- Men då finns kanske inte du längre...

Godmorgon!

Vet inte om det finns en femåring som längtar så förtvivlat efter sin sexårsdag och födelsedag i januari och räknar dagarna och har full koll på att den är nära och inte alls så himla långt efter julen. Vi åker hem från dagis och Felicia säger att hon längtar efter sexårs men kommer att sakna sitt älskade dagis. - Sen börjar jag ettan och sen tvåan, trean, fyran, femman, sexan, sjuan, åttan och sen tredje ring, säger hon.

Jag korrigerar lite fint och upplyser om att man kan fortsätta med både högskola och universitet efteråt. Om man vill alltså. Att man kan gå i skolan. Fast man är vuxen. 

Flisan tycker att det lite konstigt och säger: - Och sen blir jag mamma.

- Ja, hoppas det, säger jag. Sånt vet man liksom aldrig. Och du kanske gifter dig en dag med en person som du tycker hemskt mycket om också, fortsätter jag.

- Mmm, säger hon. Och sedan går mina barn på dagis och sedan på sexårs och en fasligt massa år i skolan som helst och sen får de barn och då blir jag mormor.

- Ja, säger jag. Tänk va.

- Men då finns kanske inte du längre, säger hon.

- Nej, säger jag. Och får ett plötsligt tryck över bröstet. 

- Och det är så himla sorgligt, säger hon.

- Mmmm. Himla sorgligt. Säger jag. Fast lite tystare.

Och så klappar den lilla sexårslängtade kloka jäntungen sin mamma på armen. 

Liksom för att skänka lite tröst.

Kram