Det är helt värdelöst att vara mormor...

Godmorgon!

Vem har fnulat och kommit på och deklarerat högljutt att det är världens bästa grej? Livets efterrätt. Bara få ut det göttaste och sedan lämna tillbaka. Att det är det fina i kråksången. Att bara få det där mysiga. Ibland. Då och då.

Nää. Det är rent ut sagt helt värdelöst att vara mormor.

Ur en aspekt. Notera det gott folk. Ur en aspekt. Ur miljoner andra aspekter och i övrigt så är det precis så himla underbart och megastormande och en makalös förälskelse utan like och utan gräns som intagit en med buller och bång och brak och som aldrig kommer ta slut. Aldrig. En liten liten ny förtjusande människa som liksom bara tar ens hjärta och sliter ut det. På stört. På direkten. Utan hänsyn och pardon. Förstår ni? Och håller det krampaktigt i den lilla lilla handen som är som mjukaste sammet. Och glädjebäbistårar som rinner och skvalar på den där mormodern. Att man är så himla lycklig för den nya lilla familjen som är så fin. Så fin. Och den där Vilhelmmamman och Vilhelmpappan strålar. Och Vilhelmmamman är så vacker så det gör ont.

Men ur en aspekt så suger det. Helt värdelöst. Kasst.

Det är liksom när man tacksamt och ödmjukt sitter med den där lilla underbara och fantastiska och vackra lilla sammetsmänniskan och behagliga lilla underverket och sagolika miraklet och man andäktigt tittar på den lilla gosegrodan och snuttepluttegubben och studerar de små små vita hårstråna på de bomullsmjukaste örsnibbarna i världen och lyssnar på de korta andetagen och liksom kan sitta så tills jorden slutar snurra och rymden tar slut och i typ tusen år. För alltid. För evigt. Och man vill bara hålla och snusa den lilla luddiga karamellen och den ljuva myskråkan i nacken hela tiden och dygnet runt och typ käka upp den där lillemannen och sötnöten och önskar att tiden stod still och man vill inte gå.

Man vill inte gå.

Man vill inte lämna.

Sitta kvar tills man växer fast.

Tills de får bära ut en.

Men en mormor måste ju gå.

Till slut.

Något annat går ju inte för sig.

Och det är just i det ögonblicket.

Helt värdelöst. Så kasst.

 Kniper. Värker. Skär i hjärtat.

Som den där sammetsmänniskan har tagit.

Det är den krassa sanningen.

Så nu vet ni.

Kram på er!

Från en mormor som är så vansinnigt kär i en liten sammetsmänniska och som längtar ihjäl sig efter den mjuka lilla fina och ur ett mormors egoperspektiv bara vill sitta gosa och snusa tjugofyrasju och inte lämna tillbaka och gå. Men som är så hiskeligt tacksam och överlycklig att hon har en Floriskorv och en hoper andra hemma som hon kan pussbomba och kramöverfalla. När den där Vilhelmfebern rasar som värst.