Underliga tillfälligheter och snöstorm i ansiktet...

Godmorgon!

Det är så konstigt. Vad är det som gör att man lyfter telefonluren. Fast man inte tänkt. Men gör det ändå. Och vad är det som gör att man ställer frågan. Fast man inte tänkt.  Men gör det ändå. Ställer frågan som man vet är körd. Omöjlig. Ogenomförbar. Som är försent. Som man vet är preskriberad för länge sedan. Som man t o m fått papper på. Det som gnagt. Tärt. I så många år. Som skulle hjälpa oss så mycket. Som inte blev. Som kanske blir nu. För att beslutet var fel. Men som snart hade varit för evigt försent. Om man inte hade ställt frågan. Om man inte lyft telefonluren.

Det är så konstigt.

Annars blir mamman lycklig när hon har snöstorm i ansiktet och pulsar i snön som yr och får krama kära arbetskamrater och skratta och äta gott och önska varandra God Jul. Att få känna att man är efterlängtad och önskad. Det gör mamman lycklig.

Dock är hon lite bekymrad. Över andra saker. 

Men hon har hoppet.

In i det sista.

Kram