Bröllopsdag och att allt verkligen är möjligt...

Godkväll!

När solen sken från en hög och klar och magisk blå himmel och när det var en osedvanligt vacker lördag i slutet av sköna maj, så hade vi äntligen vårt pyttelilla bröllop, efter många, många års väntan. En månad innan Filippa skulle födas så fick jag en tanke som jag inte kunde släppa. Vi måste gifta oss! Och vi måste göra det innan barnet skulle komma. 

Det enda viktiga var att det skulle vara i kyrkan och jag ville så gärna ha rosor och liljekonvaljer och en brudkrona och absolut, absolut en låt som jag inte visste vilken det var. Varje gång vi hade sett en amerikansk feel good-film och när det var bröllop, så spelades den vackraste melodin jag hade hört. Vi använde min gammelmormors vigselringar och graverade in våra namn bredvid deras, Anna och John 1913. Jag gick till kantorn och nynnande musiken jag älskade och hon förstod direkt att det var 

Johann Pachelbel- Kanon i D-dur, 

som är skriven runt 1680, och den bestämde vi att vi skulle gå in i kyrkan till. Vi skickade in hindersprövning, vi lagade mat och bakade och plockade blommor och letade fram vackra klänningar och jag hade något nytt, något gammalt, något lånat och något blått och Frida och jag fick låna prinsesskronor av kyrkan och tre veckor senare stod bröllopet klart. Från min tanke. Endast två veckor innan Filippas födelse.

Vi hade solosång, "Jag ger dig min morgon" och vi gick ut till "Äppelbo gånglåt". Och vi hade de sötaste brudnäbbarna.

Och vi blev gifta. Till slut. Och det var vackert.

Och vi grät.

Idag är det sju år sedan.

Kram