav dig den.
2. Ge utmärkelsen vidare till fem favoritbloggar och berätta det för dem med en kommentar.
3. Kopiera post-it lappen och sätt den på din blogg.

Lite spilld nyponsoppa, krossat porslin och pulvergröt...

Godmorgon!

Häromdagen spillde Felicia lite nyponsoppa i soffan och tänk vad lite spilld nyponsoppa kan ställa till med. Fick plötsligt MYCKET kritiska glasögon på mig och såg plötsligt hur skruttiga de där pelargonerna i fönstret såg ut. Och de där klaffbordet i matsalen, fy vad trångt det blev, när vi hade gäster... För att inte tala om pelargonerna i sovrummet, de sjöng ju verkligen på sista versen. Och hade gjort länge. Hmm... om klaffbordet ska in i vardagsrummet, då måste det där lilla bordet in i sovrummet... Dessutom hade jag en hel hög med pelargoner, både på köksbordet och matsalsbordet, som skulle ner och få sin vintervila i mamma och pappas källare. Lite jord och blomblad överallt och en liten Floriskorv som snällt fick sitta i stol, för nere på golvet var det livsfarligt bråte, för en liten korv.

Ja, lite rokader hit och dit, medför lite arbete och det gör 36 pelargoner med. Men, nu är de äntligen borta, sånär på en liten vissen och ensam pelargon i tvättstugan, som jag fick syn på igår kväll. Där stod den, ensam och bortglömd. Övergiven. Samt hade sett bättre dagar. Om man säger så. Om man ska vara snäll.

Hur som helst, det blev lite bättre till slut, och där ser man vad lite spilld nyponsoppa kan göra.

Tack Felicia.

Sedan vet jag inte vad det är med den här familjen. Dock måste vi vara ovanligt slapphänta, för här tappas det grejer till höger och vänster. Hela tiden. Ständigt och jämt. Konstant. Just nu har vi samlat ihop en hel hög i köket, med krossat porslin. Där ligger flera tallrikar, en stor jättefin kruka, en ljusstake i porslin samt en fin kaffeburk där jag förvarade pulvergröt med fruktsmak. Burken, som åkte i golvet med en smäll för dryga timmen sen, av en slapphänt lite morgontrött mamma, har nu gjort sällskap med den krossade högen och pulvergröten ligger på köksgolvet. Tar det strax. När jag hämtat lite mer kraft. Måste sörja burken en stund först. Sen kanske. Eventuellt.

Ja, porslinshögen ligger där i hopp om att någon ska förbarma sig över den och kanske limma ihop sakerna igen. Frida har ju benådats med ett övermänskligt gudatålamod, så det får nog bli hennes uppgift. Hon är liksom kingen på det där med att limma. Hon kan sitta hur länge som helst. Letandes efter bit, efter bit. I timmar. Outtröttlig. Jag har dock inte begåvats med samma tålamod. Tyvärr.

Igår pratade vi om läskiga och skrämmande New York-stormar, Maya-kalendern och om den 21 december 2012. Vi ryste och bävade och jag kom plötsligen på att jag sett filmen 2012, tre gånger tidigare, men aldrig lyckats hålla mig vaken till slutet. Vi kanske skulle se den

till kvällen, Fideli och jag?

 Sagt och gjort, kl 22.20, när alla bestyr var avklarade, bäddade jag ner mig i soffan och lade mig bekvämt tillrätta. Med kudde och täcke. Såg verkligen fram emot att äntligen få se slutet av denna otäcka, läbbiga framtidsskräckis. N var naturligtvis skeptisk och talade om för fröken P att hon minsann skulle somna, i den där alldeles för sköna nerbäddade ställningen. Jag försäkrade, såklart, att så icke var fallet. Här skulle minsann ses film. Så godnatt på dig. Typ.

Två minuter senare hörde jag hur N snarkade sött och jag log för mig själv och kände mig stursk och triumferande. Samt hur pigg som helst. Tre minuter senare sov dock även fröken P i soffan. Fideli väckte mig, 10 minuter in i filmen. 

- Mamma, ska vi gå och lägga oss?

- Ja, vi ska väl det, godnatt min älskling.

- Godnatt.

Så var det med det.

Kram

Kanske inte den vackraste synen... Men det är ändock våra alldeles egna små äpplen, från våra fjuttiga äppelträd.
Hmm.... Visst ser det ut som någon har tagit en tugga redan...
Ser inte den där rackarn nedanför, misstänkt mätt ut?

Har smugit in lite jul nu...

Ja, jag gillar änglar... Vadå, märks det?

Hörde världens skrik häromdagen, från vardagsrummet. Fridas hjärta stannade nästan, när det plötsligt flög upp en liten  talgoxe, bakom soffan. Eftersom fyra fruntimmer inte lyckades få ut den lilla pippin, fick vi ringa efter en redig karl, som för tillfället var på rymmen. N kom hem och motade ut den vettskrämda söta fågeln, vars lilla spröda fågelhjärta säkert fick sig en liten törn också. Det pickade nog på ganska bra där inne, stackarn...

Höstens första brasa och fin loppistavla...

Godmorgon!

Sent omsider, har vi äntligen eldat höstens första brasa. Det är ju så in i vassen mysigt och så gott för både kropp och själ. Det sprakar så hemtrevligt och knäpper angenämt i veden. Felicia kom springande direkt: - Åh, ska ni tända i kakelugnen... Åh, vad myysigt!

När vi bodde i lägenheten så drömde jag så innerligt, en längtan så stark att det värkte i kroppen, om när vi äntligen skulle få flytta till vårt kära Villa Bellevue och hur vi skulle tända i kakelugnarna på kvällarna och hur vi skulle höra hur det knastrade om elden och hur det ven i skorstenarna och att vi skulle tycka att det var så mysigt och hemtrevligt. Medan vindarna tjöt utanför fönstren och vi skrattade, berättade historier och drack varmt te och åt smörgåsar.

Nu bor vi äntligen här, sent omsider. Nu kan vi tända i kakelugnen på kvällarna. Ha det mysigt och hemtrevligt medan kyliga novembervindar tjuter utanför fönstren. Och vi kan skratta, berätta historier och dricka varmt te och äta smörgåsar.

Sent omsider.


Kram

Felicia värmer sig framför kakelugnen...

och mamman öppnar luckorna, när nästan allt var utbrunnet och stoppar in några pinnar till...

Hittade denna underbart söta tavla på Alfaskolans loppis, där två flickor värmer sig framför  den öppna spisen.Var ju bara tvungen att köpa den. Kostade dessutom bara 20 kr. Jag såg nog rätt rolig ut förra fredagen, då jag hade hela underdelen på vagnen proppfull med mina loppisfynd, som hela tiden gled ner på trottoaren. Det var vantar, tavlor, leksaker, porslin och bakverk. Denna tavla fick jag bära med en hand, medan jag styrde vagnen och det blåste hårda vindar, så tavlan for upp i luften, hela tiden.
Ja,... jag såg väl ut ungefär, som ett resande cirkussällskap...