Att känna livet i sig...

Godmorgon!

Ni må tro att det är underbart och förtjusande att känna lite stickigt majgräs mellan sina ettårstår och om man är en liten ljuvlig Floriskorv i sina första små flätor så vill man inget hellre än att springa omkring på brungrön gräsmatta och plocka småstenar i all världens färger och liksom sprida ut dem för vinden och känna hur tegelstenar känns under sina små bara fötter och plocka små blå blyga Scillor som vajar i vårbrisen och bära små knotiga pinnar och känna ljumma vindar under klänningen och hur solen lyser och värmer så man får lova att kisa och slänga sig på rygg och noggrant och intresserat studera förbipasserande och lustiga små vita bomullsmoln på den blå himlen och där flyger en fågel högt däruppe och där kryper en liten vimsig myra och där surrar en humla som nyvaket fått fart på vintervingarna och där sitter en mamma på en solvarm slaggsten och kan liksom inte fatta att hennes älskade lilla korv har blivit så stor.

Och upptäcker världen.

Och känner livet i sig.

Kram