Bara för ett ögonblick. Knappt märkbart...

Bara för ett ögonblick. Knappt märkbart. Den där sekunden och det där efterföljande novembervemodet som sköljer. Vinkeln på överläppen och den målande skuggan på kinden och den där bångstyriga sjuåriga hårtesten. Som trasslar och far. Stearinjus som fladdrar. Och lördagsskrattet. Som lindar om och slår vakt. Bomullsaktigt runt tärande tidsångest. Och det oåterkalleliga.

Och hon tar den lilla handen. Stryker lätt på den mjukaste lilla handryggen. Som helt saknar melankoli och sorgsenhet. Spelar fjärilslätt på de små tangenterna.

 Som blir till yster musik i det gula gamla Bellevuehuset. 

Och hon tänker att hon har en sådan himmelens tur. 

Och älskar ihjäl sig.

Kram

Om sorgsliga saker och sällsam salighet...

Och hon är typ som vanligt helt avsaknad av något som helst konsekvenstänk och tokproppar i sig tiotusen salta kex med Roquefortost och bryr sig inte ett smack faktiskt och liksom smårullar och halvt kryssar sig fram mellan tacosen med sedvanliga tillbehör och överfyllda ostkroksskålar och de lenaste skumtomtar mot gommen och lite Puccini mellan det och varvar det med skummande julmust i kalasiga finglas och känner ett plötsligt oförhappat helgvemod som väller över henne. 

Äskade personer hon aldrig mer får krama. Hålla i handen. Stryka över kinden. Höra deras röster. Deras berättelser. Men även om pärmvärldens hemska verklighet för en del. Om jämmer och elände och otäckheter. Om avgrundsdjup ofattbar sorg och oro och himmelsvid oändlig lycka och änglatrumpeter för andra. 

Och hon känner hur det bränner lite bakom ögonlocken. Ibland orkar man hålla garden. Ibland blir den där skölden så tung. Och så den där överväldigande kärleken som bara nockar och slår till. Obarmhärtigt och utan förvarning. Till den där fantastiska fredagshögen som ligger huller om buller i skrynkliga mjuka decembersoffor med rufsigt tovigt hår och tappar ostkrokar på golvet hej vilt och skrattar så julmusten sprutar.

Och melankoli och det där sorgsliga blandas med lycka och sällsam salighet.

Och tacksamhet.

Bland glimmande adventstjärnor och ljusstakar och den finaste julkrubba hon någonsin sett. Gjord av en äggkartong och det lilla Jesusbarnet ligger så fint inlindad i en filt.

Och så gråter hon en skvätt till.

Kram

Då var det dags och inte en dag vill hon vara utan henne...

Och hon har tänkt så mycket. Att om man inte visste om att det var en av livets milstolpe just idag så skulle ju gårdagen vara sig lik. Och morgondagen. Ingen skillnad alls. Och om man inte räknade dagarna så skulle ju inte åren vara viktiga heller. Och hon ju redan skrivit om att det sitter en hoper trettiotvååringar på ålderdomshem runt om i vårt land som tycker att det suger fett. Eftersom man hela livet är ungefär likadan inuti.  Så då får man banne mig liksom vara så in i himmelens tacksam så länge man hänger med och håller i och man får tammesjutton vara så in i nordens himla glad och ödmjuk och tacksam att man nått en nätt högaktningsvärd ålder nu. Inte noja. Inte krisa. Inte bryta ihop. Bara bara vara glad. Och hon ler åt att hon träffat tjugofemåringar som varit som gamla tanter. Och träffat gamla tanter som högst varit tjugofem. Inuti. Och att det inte spelar någon roll.  Ingen roll alls.

Och hon kramar om sin lilla Skorpa som stryker mamman mjukt över den rörda födelsedagskinden. Eftersom hur det än är med den saken så är det en smula Eftertankens tid. Och tid att summera litegrann. Och liten Skorpis säger plötsligen att hon vill dö på samma dag som den känslosamma summeringsmamman. Inte en dag vill Floriskorven vara utan henne. Och att hon önskar att det blir så. Den dagen. Mammans hjärta snörper till och hon får svårt att andas. Och den gråtmilda mamman med modfällda milstolpsögon svarar att de absolut inte ska det. Att liten Skorpis med veckogamla yrsliga och bångstyriga sommarflätor ska leva superduperlängre än den tårögda bemärkelsedagsmamman. Men att mamman kommer vänta tålmodigt. Och uthålligt. Den dagen. Och att de ska ta tillvara på tiden de får tillsammans. 

Och högtidsmamman är så glad och himmelens in i jorden lycklig. För allt bra som hon har och kan glädjas åt och för hennes fina familj och alla fantastiska vänner som kommer se till att den här födelsedagen inte går obemärkt förbi. Och att hon helt enkelt bara är en tjej som råkat leva en väldans massa år.

Så tänker hon. 

Ja. 

Då var det dags.

Kygo - Happy Birthday (ft. John Legend)

Kram

Hur det känns att ha två miljoner ungar...

Och en av Bellevues flickor och hennes mysiga kompis sjunger "California Dreamin" så fint och med en sådan inlevelse och de turas om och svarar varandra och bilen susar fram under snötunga desillusionerade och lite vilsna februarimoln och de två därbak sjunger så vackert och sorgesamt så det både skär och knyter sig i mammans bröst. Och med ens så känner hon ett sådant vemod och en smula melankoli. Och det liksom spär på det där overkligt vackra som de nyss upplevde under konserten med de fantastiska ungdomarna.

Och mamman drömmer om varma Kalifornienvindar som smeker vintertrötta och frusna kinder. Om varm sand som silas mellan frostiga och sollängtande händer.

Och den lilla skorpan frågar den där mamman med något frånvarande i sinne och blick hur det verkligen känns att ha två miljoner ungar.

Och mamman skrattar och känner den där värmen och glöden sprider sig igen och säger att hon såklart känner sig som världens rikaste.

Världens rikaste.

Och rufsar om den där lilla korvungen och pussarna smakar geléhjärtan och fredagschoklad.

Och hon gråter en skvätt till flickornas sång.

California Dreamin`- The Mamas & The Papas

Kram

Och nyss var det 90-tal och hon bet sig i läppen och stod ut...

Och så kommer det över henne ibland. Den där tidspaniken. Att det bara tutar och kör. Oavsett om man vill eller inte. Att man måste hyperventilera hysteriskt för att lugna sig en smula. Att det snörper till i hjärtat och man börjar liksom fatta och inse att ens egen tidsålder som man kommer vandra här på jorden inte varar för evigt. Att livet är ganska förgängligt. Och att man ingenting vet. När det är finalen.

Och nyss och typ igår var det ju 90-tal och hon läste matematik på kvällarna. Satt med kluriga tal och krångliga ekvationer. Utifall och i händelse av att hon skulle få något abrupt infall och bli något annat hux flux. Fick för sig att ta grönt kort och fick sedan en ingivelse och en nyck och gick plötsligt en solig vårdag och piercade sig i naveln. Bara för att se om hon vågade. Bet sig i läppen och stod ut. De köpte en M3:a och stack till Thailand. Och sprang benen av sig och jagade i dagarna i ända och kramade världens bästa och gladaste och högt älskad liten flätunge med de rosigaste kinder. 

Och ibland när hon tänker tillbaka. Känns allt som en film. Eller drömlikt. Och vissa minnen är så starka. Och vissa så luddiga och en smula suddiga och kanske har det aldrig hänt. Eller har det. Och i vissa stunder är man så levande. Och i andra mer i en bomullsvärld. Liksom lite fluffigt. Ibland med lite trubbiga kanter. Avskavt. 

Och hon lyssnar uppmärksammat när en av Bellevues flickor säger sig ibland att inte känna sig  riktigt närvarande. På plats. Att hon får för sig att hon liksom drömmer. Fast det är verklighet. Eller är det. Inbillning. Fantasi. Fiktion. Rimligt eller orimligt. 

Och mamman förstår precis.

Och exakt.

Vad hon menar. 

Savage Garden - Truly Madly Deeply

Kram

Att vi trodde vi hade nått botten. Då...

För 15 år sedan, nästan exakt på dagen, samlades ett gäng hederliga poliser med framtidstro och fortfarande med ett inre hopp och gick ut och jobbade en halv lördag utan lön. Vi gick på rad. Fem poliser. Ett tyst meddelande och en styrkedemonstration att polisen åter var synlig på gator och torg. Hur det för gemene man och samhällsgoda medborgare skulle kunna se ut om inte polisen drabbades av nerdragningar och besparingar och åtstramande kommande bister vårbudget. Vi var arga. Frustrerade. Kunde för vårt liv inte förstå. Trodde benhårt på det som var rätt. Och riktigt. 

Men vi drämde inga nävar i bordet. Vi hade inga plakat. Skrev inga protestlistor. Inga slagord som skanderades. Planerade inga vilda strejker. Funderade inte ens på att säga upp oss. Vi var ju poliser. Och in i döden lojala. Solidariska och rättskaffens. Tänkte på vår egentliga uppdragsgivare. Allmänheten.

Men vi var arga. 

Och svikna. 

Tänkte att det nog var en tillfällig svacka. För nog måste man satsa på vår kår. Jobbet man egentligen önskade inte fanns. Och behövdes. Inte kunde man dra ner på det. Att vi trodde man hade nått botten. Då.

Och hon fingrar på det gamla klippet. Som antagit en gulnande nyans. 

Så länge sedan. Men ändå inte.

Och hon tänker. Hit med den där besparingen och nedragningen. Hit med den där bistra och åtstramande vårbudgeten 2003. Hon skulle göra vad som helst för det. 

 För allt är bättre än arga och svikna polishjärtan som tappar driv och gnistan och tron och känner sig otillräckliga och ouppskattade och ger upp och därför lämnar in sina polisbrickor. 

Nästan varendaste dag. 

Allt är bättre. Än det. 

Allt.

Kram

Den lilla nattlinnesflickan finns ju där hela tiden...

Och de där åren har så himla bråttom och det är liksom rusningstrafik och hets mest hela tiden och knappt om tid och så får hon syn på sig själv. En liten Pella i ett oskyldigt 70-tal med framtidstro och tillförsikt och förmodligen har hon knäna fulla med blåmärken och hon har sitt bruna älskade nattlinne som var världens sammetsmjukaste med smala ränder på ärmarna och sin kära lillebror får agera docka. Och förmodligen ligger han på den bruna Dunderklumpenfilten. Ett litet ögonblick för evigheter evigheter sedan. Ändå finns ju den där lilla nattlinnesflickan inuti henne. Precis hela tiden och varje dag. Oavsett år som läggs på och förfall hit och dit. 

Så är det ju hon på bilden som är hon.

Och hon tackar högre makter att hon fick den där barndomen. Med gränslös kärlek och med en mamma som satte upp hennes alster på vardagsrummsväggen. Teckningar med guldsprayade makaroner och korkar. Och allt som den där nattlinnesflickan släpade hem från slöjden sattes upp på väggen. Eller ställdes i bokhyllan. Och mamman målade glada solar och busiga moln och vackra blommor på köksfönstret och nattlinnesflickan fick måla hon med. Och vara ute och leka dagarna i ända tills det blev mörkt och var dags för mat. Och komma in dyngsur i de gula hemsydda termosarna eftersom nattlinnesflickan legat i en snöhög i timmar och tittat på stjärnorna. Och byggt gigantiska snögrottor nedanför magiska gatlysen och virvlande snöflingor.

Och det skymmer fort nu och de gröna decembergranarna blir suddiga i det sena eftermiddagsdiset längs vägarna de susar fram. Och prinsessmamman med nattlinnesflickan inuti spelar Kent på högsta och sjunger och kan inte sluta. Hur länge som helst håller hon på. Tills prinsesspappan inte orkar höra mer på melankoli och svårmod och tungsinne. 

Fast när de kommer hem.

Börjar hon igen. Och fortsätter och spelar Kent. Med lite dysterhet och lördagsvemod.

Och saknar plötsligt det där världens sammetsmjukaste nattlinnet.

Med ränder på ärmarna.

Kram