Bara för ett ögonblick. Knappt märkbart...

Bara för ett ögonblick. Knappt märkbart. Den där sekunden och det där efterföljande novembervemodet som sköljer. Vinkeln på överläppen och den målande skuggan på kinden och den där bångstyriga sjuåriga hårtesten. Som trasslar och far. Stearinjus som fladdrar. Och lördagsskrattet. Som lindar om och slår vakt. Bomullsaktigt runt tärande tidsångest. Och det oåterkalleliga.

Och hon tar den lilla handen. Stryker lätt på den mjukaste lilla handryggen. Som helt saknar melankoli och sorgsenhet. Spelar fjärilslätt på de små tangenterna.

 Som blir till yster musik i det gula gamla Bellevuehuset. 

Och hon tänker att hon har en sådan himmelens tur. 

Och älskar ihjäl sig.

Kram

Om sorgsliga saker och sällsam salighet...

Och hon är typ som vanligt helt avsaknad av något som helst konsekvenstänk och tokproppar i sig tiotusen salta kex med Roquefortost och bryr sig inte ett smack faktiskt och liksom smårullar och halvt kryssar sig fram mellan tacosen med sedvanliga tillbehör och överfyllda ostkroksskålar och de lenaste skumtomtar mot gommen och lite Puccini mellan det och varvar det med skummande julmust i kalasiga finglas och känner ett plötsligt oförhappat helgvemod som väller över henne. 

Äskade personer hon aldrig mer får krama. Hålla i handen. Stryka över kinden. Höra deras röster. Deras berättelser. Men även om pärmvärldens hemska verklighet för en del. Om jämmer och elände och otäckheter. Om avgrundsdjup ofattbar sorg och oro och himmelsvid oändlig lycka och änglatrumpeter för andra. 

Och hon känner hur det bränner lite bakom ögonlocken. Ibland orkar man hålla garden. Ibland blir den där skölden så tung. Och så den där överväldigande kärleken som bara nockar och slår till. Obarmhärtigt och utan förvarning. Till den där fantastiska fredagshögen som ligger huller om buller i skrynkliga mjuka decembersoffor med rufsigt tovigt hår och tappar ostkrokar på golvet hej vilt och skrattar så julmusten sprutar.

Och melankoli och det där sorgsliga blandas med lycka och sällsam salighet.

Och tacksamhet.

Bland glimmande adventstjärnor och ljusstakar och den finaste julkrubba hon någonsin sett. Gjord av en äggkartong och det lilla Jesusbarnet ligger så fint inlindad i en filt.

Och så gråter hon en skvätt till.

Kram

Då var det dags och inte en dag vill hon vara utan henne...

Och hon har tänkt så mycket. Att om man inte visste om att det var en av livets milstolpe just idag så skulle ju gårdagen vara sig lik. Och morgondagen. Ingen skillnad alls. Och om man inte räknade dagarna så skulle ju inte åren vara viktiga heller. Och hon ju redan skrivit om att det sitter en hoper trettiotvååringar på ålderdomshem runt om i vårt land som tycker att det suger fett. Eftersom man hela livet är ungefär likadan inuti.  Så då får man banne mig liksom vara så in i himmelens tacksam så länge man hänger med och håller i och man får tammesjutton vara så in i nordens himla glad och ödmjuk och tacksam att man nått en nätt högaktningsvärd ålder nu. Inte noja. Inte krisa. Inte bryta ihop. Bara bara vara glad. Och hon ler åt att hon träffat tjugofemåringar som varit som gamla tanter. Och träffat gamla tanter som högst varit tjugofem. Inuti. Och att det inte spelar någon roll.  Ingen roll alls.

Och hon kramar om sin lilla Skorpa som stryker mamman mjukt över den rörda födelsedagskinden. Eftersom hur det än är med den saken så är det en smula Eftertankens tid. Och tid att summera litegrann. Och liten Skorpis säger plötsligen att hon vill dö på samma dag som den känslosamma summeringsmamman. Inte en dag vill Floriskorven vara utan henne. Och att hon önskar att det blir så. Den dagen. Mammans hjärta snörper till och hon får svårt att andas. Och den gråtmilda mamman med modfällda milstolpsögon svarar att de absolut inte ska det. Att liten Skorpis med veckogamla yrsliga och bångstyriga sommarflätor ska leva superduperlängre än den tårögda bemärkelsedagsmamman. Men att mamman kommer vänta tålmodigt. Och uthålligt. Den dagen. Och att de ska ta tillvara på tiden de får tillsammans. 

Och högtidsmamman är så glad och himmelens in i jorden lycklig. För allt bra som hon har och kan glädjas åt och för hennes fina familj och alla fantastiska vänner som kommer se till att den här födelsedagen inte går obemärkt förbi. Och att hon helt enkelt bara är en tjej som råkat leva en väldans massa år.

Så tänker hon. 

Ja. 

Då var det dags.

Kygo - Happy Birthday (ft. John Legend)

Kram

Hur det känns att ha två miljoner ungar...

Och en av Bellevues flickor och hennes mysiga kompis sjunger "California Dreamin" så fint och med en sådan inlevelse och de turas om och svarar varandra och bilen susar fram under snötunga desillusionerade och lite vilsna februarimoln och de två därbak sjunger så vackert och sorgesamt så det både skär och knyter sig i mammans bröst. Och med ens så känner hon ett sådant vemod och en smula melankoli. Och det liksom spär på det där overkligt vackra som de nyss upplevde under konserten med de fantastiska ungdomarna.

Och mamman drömmer om varma Kalifornienvindar som smeker vintertrötta och frusna kinder. Om varm sand som silas mellan frostiga och sollängtande händer.

Och den lilla skorpan frågar den där mamman med något frånvarande i sinne och blick hur det verkligen känns att ha två miljoner ungar.

Och mamman skrattar och känner den där värmen och glöden sprider sig igen och säger att hon såklart känner sig som världens rikaste.

Världens rikaste.

Och rufsar om den där lilla korvungen och pussarna smakar geléhjärtan och fredagschoklad.

Och hon gråter en skvätt till flickornas sång.

California Dreamin`- The Mamas & The Papas

Kram

Och nyss var det 90-tal och hon bet sig i läppen och stod ut...

Och så kommer det över henne ibland. Den där tidspaniken. Att det bara tutar och kör. Oavsett om man vill eller inte. Att man måste hyperventilera hysteriskt för att lugna sig en smula. Att det snörper till i hjärtat och man börjar liksom fatta och inse att ens egen tidsålder som man kommer vandra här på jorden inte varar för evigt. Att livet är ganska förgängligt. Och att man ingenting vet. När det är finalen.

Och nyss och typ igår var det ju 90-tal och hon läste matematik på kvällarna. Satt med kluriga tal och krångliga ekvationer. Utifall och i händelse av att hon skulle få något abrupt infall och bli något annat hux flux. Fick för sig att ta grönt kort och fick sedan en ingivelse och en nyck och gick plötsligt en solig vårdag och piercade sig i naveln. Bara för att se om hon vågade. Bet sig i läppen och stod ut. De köpte en M3:a och stack till Thailand. Och sprang benen av sig och jagade i dagarna i ända och kramade världens bästa och gladaste och högt älskad liten flätunge med de rosigaste kinder. 

Och ibland när hon tänker tillbaka. Känns allt som en film. Eller drömlikt. Och vissa minnen är så starka. Och vissa så luddiga och en smula suddiga och kanske har det aldrig hänt. Eller har det. Och i vissa stunder är man så levande. Och i andra mer i en bomullsvärld. Liksom lite fluffigt. Ibland med lite trubbiga kanter. Avskavt. 

Och hon lyssnar uppmärksammat när en av Bellevues flickor säger sig ibland att inte känna sig  riktigt närvarande. På plats. Att hon får för sig att hon liksom drömmer. Fast det är verklighet. Eller är det. Inbillning. Fantasi. Fiktion. Rimligt eller orimligt. 

Och mamman förstår precis.

Och exakt.

Vad hon menar. 

Savage Garden - Truly Madly Deeply

Kram

Att vi trodde vi hade nått botten. Då...

För 15 år sedan, nästan exakt på dagen, samlades ett gäng hederliga poliser med framtidstro och fortfarande med ett inre hopp och gick ut och jobbade en halv lördag utan lön. Vi gick på rad. Fem poliser. Ett tyst meddelande och en styrkedemonstration att polisen åter var synlig på gator och torg. Hur det för gemene man och samhällsgoda medborgare skulle kunna se ut om inte polisen drabbades av nerdragningar och besparingar och åtstramande kommande bister vårbudget. Vi var arga. Frustrerade. Kunde för vårt liv inte förstå. Trodde benhårt på det som var rätt. Och riktigt. 

Men vi drämde inga nävar i bordet. Vi hade inga plakat. Skrev inga protestlistor. Inga slagord som skanderades. Planerade inga vilda strejker. Funderade inte ens på att säga upp oss. Vi var ju poliser. Och in i döden lojala. Solidariska och rättskaffens. Tänkte på vår egentliga uppdragsgivare. Allmänheten.

Men vi var arga. 

Och svikna. 

Tänkte att det nog var en tillfällig svacka. För nog måste man satsa på vår kår. Jobbet man egentligen önskade inte fanns. Och behövdes. Inte kunde man dra ner på det. Att vi trodde man hade nått botten. Då.

Och hon fingrar på det gamla klippet. Som antagit en gulnande nyans. 

Så länge sedan. Men ändå inte.

Och hon tänker. Hit med den där besparingen och nedragningen. Hit med den där bistra och åtstramande vårbudgeten 2003. Hon skulle göra vad som helst för det. 

 För allt är bättre än arga och svikna polishjärtan som tappar driv och gnistan och tron och känner sig otillräckliga och ouppskattade och ger upp och därför lämnar in sina polisbrickor. 

Nästan varendaste dag. 

Allt är bättre. Än det. 

Allt.

Kram

Den lilla nattlinnesflickan finns ju där hela tiden...

Och de där åren har så himla bråttom och det är liksom rusningstrafik och hets mest hela tiden och knappt om tid och så får hon syn på sig själv. En liten Pella i ett oskyldigt 70-tal med framtidstro och tillförsikt och förmodligen har hon knäna fulla med blåmärken och hon har sitt bruna älskade nattlinne som var världens sammetsmjukaste med smala ränder på ärmarna och sin kära lillebror får agera docka. Och förmodligen ligger han på den bruna Dunderklumpenfilten. Ett litet ögonblick för evigheter evigheter sedan. Ändå finns ju den där lilla nattlinnesflickan inuti henne. Precis hela tiden och varje dag. Oavsett år som läggs på och förfall hit och dit. 

Så är det ju hon på bilden som är hon.

Och hon tackar högre makter att hon fick den där barndomen. Med gränslös kärlek och med en mamma som satte upp hennes alster på vardagsrummsväggen. Teckningar med guldsprayade makaroner och korkar. Och allt som den där nattlinnesflickan släpade hem från slöjden sattes upp på väggen. Eller ställdes i bokhyllan. Och mamman målade glada solar och busiga moln och vackra blommor på köksfönstret och nattlinnesflickan fick måla hon med. Och vara ute och leka dagarna i ända tills det blev mörkt och var dags för mat. Och komma in dyngsur i de gula hemsydda termosarna eftersom nattlinnesflickan legat i en snöhög i timmar och tittat på stjärnorna. Och byggt gigantiska snögrottor nedanför magiska gatlysen och virvlande snöflingor.

Och det skymmer fort nu och de gröna decembergranarna blir suddiga i det sena eftermiddagsdiset längs vägarna de susar fram. Och prinsessmamman med nattlinnesflickan inuti spelar Kent på högsta och sjunger och kan inte sluta. Hur länge som helst håller hon på. Tills prinsesspappan inte orkar höra mer på melankoli och svårmod och tungsinne. 

Fast när de kommer hem.

Börjar hon igen. Och fortsätter och spelar Kent. Med lite dysterhet och lördagsvemod.

Och saknar plötsligt det där världens sammetsmjukaste nattlinnet.

Med ränder på ärmarna.

Kram

Outsägligt längtande själar med saknad i sina hjärtan...

I Sevilla, med älskad mormor, 1986...

Och vi har tänt ljus och idag tänker vi lite extra på alla dem så fladdrat vidare. Likt fjärilar. Och lämnat oss alla outsägligt längtande själar med saknad i sina hjärtan kvar i jordelivet. 

Och hon skulle ge vad som helst. Vad som helst för att få hålla hennes hand igen. Att få en klapp på kinden. En varm kram. 

Vad som helst.

Ändå känner hon hennes närvaro. Varje dag. På något vis.

Och hon tänder ljus för dem som lämnat. Och den stora fullmånen lyser som guld på himlavalvet just ikväll och lyser svagt på gravstenar och kors. Och hon tänker.

Kanske samma månstrålar lyser på dem alla. 

Både på dem. 

Och vi som är kvar.

Kram

Och hon känner juniregnet i sitt hår...

Och hon bläddrar i det gamla albumet och tänker. Att det är oceaner av tid sedan. Tusen tidsåldrar sedan. Evigheters evigheter sedan. När det var ett tidevarv av en annan tid. Ett annat universum. 

Och ändå. Ändå känner hon att där är hon ju. Och minns med ens exakt och precis hur det kändes att stå där i ett stilla juniregn. Att vara så in i norden lycklig. Bland hurrarop och sång och ha hela livet framför sig. Som ett oskrivet blad. Med drömmar. Och hon fingrade på karamellhalsbandet och långa naglar förstås. I rosa neon. Och det fina silverarmbandet som hon tyckte så mycket om. Lite smått obekväm i det kortare håret som var avklippt i samband med att ha varit hårmodell. Och den lilla dräkten som hennes kära mor sytt. 

Och hon känner juniregnet i sitt hår. Alla lycka till-pussar och hej då-kramar i sin kropp. Den där glädjen i hjärtat. 

Och med ens är det där nu.

Just nu.

Cyndi Lauper - All Through The Night

Kram

Med dagistrassligt Rapunzelhår...

Och hon med gul glasspinneT-shirt liksom tar sats och tjuter och hoppar upp i sängen med ett språng och den fredagsslutkörda öppnar sin famn och borrar ner sin näsa i dagistrassligt Rapunzelhår som luktar marschmallows och päronpaj. 

Och så ligger de så ett tag. Och den Florpanlängtande mamman har sin mun mot hennes panna. Som är varm och sammetslen och beprydd med tre tronande oktoberknottbett. Och ett mitt på näsan också.

Och i ett huj tar hon sats och skuttar ner och ställer sig i dörrhållet och vänder sig om. För ett ögonblick. Står där någon sekund och mamman hojtar. Skriker stanna. Greppar sin mobil. För just det där vill hon ha kvar. Måste föreviga. Just det där ögonblicket.

Sin lilla päronpaj.

Med dagistrassligt Rapunzelhår.

Kram

Och allt får liksom lite perspektiv...

Och allt får liksom lite perspektiv. Saker och ting ställs mot varandra. Grejer som inte riktigt blir som man tänkt sig. Arga brev som man känner att man måste skriva därför att man inte står ut med tanken att myndigheter och kämpande människor skjuts i sank. Det där ryggradslösa som gör att allt snart är för evigt försent. Det där rasande pärmvärldshjärtat som får sina törnar varevigaste dag och ett ilsket bröst som skaver och gör ont. 

Men allt får liksom lite perspektiv. Och de har oroligt sett hur gigantiska vredgade stormar och rysliga ursinniga orkaner svept över paradisöar och länder utan pardon. Utan sans. 

Och de har ängslats över hur de har det. Och flickorna har bekymrade och rädda tänkt på sin vän Emily. Där borta där det endast står öppna dockhus kvar. Där palmer ligger som strödda tändstickor och en förödelse som inte ens går att ta in. Total ödeläggelse.

Och alla våra tankar och böner går till dem som drabbats och till Emily och hennes familj.

Och allt får liksom lite perspektiv.

Men ens.

Kram

Och hon skulle hålla hennes hand...

Och hon kisar mot den varma augustisolen och tar en spröd liten kaka. Hennes älskade mormors kakor. Och några av hennes vackra dukar har hon omsorgsfullt lagt lite här och var i det gula Bellevuhuset. Och hon önskar så innerligt att hon satt bredvid. Att hon kunde hålla hennes mjuka hand. Stryka henne över hennes silvriga hår. Att hon skulle berätta. I timmar skulle de sitta så. Tills det blev svalt och kräftskivemörkt. Och de skulle tända lite ljus. Skratta åt gamla minnen. Vara lite sorgsliga över sorgsliga saker. Förskräckt peta bort någon vilsen tvestjärt på villovägar. Och hon skulle lägga en varm filt över hennes axlar. Dricka lite vin i de vackra och kalasiga glasen.

Och de skulle skåla och det skulle klinga kristallaktigt och festligt. Och månen skulle hålla dem sällskap. Och den skulle vara stor som en ost. Och gigantisk och sagogul. Och körsbärsträdets grenar och det sensommargröna bladverket skulle vara deras tak. 

Och hon skulle hålla hennes hand. 

Och hon skulle berätta.

Och i timmar skulle de sitta så.

Kram

Ända till stjärnstoppet och tre mil till...

Och den där Florpanskorpan slår armarna om semestermammans glada ledighetsben och säger att hon älskar henne ända till stjärnstoppet. Och tre mil till. Mamman svimmar av. Får kärleksdåndimpen. Sådär när man inte står ut. Inte pallar med. Norpar åt sig den där Floriskorven i farten och kramar så hårt så hårt. Skorpan frågar om det är mycket. Och långt. Mamman nickar. 

Och säger: - Och jag dig. Tiodubbelt upp.

Och slås av att hon blivit så stor nu. Men hennes kinder är lika lena som då. Lika sammetsmjuka som förr. Hennes hjärta så generöst och ömsint. Och den avtuppade betagna mamman känner med ens. Att hon bara vill äta upp henne. 

På studs och på stört.

Kram

Som en trollunge från de djupaste John Bauerskogar...

Foton tagna av Signes och Vilhelms fina mamma...

Och skavande sorgsna och mormorUllasaknade hjärtan har blivit lite luddigare och mjukare plyschaktigt efter hand och den där vackraste tiden mellan syrenernas tid och gullregnens månad var så ledsam. Men solen sken sitt starkaste och himlen gjorde sitt yttersta och slösade generöst för att skaka fram sin starkaste medelhavssblå färg den där dagen. Så den älskade och mest saknade och med de snällaste sammetsögon fick en fin resa.

Och tiden måste ju gå sin gilla gång ändå. Pärmvärlden måste rulla på ändå. Som om inget har hänt. Och världen och tiden rullar liksom på ändå. Totalt likgiltig för att människors liv förändras eller stannar upp. Och tur är väl det. Kanske.

Och vackra Nationaldagar och skolavslutningar och vippande förväntansfulla examensklänningar och födelsedagar och hurra och vajande kulörta ballonger i ljumma junivindar och pyntade midsommarstänger och skratt och dans och makalös god mat och musik och kramar och en evig väntan. På den där bebisen som skulle komma. Som till sist kom.

Som en trollunge från de djupaste John Bauerskogar. Med trolska ögon som bär på hemligheter och ögon lika mörka som den svartaste tjärn. Och vi är liksom upptinade igen. Och så otroligt glada. Och lyckliga. För lilla Signe som kommit. Som ett sagoväsen från en annan tid.

Och det är sommar och Juli och semester. Och det är förhoppning och spänning. Och äventyr och lata dagar. Och höga blå himlar och humlesurr och sova halva dagar och sand i skorna och kladdiga saftglas och solvarma bullar.

Och det finns inte ord för hur mycket vi har längtat.

Vi är redo.

Kram

Filippas födelsedag...

Skolavslutning...

Floras sommaravslutning på förskolan...

Midsommarafton....

Signe

Och den tappraste lutade sig mot sitt svärd och tittade upp bland solar och stjärnbeströdda himlavalv...

Och hon kämpade till sista blodsdroppen. Men draken var alltför gigantisk och kolossal och den sista striden blev alltför svår och mödosam. Och den tappraste lutade sig mot sitt svärd och tittade upp bland moln och solar och stjärnbeströdda himlavalv och virvlande rosa paradisträdsblommor och sade att det var dags. Att tiden var inne. Och hon log. Och vi klappade den mjukaste kinden och strök henne på den lenaste handen och sade att vi älskade henne så mycket. Och önskade henne lycka till. På färden. Och att hon skulle fattas oss så outsägligt mycket. 

Och den finaste lilla stora människan med de snällaste sammetsögon sade att vi inte skulle gråta. Inte vara ledsna. Och strök sin lilla lena hand på salta våta kinder. Som tröst. Och att hon var på väg. Mot något bättre. Och den djärva och hjältemodiga och heroiska stora lilla fina människan har till sist fått komma hem. 

Och tårarna vill inte ta slut. 

Ulla Billquist - Godnatt-Valsen

På väg hem

Vi står på bryggan och betraktar fartyget som just lagt ut från hamnen.

Det är dags att påbörja den långa färden över havet.

Länge betraktar vi det ståtliga fartyget, hennes fladdrande segel och vackra skrov. Men ju längre tiden går, desto mindre blir fartyget. Till slut ser hon bara ut som en vit prick där hav och himmel möts. Precis när fartyget försvinner vid horisonten säger vi till varandra:

"Nu är hon borta".

Men fartyget har bara försvunnit ur vårt synfält. Fartyget är lika mäktigt och ståtligt, lika mycket på väg mot sin destination som det var när det lämnade den trygga hamnen. Det är ur vårt perspektiv fartyget förminskas, inget annat.

För just när vi säger "Nu är hon borta", finns det andra som ser fartyget komma och som med glada röster ropar "Nu kommer hon"!

Okänd författare

Kram

Min fina mormor och min fina mamma...

När det regnar rosa paradisträdsblommor och hela majhimlen är full...

Och det regnar rosa paradisträdsblommor. Hela majhimlen är full och det virvlar och snöar och hon får ett i håret. En sädesärla går därborta och ser lite vilsen ut. Hon får kisa och solen slösar och släpper alla hämningar och värmer henne äntligen i nacken och vita moln skuggar vänligt och tacksamt då och då. Och älskad liten mormor är så sjuk så sjuk. Och skrämmer oss och vi oroas och förgås. Men i älskad liten mormor och bland rosa blomsterhimlar finns ändå en glimt. En glimt av kämpaglöd och hon går nu mot sin värsta strid. Och hon måste dräpa drakar och möta det onda och fientliga.

Och vi håller hennes mjuka hand och säger att hon klarar det. Eftersom hon är makalös och fantastisk och för att vi älskar henne så. Och att vi inte är färdiga än. Inte än på långa när. 

Och sedan kommer vi på att vi har bröllopsdag idag. 

Men att det inte känns viktigt alls. 

Just nu är det viktiga slag och bataljer som måste utkämpas.

Och vi hoppas och tror.

Och ber en bön.

Kram

När man kommer hem med lite fredagsbuller och helgbrak...

Och den där mamman kommer liksom hem med lite fredagsbuller och helgbrak och slamrar och har sig och stökar och bökar och spelar musik för hela kvarteret och halva stan och en drös med solvarma Bellevueungar ramlar in och skrattar och flabbar och allt är typ med ens kaos och en enda villervalla och röra och kalabalikaktigt. Och alla pratar i mun och är lycksaliga över att veckan är slut och att det minsann är Afrikavärme och shortsväder på gång. Och en börjar triumferande hjula genom hallen och mamman tar sig för pannan och ojar sig och har sig och skickar ut de voltsugna galningarna och vettvillingarna på studs och ögona böj.

Och nu ligger de där. I soffan i ett enda gytter och hopkok. Med pizza i magen och trehundrafemtio meter sura colasnören i magen.

Och mamman och pappan tittar på varandra och sedan på oredan av gympablådårar bland kuddberg och filtar och bortsprungna ostkrokar och avsladdade Ahlgrens bilar på golvet.

Och de grips av den där oerhörda och kolossala och ofantliga.

Kärleken. 

Ni vet.

Kram

Varma majvindar har talat om bättre tider...

Och hon har både skrattat och gråtit och frusit sig igenom hennes älskade April och hon har nästan ätit upp oemotståndliga utklädda påskharar och små söta kärringar och hon har oroat ihjäl sig över bandageflickor som haltat fram på kryckor och det har liksom lagt lite sordin över den där tiden där man har allt härligt framför sig. Och nackspärret från underjorden har gäckat och envist bitit sig fast halva månaden och tårar har runnit varendaste dag. Men hon har också hunnit med att sova i en riktig prinsessäng och fått mysa på Gimo Herrgård med sina arbetskamrater och överlyckliga karusellflickor har proppat i sig sockervadd och kladdiga kokosbollar och heta majeldar och fyrverkerier och pyroteknik har äntligen välkomnat den där efterlängtade våren. 

Och idag har mjuka och varma majvindar  klappat henne på kinden och talat om bättre tider. 

Och så får det bli.

Bestämmer hon.

Kram

Landade en påskhare i Bellevues Trädgårdar...

En skadad Frida på akuten, Annandag Påsk...

Jordgubbspremiär hos kära bror och familj på fina Prästgården...

Flisan...

När man är himmelens stolt över alla tappra hjältar därute...

Och mamman har försökt att svara på deras frågor. Försökt trösta dem när de har gråtit. Hållit om dem när de har varit ledsna. Kramat om dem lite extra den här helgen. Och fredagen började som en mardröm. Och de tänker på alla dem som inte fick leva sina liv. På alla dem som har fått sina hjärtan krossade och som inget hellre vill än att krama om de sina. Och på alla andra hemskheter som pågår runt om vår jord. 

Och de kan inte ens andas när de tänker på allt det sorgliga. På det fruktansvärt meningslösa. Och fasansfulla.

Och mamman blir tårögd när hon ser alla poliser och alla blommor. Och all kärlek de får mottaga.

Och hon är så himmelens stolt över sin yrkeskår.

Och alla tappra hjältar därute.

Kram

För femhundra år sedan då aprilsolen sken som bäst...

Och när aprilsolen sken som bäst och vårvindarna var mjuka och lena mot små linneklädda flickor med de mjukaste kinder så kastades vi plötsligen in i mörkaste medeltiden och fast de hux flux och oförhappat drabbades av både elaka och läskiga kopporna och pest och annat sattyg så sprang de gladeligen runt bland gycklare och spågummor och kyska jungfrur och var 1500-talslyckliga och saliga eftersom de fick proppa i sig så mycket pestmedicin de mäktade och orkade med och trots att det hjälpte föga och knappt så blev de mästare på att skickligt bemästra både pil och båge och gick i riddarskola och smyckade sina guldkronor och fick lära sig om vänskap och tillit och brödraskap.

Och om rädsla och om hjältemod. Om ljuset som kämpar mot mörkret och att det goda vinner till sist. Över det onda.

Och dästa efter all medeltidsmat, eftersom det här var en bra dag när alla fick äta sig mätta, och det fanns obegränsat med ärtsoppa och bröd och läskande lingondricka och sockerskorpor och fluffgrädde och den godaste kompott man kan tänka sig så drog Martin Luther och sjungande  brunklädda munkar och självaste påven Leo X förbi och storögda små pestsmittade trashankar tittade nyfiket och undrande. Och sedan så hjulade flickhopen runt till den vackra flöjtmusiken som lät som den kom från en annan tid för evigheters evigheter sedan och de stod på händerna och konstrade tills de blev alldeles vimmelkantiga och yrsliga och slutligen och till sist blev de dubbade till små hjälteliga riddarbarn.

Och små skrynkliga linneklädda Ronjaflickor med variga bölder fast himmelens modiga små rövardöttrar med brinnande riddarhjärtan längst därinne kramades om av sina föräldrar som var innerligt tacksamma och tackade högre makter att det inte var en dag för femhundra år sedan då aprilsolen sken som bäst och vårvindarna var mjuka och lena. Utan att det var en annan tid. 

Och eftersom medeltidsföräldrarna älskade sina barn lika mycket som nu. Som vi gör idag. Och säkert kramade sina små pestsmittade trashankar. 

I alla fall.

Kram